Forgetmenot

Idag fick jag ur mig alla sorts tankar som grämer mig inför min läkare. Det var jätteskönt, och skönt att hon är opartisk och förstår. Framförallt det där med att jag måste göra det som är kul för mig, att jag får jobba och hålla på med det som jag tror på och brinner för. Att jag ser det inte som att ha sitt största intresse som hobby, om man lika gärna skulle kunna jobba och få betalt för det och verkligen engagera sig i det till hundra procent. De som inte har några drömmar kanske inte förstår det, vad vet jag. Jag har inte någon aning om mina föräldrar eller deras föräldrar någonsin har haft drömmar som de har följt eller försakat bort, eller om det ens har existerat. Jag spottade ur mig äcklet som jag fick från krogen i lördags, att jag inte är van och för att det var länge sedan jag var ute och dansade. Killar som förföljer på dansgolvet, tafsar och vill jag vet inte vad (jo det vet jag, usch) och jag som har svårt att säga nej, vet att jag är för godtrogen. Hoppas på förståelsen efter att jag anförtrodde mig om det till en viss person, som det kändes som att han faktiskt förstod, men blev lite konfunderad vad som är skillnaden mellan den här gången och förra men är glad och lättad om det faktiskt är så. Då är det ju som det ska. Jag delade med mig av mina tvivel, saknader och fantasier, att jag verkligen hoppas på att han från manuspiloterna ringer och ger mig en chans, och sedan säger att jag har kommit in. Hur jag inte åkte tillbaka till Norrköping en sista gång, och hur jag i mitt innersta har bilder på att få göra om det där igen i en ny grupp men ändå att få träffa de gamla och få göra en sådan där pjäs som jag aldrig fick/hann göra med dem som regissörer. En annan fundering som jag har uttalat högt förut för bästa tjejkompisen, är att jag funderar på om jag borde eller ska/vill bara skriva till ett par stycken bara för att få det gjort och hoppas på att bli av med förflutet som det förflutna och få det till något nytt. Dessutom undrar jag fortfarande över hur man måste vara, om man kan vara odiagnostiserad och över tillvaron i sig. Jag vet inte vem som ska ge mig svaren ... Ett konkret tydligt svar jag fick av min läkare var ett positivt sådant, och det till att gå och se Melancholia av Lars Von Trier. Ja, den vill jag verkligen se. Jag hoppas på att få med mamma till att se en film som är gjord av honom, även om den är sorglig. Den visar ju inga scener på avklippta könsorgan i alla fall som i Antichrist, som ju i och för sig inte jag heller har sådan stor lust att se. Inte på storbild som på bio i alla fall. Men sorg med symbolik är bara genialiskt. Vill, vill, vill se! Övertygande svar, eller konstateranden snarare, att jag har varit länge på sjukhus pga djup sjukdom som uppkommit av flera orsaker ifrån samma under en viss tidsperiod det senare halvåret, förra året. Att jag måste fokusera på mig själv, mitt mående och min framtid, vilket jag inte är så bra på när jag hellre vill fördela ut det nöjda och det bra, även om det inte räcker till mig själv och istället får nöja mig med dåligt samvete. Jag blir skrämd av det faktum att jag ständigt får och har nya datum att passa varje vecka, när jag vill ha tid till annat och kunna bestämma in i förväg när man ska göra vissa saker samtidigt som jag skulle vilja vara lite spontan också, men som inte funkar så som det är. Men det svaret kan jag ge mig själv, var sak har sin tid.