Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät
Denna historia illusterar vad jag försöker säga i den här boken. Vi inser alltför sällan att vi hela tiden omges av det märkvärdiga. Under sker överallt omkring oss, Gus ger oss tecken som visar vägen och änglar ber att vi ska lyssna till dem - men eftersom vi har lärt oss att det finns särskilda regler och formler för hur man kommer till Gud, tar vi ingen notis om de här sakerna. Vi ser inte att Gud är överallt där vi låter honom komma in.
Traditionella religiösa seder är viktiga; de låter oss dela den gemensamma upplevelse av bön och vördnad med andra. Men vi får aldrig glömma att den andliga upplevelsen framför allt är en praktisk upplevelse av kärlek. Och i kärlek existerar inga regler. Vi kan försöka följa en handbok, kontrollera våra känslor, lägga upp en strategi för hur vi ska bete oss - men allt det här är bara dumheter. Det är hjärtat som bestämmer, och vad det bestämmer är det enda som betyder något. Vi har alla upplevt det någon gång under våra liv. Alla har vi vid något tillfälle mellan tårarna sagt: "Jag lider för en kärlek som inte är värd att lida för." Vi lider därför att vi tycker att vi ger mer än vi får tillbaka. Vi lider därför att vår kärlek inte accepteras. Vi lider därför att vi inte lyckas genomdriva våra regler. Men vi lider i onödan; för i kärleken finns det frö som får oss att växa. Ju mer vi älskar, desto närmare kommer vi den andliga upplevelsen. De verkligt upplysta, de vars själar har tänts av kärleken, har alltid lyckats besegra sin tids fördomar. De har sjungit, skrattat, bett sina böner med hög röst, dansat och gemensamt upplevt vad Paulus kallade "den heliga dårskapen". De har varit uppfyllda av glädje, för den som älskar besegrar världen och är inte rädd för att förlora något. Den sanna kärleken är en handling där vi överlämnar oss villkorslöst.
Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät är en bok som handlar om hur viktigt det här överlämnandet av sig själv är. Pilar och hennes vän är fiktiva personer, men deras historia symboliserar den mängd konflikter som möter oss när vi söker efter kärleken. Förr eller senare måste vi övervinna vår rädsla, eftersom den andliga vägen förutsätter en daglig upplevelse av kärlek.
Munken Thomas Merton sade en gång: "Det andliga livet kan sammanfattas i ordet kärlek. Man älskar inte för att man vill göra något gott eller för att hjälpa eller skydda någon. När vi handlar så har vi börjat betrakta vår nästa som ett simpelt föremål, och vi har börjat betrakta oss själva som visa och generösa. Det här är inget som har med kärlek att göra. Kärlek är att förenas med den andre och att hos denne upptäcka en gnista av Gud."
Må Pilars tårar på floden Piedras strand leda oss på stigen mot en sådan gemenskap.
Traditionella religiösa seder är viktiga; de låter oss dela den gemensamma upplevelse av bön och vördnad med andra. Men vi får aldrig glömma att den andliga upplevelsen framför allt är en praktisk upplevelse av kärlek. Och i kärlek existerar inga regler. Vi kan försöka följa en handbok, kontrollera våra känslor, lägga upp en strategi för hur vi ska bete oss - men allt det här är bara dumheter. Det är hjärtat som bestämmer, och vad det bestämmer är det enda som betyder något. Vi har alla upplevt det någon gång under våra liv. Alla har vi vid något tillfälle mellan tårarna sagt: "Jag lider för en kärlek som inte är värd att lida för." Vi lider därför att vi tycker att vi ger mer än vi får tillbaka. Vi lider därför att vår kärlek inte accepteras. Vi lider därför att vi inte lyckas genomdriva våra regler. Men vi lider i onödan; för i kärleken finns det frö som får oss att växa. Ju mer vi älskar, desto närmare kommer vi den andliga upplevelsen. De verkligt upplysta, de vars själar har tänts av kärleken, har alltid lyckats besegra sin tids fördomar. De har sjungit, skrattat, bett sina böner med hög röst, dansat och gemensamt upplevt vad Paulus kallade "den heliga dårskapen". De har varit uppfyllda av glädje, för den som älskar besegrar världen och är inte rädd för att förlora något. Den sanna kärleken är en handling där vi överlämnar oss villkorslöst.
Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät är en bok som handlar om hur viktigt det här överlämnandet av sig själv är. Pilar och hennes vän är fiktiva personer, men deras historia symboliserar den mängd konflikter som möter oss när vi söker efter kärleken. Förr eller senare måste vi övervinna vår rädsla, eftersom den andliga vägen förutsätter en daglig upplevelse av kärlek.
Munken Thomas Merton sade en gång: "Det andliga livet kan sammanfattas i ordet kärlek. Man älskar inte för att man vill göra något gott eller för att hjälpa eller skydda någon. När vi handlar så har vi börjat betrakta vår nästa som ett simpelt föremål, och vi har börjat betrakta oss själva som visa och generösa. Det här är inget som har med kärlek att göra. Kärlek är att förenas med den andre och att hos denne upptäcka en gnista av Gud."
Må Pilars tårar på floden Piedras strand leda oss på stigen mot en sådan gemenskap.
Paulo Coelho
Kommentarer
Trackback