Forgetmenot

Jag har inte ens ont. Det bara är. Kommer. Håller på. Kan inte kontrollera det, sysselsätter fingrarna genom att skriva dessa bokstäver, försöker tänka på vad det är jag skriver och vad det är jag ska skriva. Det går inte. Inte med det här samtidigt, ser ingenting genom mitt töcken. Hör bara hur nästa låt börjar sjungas genom högtalarna, Jill Johnssons A little bit more. I'm gonna love you a little bit more, det är vad jag gör. Saknar. Vill vara med honom. Höra hans röst, inte Jill Johnssons låt som bara får mig att forsa ännu fortare av ångesten. Känna värmen, doften, styrka som bär upp och inte pressar ned. En låt på tre minuter borde få mig att ebba ut, men nej det bara fortsätter. Ser en solig dag ute genom fönstret, vill bada och sola med honom. Vill se skräckfilmer. Känna mitt hjärta slå när jag hör hans. Vill vaxa benen. Men har inga kläder, har blivit för stor och kan inte bara köpa nytt för att det sedan kommer bli för stort så småningom. Känner mig tjock. Vill bara att det ska vara rätt, och lätt. Allt annat än det här. Varför så långt ifrån? Hur ska jag ta hand om mig? När kommer den rätta tiden?