Forgetmenot

Drömde en massa mardrömmar inatt som följde med mig till min läkare och som jag anförtrodde mig till. Om tsunamin, att jag var livrädd för att dö i en sådan. Jag och min mamma stod på en strand eller något och såg hur det började höja sig som en våg, vi sprang uppåt och alla blev varnade att det var en tsunami som var på väg. Jag och några klättrade i berg som för att komma iväg och uppåt, men vi förstod att det inte skulle bli till någon hjälp. Tiden jagade oss med vågen, vi visste att det skulle komma bli stor och vi visste inte hur lång eller kort tid vi hade på oss att fly. Vi sprang uppför trappor, innan vi förstod att vi var på Åland och skulle bli tvungna att ta Ålandsbåten till Sverige för att undkomma tsunamin. Jag var livrädd hela tiden, en fruktansvärd ångest att dö gjorde mig vild och jag såg och kände hur vågorna blev större och förde den stora båten framåt. Vi kom fram fortare än normalt, och självklart fick inte alla människor som hade rätt att följa med plats på båten. Jag hade någon med mig, vet inte vem, och var orolig att inte de två andra skulle hinna på båten. Men som tur var såg jag dem i vimlet av folk. Vi kom till kajen vid Sverige, och jag tror att jag till och med hoppade i vattnet för att simma sista biten trots den hotande tsunamin. Jag klättrade uppför en betongklump i vattnet och fick hjälp att komma upp. Vi visste inte när tsunamin skulle bli som högst och välla in. Anledningen till Sverige var för att vi skulle uppför Johannelundstippen som är en relativt hög backe, pulkabacke på vintern, här i Hässelby. Men även den skulle vara för liten insåg vi, och vi satte oss på ett tåg för att åka till Norrland och bestiga Åreskutan. Där skulle vi vara säkra. Vid avstigningen på tåget, glömde jag min vinterjacka i förvaringsutrymmet och därifrån började drömmen om. Det som var förvaringsrum på tåget blev istället ett sådant på Ålandsfärjan igen. Drömmen började om, och jag i min ångest blev istället handlingsförlamad, kunde inte uttrycka mig till skillnad från första drömmen där jag var mer aktiv. Lika läskigt var det ju för det! Det var också en fråga om att hinna och inte hinna, och jag kan inte längre erinra mig i vilken av drömmarna som vi hann och inte. Men döden kom aldrig.

Nattångesten som har varit en väldigt konkret sådan för mig i verkliga livet, tog sig uttryck i mina drömmar på samma sätt men på dagtid. Vi var de samma, och vi befann oss på Plantagen. Jag skrek och sprang därifrån, med smärta i ansiktet och rädsla i hjärtat. På vägen ringde jag polisen och bad dem komma hem så att jag skulle kunna våga gå in i mitt eget hus och ta mina saker. Jag var på min vakt, stod uppe ovanför huset för att se vilken väg han kunde ta för att komma ikapp mig. Samma dröm återupprepades, men denna andra gång kom en tant utifrån en bil och talade om att hon hade sett och att det inte var sant det som jag påstod, att jag hade blivit misshandlad. Som om jag hade provocerat, och ville bli slagen. Han kom där och då ikapp mig, och jag slog ifrån mig honom för att skydda mig. Och jag slog henne för att hon var dum i huvudet. Som om det var sant som de påstod, och jag kände mig som det - att jag var galen. Jag fick mina saker, men inte för min skull - utan blev istället utkastad. Det mystiska i dessa drömmar var att i den första versionen var sanningen att jag hade blivit misshandlad där på Plantagen, och sprang förtvivlad med någon i andra änden och visste att polisen kan ta lång tid på sig att komma ut till Hässelby - men det syntes ingenting på mig att jag hade blivit misshandlad. Däremot i andra versionen, där jag som en galning försökte skydda mig med våld och visa att jag hade blivit misshandlad utan att ha blivit det (?), syntes det tre röda revor av en hands slag mot min kind. 

Ännu mer ångest hade jag i en annan sorts dröm, där jag var tillbaka på Marieborg. Jag var matt och svag, och jag svimmade lätt av. Hade mycket ångest, och det var samma sorts ångest som jag hade där på skolan. Ignoransen. Jag gick lätt undan, det kom ett par och försökte trösta förgäves, och jag såg hur det där gulliga paret som inte längre var ett par kysste en och samma tjej. Även denna dröm var nästan i två versioner, fast det var mycket ihopblandat. Jag var bra kompis med denne i nästa ögonblick, jag blandade nog ihop två personer dessutom eftersom det är tycke på olika sätt till de två, och jag var glad över relationen. Att det var precis så som det ska vara. Men sedan blev det bröllop, och det var inte mitt ...

Jag drömde första gången att jag skulle tillbaka till sjukhuset. Jag hade blivit sämre, och ville ta livet av mig, brydde mig inte.