Mitt hjärtas livs mål
Jag bestämde mig i sista minuten att följa med till Åre när pappa frågade om jag ville med. Om jag ville! Egentligen visste jag nog svaret hela tiden. Som att jag kunde tvivla! Det kändes bara så rätt när vi kom in i Jämtland och närmade oss Åre. Bergen syntes mot horisonten och i Åre tornades de välbekanta sådana upp. Är lika fascinerad som när jag var här sist, det vill säga för fem år sedan. Kan inte se mig mätt på Åre vyerna. Precis som då tog vi första dagen och åkte upp med kabinbanan för att vandra, först ända upp till Åreskutans topp, och sedan hela vägen ned. En kilometer rakt upp, fem för att ta sig ned. Man går inte rätt rakt ned, med andra ord. Det är en jävla väg att gå, och vi tog så klart den avancerade leden. Gissa vilken träningsvärk jag hade efter det. Har aldrig haft ondare. Kameran följde givetvis med på färden, men det går inte att jämföras med att se med sina egna inbyggda linser. Ofattbart underbarast! Vi satt högst uppe på toppen och intog vår medhavda matsäck, och kunde se Åresjön nedanför. Molnen rörde sig väldigt fort, det var både bra och dåligt väder, vi var ju uppe bland molnen. Vi var inne i molnen! Det var dimma som aldrig förr, må jag säga. Jag har ännu ont i mina hela, långa ben efter den promenaden, två dagar efteråt. Men det är det helt klart värt! Jag skulle göra det igen, om jag fick och kunde. Där uppe vill jag vara! Igår paddlade vi kanot på Åresjön nedanför. Träning för armarna den här gången, och blicken riktades mer uppåt än första dagen då man såg nedåt. Med vind i håret och berg runt omkring mig på alla håll, var det bara så självklart underbart. Här vill jag vara! Här mår jag bra. Här vill jag stanna, och dö. Den fullkomliga döden i en skärmflygningsolycka. Men nej, här vill jag leva! Den natten grät jag mig själv till sömns, men av lycka för en gångs skull. Boendes i en stuga i Duved ser jag ändå bergen, skog och grönska och just nu bara en massa moln. Det regnade idag, när vi gjorde en forsränningstur. Otroligt kul, och blött. Men det är det också värt. Vågor slog över så man trodde att man skulle välta i den vilda forsen, och man var tvungen att paddla i takt så man drev över, eller snarare in i vågorna. Det skummade upp riktigt ordentligt och hamnade till och med innanför våtdräkten ett par gånger. Jag hoppade inte i ån på slutet när man fick driva och simma in till land själv, så jag blev inte helt igenomblöt. Men blött var det! Blå himmel ska det vara, med vita härliga moln. Rätt vind så att man ska skärmflyga. Det var inte min tanke att göra det den här gången, men så fort vi körde in i Åre kändes det bara som att jag ville och tänkte göra det nu igen. Det slutar med att jag inte gör det i alla fall. Jag vill behålla minnet av det från första gången, och andra, när jag sist var här. Men jag tänker absolut göra det igen. Det är mitt hjärtas livs mål.