En liten fråga med stor betydelse
Att en liten fråga kan vara så betydande ... Den minsta lilla som kräver så mycket mod att våga ställa. Men om man inte vill ha svar på den då? Måste jag ändå ställa den? Man ställer väl en fråga för att man vill ha svar. Självklart vill jag ha svar. Vill veta. Det räcker med att ha fått den uttalad, högt. Och inte bara för mig själv. Då har jag ju i alla fall frågat. Om jag inte får svar eller får ett som jag inte vill höra, ja det är inte mitt problem så länge jag inte fått höra det. En fråga utan svar, jo det måste också vara förargligt. Låt tystnaden tala, mjovisst - man kanske kan svara på frågan själv. Eller försöka ta reda på svaret från den personen genom att bara lyssna på hur den personen är och vilka dennes motiv är med en. Den lilla frågan, som kunde ha förändrat allt som skulle komma att komma, där och då. Kunde jag ha sluppit allt lidande? Och all den tvivel och fruktan att man inte var densamma som denne var för mig? Det är inte samma fråga nu. Det är en fråga av en annan sort. En som kan bestämma allt som kan komma att hända i framtiden. Säger jag emot mig själv nu? Nej, det är en fråga av tvivel som antagligen kommer besannas. Den första frågan var ingen självklar fråga, ville inte att det skulle bli en fråga. Jag borde ha fått "svar" så att jag hade sluppit formulera en fråga av det. Kanske kunde jag ha förstått, svarat på det å dennes vägnar - men ibland vill man få det berättat för sig. Vill få höra det sägas högt, så att det enda man kan göra är att ta emot det, och slippa undra varför. Varför man inte fått höra det, varför man inte fått ta del av det, varför man inte räknas in i att få veta - varför?