Forgetmenot

Tidigare idag bläddrade jag igenom alla de fotoalbum som jag fyllt ut med mitt liv. Allt ifrån julaftonar, familjesemestrar, midsomrar, skolavslutningar och skolresor i olika omgångar. Någonstans fick jag syn på en kille som gick i samma klass som jag en gång, och som blev den förste som kom att fråga chans på mig. Själv fattade jag ingenting. Bara han och jag som stod och bredde mackor i matsalen, och en fråga som kom från ingentstans: Vill du bli ihop med mig? Hörde jag rätt? Jag kollade upp lite snabbt och insåg att det bara var vi där, men han stod och bredde på som om ingenting hade hörts. Han? Till mig? Det kunde inte vara möjligt. Varför skulle någon vilja bli ihop med mig? Överrumplad gick jag därifrån med mina färdiga mackor och lyckades med att tydligen inte tänka mer på det. För mer minns jag inte. Det kunde ju som sagt inte vara möjligt. Det fanns inte i min värld. Och även om det hade gått ordentligare till, hur hade det gått då? Hade jag blivit ihop med honom? Hade jag av ren förvirring sagt ja av utan att veta vad det innebar eller dumdristigt sagt nej? Det kommer jag aldrig få veta, det blev som det blev - kanske av rätt skäl. Möjligheten att bli ihop med någon, att någon skulle fråga just mig och fenomenet killar överhuvudtaget fanns inte i min värld som liten. Jag drömde efter större saker. Och så fick jag uppleva större ting. För vad visste man då, i förhållande till det man vet nu? Byt ut frågan får jag chans på dig? mot vill du leka? Ändå hoppas jag att han inte fick bestående men för livet, av den lilla men nog stora händelse som måste ha krävt av honom största möjliga mod för att kunna ljuda dessa ord. Tänk om jag var den första han frågade ..?