Forgetmenot

En solig och alldeles, alldeles underbar dag ... Inte. Det finns alltid en baksida. Vårens baksida är att jag är allergisk mot den. Så jag säger bokstavligt talat snyft. Det kliade och rann om mig i värmen. Jag volonterade, elller okej det var pappa som ville att jag skulle hjälpa till, som arbetskraft för att städa runt de två tennisbanor som finns här på andra sidan av vår gata. Jag hade inget bättre för mig och tyckte det var bättre med lite rolig, eller åtminstone nyttig, och arbetande sysselsättning än att sitta inne med ångesten. Ångesten finns där ännu i kontrollerad form, men ute i solen var jag och svettades. Jättehögar med ris från träd som hade beskurits, och taggiga långa grenar som var ett rent helvete. Det dammade av grönt när vi drog isär och buntade allting i en container, och när jag sopade grus virlvade det upp i luften som smuts. Vi var rätt så många ändå, lite folk från tennisklubben medverkade såklart, och det gick relativt snabbt. En fin hund som hette Wilma, som jag senare fick veta var en blandning av golden retriver och border collie, låg och såg så snäll ut. Den blev lite rastlös och ville leka med en tennisboll som hussen slängde åt den ett par gånger såg jag. Men jag tyckte att den morrade lite åt mig när jag försökte säga hej. Det var skönt att komma ut och se och byta några ord med, för mig lite nytt om än "gammalt", folk. Det var personer i plus-minus min pappas ålder, som har spelat och de som inte alls har spelat mycket tennis. Det fick mig nästan att vilja börja spela lite själv, för sällskapets skull och som en under fikat var uppmuntrande till att det kanske är på tiden då för mig om jag inte spelat nåt. Pratade hundar med wilmas husse, och han den gemytliga och ganska (hur översätter man det engelska ordet good-looking med ett ord?) mannen konstaterade att det var en stark kontrast till att jag pluggat natur på gymnaiseskolan inte långt härifrån, men kommit in på kulturbanan istället eftersom jag pluggat film och teve. Jag kände mig för ett ögonblick berättigad i mig själv och i denna värld - och jag inser att jag kanske är för bra för mig själv. Att jag är så bra på att lura mig själv, att dölja allt det som gör att jag mår så dåligt. Annars kanske jag skulle må ännu sämre, eller så är jag bara bra på att hantera det helt enkelt. Jag vet ju att jag inte mår bra, och ibland kan jag verkligen inte tro att det är jag som har fått och kan få så mycket skit. Men idag var det också en stund där jag agerade utifrån att vad jag får, det ger jag också tillbaka. Jag tänker inte bara ta emot. Men självklart var det ett tillfälle att hugga i och inta min omgivng som ett Hey, jag är dotter till klubbens ordförande! Allvarligt skämt åsido, jag är glad för min pappas skull att han har ett intresse som han haft så länge som jag kan minnas och han har haft sin umgängeskrets, tenniskompisar, och att han nu tagit på sig rollen som klubbens ordförande på gott och ont. Jag hoppas att han gör det för att han vill det i alla fall och tror på det, och kanske kommer vi en gång att kunna mötas på samma våglängd.