Forgetmenot

Härom dagen när vi hade teaterlektion gjorde vi en övning som gick ut på att vi skulle tänka oss att vi promenerade på en stig inne i en skog. Vi skulle se träden och miljön omkring oss, som om det var svårigheter att gå på marken och så vidare. Därifrån skulle vi komma ut på en stor äng, och jag kunde verkligen känna gräset mellan mina fingrar. På andra sidan fanns ett stort hus berättade L, vår lärare som höll i det, det var en fabrik som vi skulle gå in i. Det var en stor industri där inne, med stora kugghjul och maskiner som snurrade och lät. Som för att utforska stället med sina vrår och farliga miljö gick jag runt där inne, kom upp på taknivå efter att ha gått uppför två vingliga trappor av galler. Höjdrädd som jag är vågade jag inte gå upp den sista biten och vingla mig över. Jag gick ned igen och fick en dörr berättad för mig. Den skulle man sig in igenom, och där var det ett helt annat sorts rum i kontorsmiljö. Man sicksackade sig igenom alla bänkrader och spejade ut över kontorslandskapet, inget vidare intressant. Det var däremot nästa rum bakom nästa tilltänka dörr. Det var ett stort rum med bara kvinnor som satt och målade på tyger, klippte remsor och höll på. För att förstå vad det var de höll på med gick jag fram och följde med blicken deras rörelser, deras måleri. Det jag såg var något abstrakt men ändå väldigt viktigt, konst som skildrade det som hände i resten av byggnaden som att det var ett kommersiellt syfte med fabriken. Ännu en dörr uppenbarade sig i detta rum, och en smal, mörk trappa ledde till en blå dörr tror jag det var om jag kommer ihåg det rätt. När man öppnade och steg in blev vi tillsagda att det var ett rum vi fick bestämma över helt själva om vad det var för sorts rum. Eftersom att det var flera trappor och en vindstrappa kände jag att jag befann mig högst upp av hela den stora byggnaden. I förhållande till teaterkällaren där vi var när vi gjorde övningen, såg jag rummet som den del av teaterkällaren där jag hade förflyttat mig till. Ett fönster som jag inte kunde se ut igenom och gardiner, helt plötsligt fanns det en till person i rummet. Man skulle gå fram, bekräfta denne med en hälsning och man fick prata med denne om det var så. Jag kunde inte avgöra om det var en tjej eller kille jag hade framför mig. Tysta stod vi och granskade varandra, två människor: jag och en androgyn. Man skulle lyssna på vad den här personen sade till en, det allra första som kom upp i tanken, inte anstränga sig. Vi sade ingenting, men vi lade oss ned mitt emot varann. Jag ville och tänkte att det skulle vara en annan person som låg där med mig, men det blev inte så. Denna människa stannade kvar hos mig. Innan vi fick order att resa på oss och i tanken förflytta oss ut i skogen igen, sade denna märkliga varelse av någon anledning att du är vacker. Lite vilsen var övningen snart över, men det var en skön stund och man kom tillbaka med en erfarenhet rikare om vad teater är.

Lite senare på dagen när jag och ett par andra diskuterade lite fick jag en förklaring att det kallas för vägledande hypnos. Och visst, det måste det ha varit - annars skulle det inte ha varit så levande. För det funkade verkligen. Riktigt bra för att öka fantasiförmågan och föreställa sig saker, vilket ju är en självklarhet om man ska hålla på med teater. Ju mer man gör det desto mer kommer man såklart bli bättre på det. Men jag tänker även att det borde vara ett bra sätt att komma i kontakt med sig själv, och få upp saker och ting till ytan. En övning med mer än bara fantasiförmåga, för det tycker jag är ganska ytligt om man jämför med att det faktiskt kommer ur en själv. Personen man träffade på till exempel, vem var det egentligen .. om inte ..?  Hade velat haft ännu lite mer tid att kommunicera med denne, och att det hade varit ännu mer koncentrerat. Men å andra sidan var det första gången jag gjorde något liknande. Det skulle vara intressant att höra mer om vad man kan få upp ur sitt inre, och vad man kanske vill säga sig själv.