Forgetmenot

Åh, vad jag älskar att flyga! Fastän jag alltjämt stått med båda fötterna på jorden är det något som drar min blick uppåt och fått mig att fascineras av det flygande fenomenet. Fastän jag av livet på jorden lidit befinner jag mig någonstans i det blå, alltid sökandes och drömsk. Också denna gång på ett flygplan fann jag inspiration som tycktes komma direkt inifrån mig, men ändå just där och då i ett flygande tillstånd som bara kan sägas vara livet i det blå. Tillägnad en resa ger man sig själv en förväntan, oavsett destination. Den långa väntan på att få sätta sig på planet och därifrån vänta på att planet ska rulla ut på flygbanan för att slutligen flyga iväg. Brummandet från motorerna som säger att nu snart är jag uppe, men inte riktigt än. Först ska den komma ut på rätt flygfält i rätt riktning, därifrån börjar den rulla i högre och högre fart, eller kanske stannar den helt för att öka motorvarven stillastående, och skjuts sedan iväg med en hisnande fart för att sedan känna hur man lyfter från marken. Högt, högt styr den med nosen upp mot skyn och likt en fågel vinklar den sina hårda plåtvingar för att ställa sin kurs mot dess mål. Igenom moln for vi, för det var en mulen dag. Ogenomtränglig vinter utanför mitt fönster. Någonstans började solen nå fram till mitt ögas synfält, och jag undrade stilla om detta var rätt. Jag visste ju att det måste bli sommar, i all sin rätta bemärkelse. Och ja, äntligen hade jag en utsikt över en himmel blå med små vita tussar av moln, som om en Guds hund trippat omkring där uppe. Helt plötsligt vände piloten planet så att jag kom att titta upp i den djupblå, inte lika upplyst av solen, himlen. Påmindes om rymdens barndom och att vi befinner oss där, evigt roterande i tid och rum. På samma gång såg jag ett avlångt moln, som om ett klots egna lilla vintergata. Lika snabbt kände jag mer än jag såg, att jag kollade nedåt i jordens inre och upptäckte att den lilla vintergatan svängde med i svängarna - följde planet - och jag förstod att det det var detta vita stråk, som för mig har en viss symbolik. Nu var det jag, jag i ett plan på väg mot ett mål. Och då visste jag det! - För mitt i allting kom den där doften som så ibland kommer till mig. Doften av trygghet, doften att vara på exakt rätt plats - att vara hemma - att veta att man ingenstans behöver gå ifrån det som är här och nu (som någon en gång lärde mig). - Jag kände det! Att allt var så rätt. Att jag inte bara i detta flygplan är på väg någonstans, utan också med min tillvaro. Mål och destination - det spelar ingen roll. Jag kan inte förutsäga framtiden, hur mycket jag än skulle vilja. Men en dag, längtar jag ändå efter att återigen få beblandas med den doften - så att jag lättare kan urskilja den ur min egen doft utan att behöva gräva i djupet av mitt hjärta för att handgripligen få minnas den. Sant att ett hjärta aldrig glömmer, men en dag ...