Jag vid min egen flod Piedra
Som på en våg tog han mig med storm när han blåste in som en frisk fläkt i mitt sinne.
//... Jesus blev korsfäst, varför? För att Gud kom till jorden för att visa oss vår styrka. Vi utgör en del av hans dröm, och han vill ha en lycklig dröm. Men om vi tillstår för oss själva att Gud skapade oss för lyckan måste vi anta att allt som leder oss till bedrövelse och nederlag är vårt eget verk. Därför dödar vi alltid Gud. Det kan vara på korset, på bål, genom fördrivning, eller i våra egna hjärtan. "Men de som förstår honom..." De förändrar världen. Samtidigt som de utstår mycket lidande."...//
Tyvärr fick han ett fel första intryck av mig, som bitter. Själv sade han sig vara en svartvit person som inte har några gråzoner alls, till skillnad från mig som har en flertalig skala av den sorten. Tanken går bara i rätt och fel, glad och ledsen och undviker såklart den negativa känslan. Inget pedagogiskt där, inte. Ja, då kan jag förstå att han såg mig som svart. Men vad kan han säga om jag är bitter eller inte? Vad vet han om vad jag lidit av? Ingenting.
Och jag frågar mig själv varför just jag är dömd till den jag är att lida och uppnå ting? Att det bara är jag med mitt liv som kan leva och föra mina insikter vidare? Enda sedan jag var liten förbryllades jag mer över vad min livsuppgift är och vad den innebär, än vem jag är.
//... Men du ska veta att den här kvinnan - Gudinnan, Jungfru Maria, judendomens Shekhina, den stora Modern, Isis, Sofia, tjänarinna och härskarinna - finns närvarande i alla jordens religioner. Hon har varit glömd, förbjuden, och förklädd, men kulten av henne har fortsatt från årtuseende till årtuseende och levt kvar ända fram till våra dagar. Ett av Guds ansikten är en kvinnas anlete. ...//
För jag visste ju redan då att jag var Sofia, en stenbock. Så vem är jag i förhållande till Gud och hans/hennes dröm? Exakt hur ska jag förändra världen, det var min fråga?
Brist på självförtroende hade han inte heller, vilket han på något sätt inte ville visa, av något jag sade som såklart inte var befogat (att han var ett vältränat muskelberg men som, enligt honom, inte hade tränat på länge). Han kontrade med att jag själv var knubbig, och det var lika obefogat det - men med tanke på kvällens tidigare middag med en jätteentrecót som täckte halva tallriken var det väl inte så konstigt isåfall. Själv, med sin muskulösa en och nittio kropp, tryckte han såklart i sig den mer än gärna och det välbehövt. Dock tog han emot komplimanger när det väl flög i munnen på mig. Att han var lik Ashton Kutcher och att han hade sett mig spana in honom vid poolen. Like candy to my eyes. Jaja, om han nu såg mig göra det måste det väl innebära att han själv spanade på mig ..? ; -)
//... De har funnit sin plats i världen, och på den platsen kommer de att förbli. De stod här innan människan lyfte sin blick mot himlen, lyssnade till åskdundret och frågade sig vem som skapade allt det här. Vi föds, vi lider, vi dör, men bergen står kvar där de står. ...//
Jag är inget berg. Jag vägrar stå fast. Jag måste röra mig, likt floden som ständigt är i rörelse, ser andra platser och som med tiden ändrar naturens utseende.
En gång frågade han mig om jag kände mig lycklig. Jag svarade att om jag inte kände efter och tänkte på det så, ja. Och det var sant där i ögonblicket där och då ... Självklart tog han tillfället i akt och använde det emot mig, att man inte ska tänka och känna så mycket. Den tid vi hade, stulen och begränsad, gjorde att jag missade mycket som jag hade kunnat tillägga, som med entrecóten istället för att tyst behöva undra varför han var så elak. Även annat som han så trångsynt kommenterade. Förstod förstås att det inte var elakhet, snarare småsinthet ihop med svartvit personlighet. Med min en och sextio kropp hämnades jag med att försöka fälla honom i havet, vilket såklart inte gick så jättebra och som bara slog tillbaka på mig själv.
//... Alla människor på jorden har en gåva. Hos somliga visar den sig spontant, andra är tvungna att kämpa för att finna sin. Hans uppdrag på jorden utöver att bota, var att jämna vägen så att Gud som kvinna åter skulle bli accepterad. Den kvinnliga principen, barmhärtighetens pelare, skulle resas igen - och visdomens tempel skulle återuppbyggas i alla människors hjärtan.
Det här hade ett pris - som jag var beredd att betala. Gudinnas väg skulle kunna beredas enbart med hjälp av ord och under. Men världen fungerar inte så. Det kommer att bli mycket mödosamt - tårar, brist på förståelse, lidande. ...//
Vad är min gåva, har jag hittat den, är jag på god väg, och precis vad är det han/hon vill att jag ska göra med den? Det värsta är som sagt att inte veta, vilket jag som liten grubblade mycket över. Nu har jag i alla fall hittat en sorts mening och den jag är. Ordens makt har jag, men makten att få andra att förstå, vilja förstå - det finns bara hos dem. Det är sorgligt om människor inte kan tro på förändringars möjlighet.
När jag under resan en gång fick frågan om vad det är jag skriver om i min blogg, kunde jag inte svara, fastän jag vet så exakt som man komma sanningen. Det är väl ingenting jag pratar om, speciellt inte när familjen finns i närheten. Vad vet de, vad vet någon om vad det handlar om? Det är ett sökande. Ett närmande. Något som jag tillägnar livet, och mig själv.
//... De säger 'Hur ska jag kunna tro på Gud när det finns så mycket lidande i världen?' Och jag försöker förklara något som inte går att förklara. Jag försöker säga att det finns en plan, att det pågår en kamp mellan änglarna och att vi alla är inblandade i denna strid. Jag försöker säga att när ett visst antal människor har tillräcklig tro för att ändra händelsernas utveckling kommer alla andra - överallt på jorden - att gynnas av den här förändringen . Men de tror mig inte. De bara står där med armarna i kors. ...//
Så snälla, låt detta (om inte inifrån människor själva, så må boken ge utdelning) vara en effekt, likt en fjärlis lätta vingslag kan orsaka en tyfon på andra sidan jorden.
//... "De är som bergen. De är vackra. De här bergen är ett levande bevis för den kärlek Gud känner för oss, men deras öde är att endast avlägga vittnesbörd. De är inte som floderna, som rör sig och omvandlar landskapet." Så, varför inte vara som bergen? "Kanske därför att bergens öde i själva verket är fasansfullt. De är tvungna att i evighet betrakta samma landskap." offentlig anställning, gifta sig, lära sina barn sina föräldrars religion, trots att man inte längre trodde på den " Men nu har jag bestämt för att ge upp allt det här, för att kunna vara tillsammans med den man jag älskar." "Jag har förvånat mig själv de senaste dagarna. Tidigare kunde jag bara prata om barndomen." ...//
Koncentrerar jag mig kan jag känna att jag trots allt rör mig framåt, och att det inte bara handlar om att tänka tillbaka på saker och ting. Men ändå är det det förflutna som man måste leva med, lika mycket som med sina drömmar.
//... Igår hade jag trott att om han var tvungen att ge sig av skulle jag åtminstone för alltid ha kvar minnet av min gamla barndomsvän. Men det var nonsens. Även om hans kön inte hade trängt in i mig hade något annat och mycket djupare gjort det, och det hade träffat mitt hjärta. ...//
Herregud, vad har han gjort med mig? Hur kan en så svartvit person som han göra så stort intryck på mig? Inte visste jag att det var möjligt ... Men även mitt arma hjärta ska väl få beröras om man träffar den rätt. Kan man få mig att le, ja då förtjänar man en plats i mitt hjärta. Ett kort tag funderade jag på om jag skulle ge honom boken efter att jag läst ut den för att få honom att värdera sin tro lite mer.
//... När den Andra avlägsnade sig började mitt hjärta tala med mig igen. Det var lyckligt för att jag åter lyssnade till det. Mitt hjärta sade mig att jag var förälskad. Och jag somnade med ett leende på läpparna. ...//
Även jag somnade med ett leende den natten och nästa. Morgonen därefter något snyftandes då jag fasade över att kanske aldrig mer få se killen igen. Och jag insåg någonstans att han trots allt är mer färgfull än vad han ville göra sken av. Kanske vet han det inte själv.
(När han hade haft samtal med den stora Modern): //... Jag sade att om hon ville skulle jag dra mig undan från dig och fortsätta på min väg. Jag skulle gå tillbaka till sjuklingarna som stod i klungor vid porten, till de nattliga hembesöken, till bristen på förståelse hos dem som vill förneka tron, till de hånfulla blickarna från dem som tvivlar på kärlekens räddande kraft. Om hon bad mig skulle jag ge upp det jag vill ha mer än något annat i världen: dig.
Men om denna lidandets kalk togs ifrån mig, lovade jag att jag skulle tjäna världen genom min kärlek till dig.
Jag behöver inte längre några under för att hålla min tro vid liv. Jag behöver dig. ...//
Och plötsligt, när jag i mig själv förstod honom, stod det klart för mig att det fanns något viktigt gemensamt mellan oss. Att han, liksom jag, har en längtan till det blå.
Kärlek är inte bara kärlek, det är något man själva skapar tillsammans. Och det är därför man behöver varandra. Men det är bara kärleken självt som håller den vid liv.
//... Och jag kommer att sitta bredvid dig så länge du sitter vid den här floden. Och om du går för att sova kommer jag att lägga mig och sova framför ditt hus. Och om du ger dig av långt härifrån kommer jag att följa dig i hälarna - ända tills du säger: gå din väg. Då ska jag gå. Men jag kommer att älska dig så länge jag lever. ...//
Jag har älskat, jag har förlorat. Men det är ingen ursäkt för att sluta älska. Kärlek är inte att bli älskad, det är att själv kunna älska.
Såsom havet är himlens spegelbild är vi lika o-lika.
En stilla undran finns om han någonstans ute till havs någon gång kan komma att minnas vårt nattliga äventyr ...
//... Jesus blev korsfäst, varför? För att Gud kom till jorden för att visa oss vår styrka. Vi utgör en del av hans dröm, och han vill ha en lycklig dröm. Men om vi tillstår för oss själva att Gud skapade oss för lyckan måste vi anta att allt som leder oss till bedrövelse och nederlag är vårt eget verk. Därför dödar vi alltid Gud. Det kan vara på korset, på bål, genom fördrivning, eller i våra egna hjärtan. "Men de som förstår honom..." De förändrar världen. Samtidigt som de utstår mycket lidande."...//
Tyvärr fick han ett fel första intryck av mig, som bitter. Själv sade han sig vara en svartvit person som inte har några gråzoner alls, till skillnad från mig som har en flertalig skala av den sorten. Tanken går bara i rätt och fel, glad och ledsen och undviker såklart den negativa känslan. Inget pedagogiskt där, inte. Ja, då kan jag förstå att han såg mig som svart. Men vad kan han säga om jag är bitter eller inte? Vad vet han om vad jag lidit av? Ingenting.
Och jag frågar mig själv varför just jag är dömd till den jag är att lida och uppnå ting? Att det bara är jag med mitt liv som kan leva och föra mina insikter vidare? Enda sedan jag var liten förbryllades jag mer över vad min livsuppgift är och vad den innebär, än vem jag är.
//... Men du ska veta att den här kvinnan - Gudinnan, Jungfru Maria, judendomens Shekhina, den stora Modern, Isis, Sofia, tjänarinna och härskarinna - finns närvarande i alla jordens religioner. Hon har varit glömd, förbjuden, och förklädd, men kulten av henne har fortsatt från årtuseende till årtuseende och levt kvar ända fram till våra dagar. Ett av Guds ansikten är en kvinnas anlete. ...//
För jag visste ju redan då att jag var Sofia, en stenbock. Så vem är jag i förhållande till Gud och hans/hennes dröm? Exakt hur ska jag förändra världen, det var min fråga?
Brist på självförtroende hade han inte heller, vilket han på något sätt inte ville visa, av något jag sade som såklart inte var befogat (att han var ett vältränat muskelberg men som, enligt honom, inte hade tränat på länge). Han kontrade med att jag själv var knubbig, och det var lika obefogat det - men med tanke på kvällens tidigare middag med en jätteentrecót som täckte halva tallriken var det väl inte så konstigt isåfall. Själv, med sin muskulösa en och nittio kropp, tryckte han såklart i sig den mer än gärna och det välbehövt. Dock tog han emot komplimanger när det väl flög i munnen på mig. Att han var lik Ashton Kutcher och att han hade sett mig spana in honom vid poolen. Like candy to my eyes. Jaja, om han nu såg mig göra det måste det väl innebära att han själv spanade på mig ..? ; -)
//... De har funnit sin plats i världen, och på den platsen kommer de att förbli. De stod här innan människan lyfte sin blick mot himlen, lyssnade till åskdundret och frågade sig vem som skapade allt det här. Vi föds, vi lider, vi dör, men bergen står kvar där de står. ...//
Jag är inget berg. Jag vägrar stå fast. Jag måste röra mig, likt floden som ständigt är i rörelse, ser andra platser och som med tiden ändrar naturens utseende.
En gång frågade han mig om jag kände mig lycklig. Jag svarade att om jag inte kände efter och tänkte på det så, ja. Och det var sant där i ögonblicket där och då ... Självklart tog han tillfället i akt och använde det emot mig, att man inte ska tänka och känna så mycket. Den tid vi hade, stulen och begränsad, gjorde att jag missade mycket som jag hade kunnat tillägga, som med entrecóten istället för att tyst behöva undra varför han var så elak. Även annat som han så trångsynt kommenterade. Förstod förstås att det inte var elakhet, snarare småsinthet ihop med svartvit personlighet. Med min en och sextio kropp hämnades jag med att försöka fälla honom i havet, vilket såklart inte gick så jättebra och som bara slog tillbaka på mig själv.
//... Alla människor på jorden har en gåva. Hos somliga visar den sig spontant, andra är tvungna att kämpa för att finna sin. Hans uppdrag på jorden utöver att bota, var att jämna vägen så att Gud som kvinna åter skulle bli accepterad. Den kvinnliga principen, barmhärtighetens pelare, skulle resas igen - och visdomens tempel skulle återuppbyggas i alla människors hjärtan.
Det här hade ett pris - som jag var beredd att betala. Gudinnas väg skulle kunna beredas enbart med hjälp av ord och under. Men världen fungerar inte så. Det kommer att bli mycket mödosamt - tårar, brist på förståelse, lidande. ...//
Vad är min gåva, har jag hittat den, är jag på god väg, och precis vad är det han/hon vill att jag ska göra med den? Det värsta är som sagt att inte veta, vilket jag som liten grubblade mycket över. Nu har jag i alla fall hittat en sorts mening och den jag är. Ordens makt har jag, men makten att få andra att förstå, vilja förstå - det finns bara hos dem. Det är sorgligt om människor inte kan tro på förändringars möjlighet.
När jag under resan en gång fick frågan om vad det är jag skriver om i min blogg, kunde jag inte svara, fastän jag vet så exakt som man komma sanningen. Det är väl ingenting jag pratar om, speciellt inte när familjen finns i närheten. Vad vet de, vad vet någon om vad det handlar om? Det är ett sökande. Ett närmande. Något som jag tillägnar livet, och mig själv.
//... De säger 'Hur ska jag kunna tro på Gud när det finns så mycket lidande i världen?' Och jag försöker förklara något som inte går att förklara. Jag försöker säga att det finns en plan, att det pågår en kamp mellan änglarna och att vi alla är inblandade i denna strid. Jag försöker säga att när ett visst antal människor har tillräcklig tro för att ändra händelsernas utveckling kommer alla andra - överallt på jorden - att gynnas av den här förändringen . Men de tror mig inte. De bara står där med armarna i kors. ...//
Så snälla, låt detta (om inte inifrån människor själva, så må boken ge utdelning) vara en effekt, likt en fjärlis lätta vingslag kan orsaka en tyfon på andra sidan jorden.
//... "De är som bergen. De är vackra. De här bergen är ett levande bevis för den kärlek Gud känner för oss, men deras öde är att endast avlägga vittnesbörd. De är inte som floderna, som rör sig och omvandlar landskapet." Så, varför inte vara som bergen? "Kanske därför att bergens öde i själva verket är fasansfullt. De är tvungna att i evighet betrakta samma landskap." offentlig anställning, gifta sig, lära sina barn sina föräldrars religion, trots att man inte längre trodde på den " Men nu har jag bestämt för att ge upp allt det här, för att kunna vara tillsammans med den man jag älskar." "Jag har förvånat mig själv de senaste dagarna. Tidigare kunde jag bara prata om barndomen." ...//
Koncentrerar jag mig kan jag känna att jag trots allt rör mig framåt, och att det inte bara handlar om att tänka tillbaka på saker och ting. Men ändå är det det förflutna som man måste leva med, lika mycket som med sina drömmar.
//... Igår hade jag trott att om han var tvungen att ge sig av skulle jag åtminstone för alltid ha kvar minnet av min gamla barndomsvän. Men det var nonsens. Även om hans kön inte hade trängt in i mig hade något annat och mycket djupare gjort det, och det hade träffat mitt hjärta. ...//
Herregud, vad har han gjort med mig? Hur kan en så svartvit person som han göra så stort intryck på mig? Inte visste jag att det var möjligt ... Men även mitt arma hjärta ska väl få beröras om man träffar den rätt. Kan man få mig att le, ja då förtjänar man en plats i mitt hjärta. Ett kort tag funderade jag på om jag skulle ge honom boken efter att jag läst ut den för att få honom att värdera sin tro lite mer.
//... När den Andra avlägsnade sig började mitt hjärta tala med mig igen. Det var lyckligt för att jag åter lyssnade till det. Mitt hjärta sade mig att jag var förälskad. Och jag somnade med ett leende på läpparna. ...//
Även jag somnade med ett leende den natten och nästa. Morgonen därefter något snyftandes då jag fasade över att kanske aldrig mer få se killen igen. Och jag insåg någonstans att han trots allt är mer färgfull än vad han ville göra sken av. Kanske vet han det inte själv.
(När han hade haft samtal med den stora Modern): //... Jag sade att om hon ville skulle jag dra mig undan från dig och fortsätta på min väg. Jag skulle gå tillbaka till sjuklingarna som stod i klungor vid porten, till de nattliga hembesöken, till bristen på förståelse hos dem som vill förneka tron, till de hånfulla blickarna från dem som tvivlar på kärlekens räddande kraft. Om hon bad mig skulle jag ge upp det jag vill ha mer än något annat i världen: dig.
Men om denna lidandets kalk togs ifrån mig, lovade jag att jag skulle tjäna världen genom min kärlek till dig.
Jag behöver inte längre några under för att hålla min tro vid liv. Jag behöver dig. ...//
Och plötsligt, när jag i mig själv förstod honom, stod det klart för mig att det fanns något viktigt gemensamt mellan oss. Att han, liksom jag, har en längtan till det blå.
Kärlek är inte bara kärlek, det är något man själva skapar tillsammans. Och det är därför man behöver varandra. Men det är bara kärleken självt som håller den vid liv.
//... Och jag kommer att sitta bredvid dig så länge du sitter vid den här floden. Och om du går för att sova kommer jag att lägga mig och sova framför ditt hus. Och om du ger dig av långt härifrån kommer jag att följa dig i hälarna - ända tills du säger: gå din väg. Då ska jag gå. Men jag kommer att älska dig så länge jag lever. ...//
Jag har älskat, jag har förlorat. Men det är ingen ursäkt för att sluta älska. Kärlek är inte att bli älskad, det är att själv kunna älska.
Såsom havet är himlens spegelbild är vi lika o-lika.
En stilla undran finns om han någonstans ute till havs någon gång kan komma att minnas vårt nattliga äventyr ...
"Kärleken finner man bara genom att älska."
"Att vänta gör ont. Att glömma gör ont. Men att inte veta vilket beslut man ska fatta är den värsta av alla plågor."
"Den här gåvan finns tillgänglig för vem som än vill ta emot den. Det enda man behöver göra är att tro, acceptera och inte vara rädd för att begå några misstag. Ta emot gåvan. Då kommer gåvan visa sig."
"Att vänta gör ont. Att glömma gör ont. Men att inte veta vilket beslut man ska fatta är den värsta av alla plågor."
"Den här gåvan finns tillgänglig för vem som än vill ta emot den. Det enda man behöver göra är att tro, acceptera och inte vara rädd för att begå några misstag. Ta emot gåvan. Då kommer gåvan visa sig."
Kommentarer
Postat av: Anonym
Ute på det blå har man förmågan att komma ihåg det märkligaste sakerna, så det ska du nog inte fundera så mycket över=)
Frågan är väl hur länge minnet håller dig på ett glatt humör?
Postat av: Sveinelena
Great site keep up the good work
Trackback