Brist på självrespekt?
Sådan otrolig leda över hela tillvaron. Dagarna på stranden är likadana. Stillaliggandes i flera timmar i hopp om att bli brun. Korta, svalkande dopp så att det inte börjar göra för ont i stortån. (Något konstigt som jag bara lider av när jag badar, vilket bara känns i den högra dessutom.) Helblå himmel utan moln ger ingen vision av att flyga. Boken som jag för tillfället läser gör inget bra intryck på mig. Bäst att läsa ut den ikväll, bara åttio sidor kvar, så att jag slipper den sedan. Jag skulle ha träffat någon idag som inte hörde av sig på hela dagen. Tur nog förstörde jag inte dagen genom att inte följa med till stranden för den sakens skull. Tur nog bokade jag aldrig biobiljetter till Batman - The dark knight. Själv dör en liten del av mig som vanligt. Hur länge till kommer jag att orka med detta? Att alltid komma i andra hand. Ingen respekt någonstans. Någonstans finns ändå viljan kvar och gruvar, men skulle man ge efter häller man bara mer vatten på sin kvarn att hata sig själv. Det är fascinerande att se hur man med bara sin närvaro blir utnyttjad, låter sig utnyttjas. Vilket måste betyda att man lider brist på respekt till sig själv om man tillåter sig utsättas. Brist på självrespekt. Det låter så hemskt, vill inte kalla det så - men varför känns det då så?
Vad ska man göra när man inte vet om man kan tro på att kunna lita på någon?
Har man inte tron på att man kan lita på människor, överlever man inte mänskligheten. Ingen naivitet i världen kan ändra på det - annars är man cynisk. Mer än så, man skulle helt enkelt inte orka med människorna ifråga. Men om det däremot går tvärtemot denna princip, att tron blir för övermäktig mot en och så stark, att det tar över och gör en mer illa än att vara vägledande - ja, då har man som människa istället förlorat en liten del av sig själv till den. Något har försvunnit utan att man tappat det, man har blivit sig berövad på den. Man har blivit utnyttjad. Och man har själv bidragit till det genom sin närvaro, låtit sig utnyttjas. När någon inte behandlar en som om man är något värd, är man då värd något? Om man låter sig utnyttjas, har man respekt till själv då? Var är självrespekten när man låter sig utnyttjas? Ingenstans, och det är det värsta - att tvivla på och inte veta var man har sig själv. Och man frågar sig själv hur man kan orka tycka om och ha respekt till andra om man inte har det till sig själv - som ju är ett resultat av deras handlingar mot en.
Sannerligen är det så att om man inte orkar med andra, nej då orkar man inte heller med sig själv. För att orka med sig själv måste man orka med andra. Och det kan man enbart göra om man har tillit ...