Forgetmenot

Några dagars frist på Åland har gjort gott på mig. Det är en helt annan atmosfär när man stiger av bilen och det genast slås en pust av havsluft emot en. För det mesta var det bra väder, om inte så blåser moln bort ganska fort där ute - i landet som bara består av öar. Sol och bad, god mat (en kväll hade vi kräftskiva) och en båttur i stora vågor blev av. Det var aldrig en lugn dag för en riktig båttur, men glad blev jag när vi i motvind försökte oss ut. Inte lika kul med det snabba beslutet att vända tillbaka, i medvind dessutom (!) Jag vill ha fart och fläkt, och det med råge. Därmed kan jag tillägga att jag kan drömma väldigt mycket just på Åland. (Som om jag inte drömmer mycket ändå!) Men just dessa dagar drömde jag bl.a. om vanställda psykopater fastkedjade i varandra på olika delar av kroppen, som jag någonstans skulle bli inlänkad till. Men också om skärmflygning - igen. Med det kom jag i många tankar om morgonen därpå. Det enda jag ville var att skärmflyga, och innan jag visste ordet av det var jag redan uppe i luften. Men trots att jag satt fast i en tandemflygare med en skärm, föll jag. Huvudsaken borde vara för denne att offra personen för att rädda sig själv - men inte där och då i drömmen. Han offrade, eller rättare sagt riskerade sitt liv framför mitt. Han släppte upp skärmen så att han också föll för att kunna hinna ta tag i mig. Det enda jag kunde tänka var att mitt liv var räddat med stora risker, när jag krampaktigt höll fast. Lyckligtvis flög inte skärmen iväg och vi seglade säkert ned. Det är lättare att längta och vilja uppåt - men ned kommer man ändå alltid utan undantag. Sista dagen innan vi skulle börja åka satt jag i solen och njöt i fulla drag när en havsörn kom seglandes över mig med sina stora vingar. Ett slag, två - och den seglade säkert hundra meter. Den drog sig över åkern och försvann bortom skogen på andra sidan. Fem minuter senare hördes ett skrik, som av en fågel som varnar för örn. Eller kanske till och med från ett skadat djur som satt fast i klorna på den. Det finns bestämt en räv där omkring, vilken jag förstås inte sett med egna ögon. Men ett råddjur fick jag syn på en morgon när den stod lite längre ned mot vattnet och betade gräs. När den upptäckte mig stod den blickstilla och kollade på mig. Jag försökte sända iväg en tanke till den att inte fly mot skogen, för där brukar man skjuta - och det vet man aldrig vad de siktar på. Som av ett under måste den ha hört mig för den fortsatte att äta grönt och kliade sig med båda bakbenen vid öronen innan den med ett bokstavligt talat skutt hoppade iväg in mot vassen till närmaste skog. Men tyvärr är det väl den andra skogen över åkern som djur brukar hålla till. Hoppas den klarar sig från både skott och örnklor.