Forgetmenot

Den man älskar, med Rolf Lassgård, Sofia Ledarp som vann en guldbagge för sin roll, och Jonas Karlsson i huvudrollerna. Otroligt häpnads - och tankeväckande film, vilken också känns lite orosfylld. I korta drag började filmen med att Alf, Rolf Lassgård, står vilsen på en minneslund där den han älskade hade blivit utsläppt någonstans. När han frågade någon var hon kunde ha blivit utsläppt någonstans fick han till svar att man inte vet sådant, och att det väl är det som är meningen. Man vet inte, det är det som är meningen. Det bådade verkligen gott, att det första man får reda på är att hon dör ... 
Och mamma som direkt sade att nej, det här är ingen sorglig film som Efter bröllopet, som Rolf Lassgård även är med i. I den var han verkligen bra, så ock i denna film. Dessa skådespelare är förstås alla bra. Historien kan man diskutera, som min mamma inte tyckte var så jättebra. Själv älskade jag den. Den sortens film som jag själv skulle kunna göra.
Rolf alias Alf är berättare filmen igenom. Tillsammans med sin Lena jobbar de i samma butik. Hon lider av yrsel av den grova misshandel som hon tidigare hade blivit utsatt för av sin förra pojkvän, Hannes (Jonas Karlsson). Honom får man se i gruppsamtal med andra kvinnomisshandlare och uppe i sin lägenhet dit Lena ska komma att följa efter honom. För ja, hon vill träffa honom. Trots sin starka rädsla för honom vill hon träffa honom. Få veta om han har förändrats. Hon tvingar honom till och med att dricka sig full för att se om han verkligen blivit en annan människa och att han inte slåss längre. När han så inte gör det förstår man att hon kommer gå tillbaka till honom. 
Hennes Alf ser hjälplöst på hur hon dras till honom fastän hon säger att hon inte vet varför. Sjukligt, ja. Men ändå - den man en gång älskat ... Man kan verkligen förstå henne, lika mycket som man tycker synd om Alf. Har man en gång älskat så slutar man inte. Det är hjärtat som bestämmer, inte förnuftet. Alf tvingar in henne i ett hörn, hotar med att slå henne om det är det hon vill - det är förödande att se hur den första kärleken kan bestämma hur senare kärlekar ska bli. Hon urskuldrar sig inför Alf när hon själv inte vet varför hon gör som hon gör och avslöjar att hon förbereder en fest för honom, och att det är därför hon inte varit sig själv på senaste tiden. Han ber henne om förlåtelse och sätter sig framför henne där hon sitter på en stol för att krama om henne. Hon håller om honom. Strax därefter tillägger hon att hon också tänker på Hannes hela tiden, och uttalar högt att hon älskar honom - för både sig själv och Alf. Han brister ut i sorg.
Jag både hatar och älskar denna film. Den goda mannen älskar sin älskade, hon älskar någon som gjort henne illa, denne älskar henne i sin tur tillbaka men skräms lika mycket av sig själv som hon gör. Det spelar ingen roll om den man älskar är rätt eller fel för en, tyvärr. Det är bara hjärtat som bestämmer - och det på gott och ont. När de två så åker iväg och mannen följer efter med nyinköpt pistol började man såklart fantisera hejvilt. Först, tidigare i filmen trodde man att ja, kärleken till sin förra kille skulle föra dessa två tillsammans och att det skulle bli hennes död. Alf skjuter honom men dödar istället av misstag henne, och skjuter sedan också honom och placerar vapnet i handen på denne. Det sista jag funderade på kom att bli det riktiga, nästan. - Hon är redan död för honom. Går hon tillbaka till sin förra har ju i alla fall den som han älskade och som älskade honom, dött ifrån honom. Och han såg henne skratta med sin "älskade" - skratta på riktigt. Ja, då förstod han att det inte mer fanns något att göra. 


Jag vet ingenting om kärlek längre.
Jag vet inte hur den ser ut.
Jag vet inte hur den ska se ut.
Jag vet bara att den finns.
Det är väl bara det, det är väl bara det ...