Ålandshändelser och minnen
Jag bestämde mig i sista minuten att åka till Åland över midsommar och stanna en vecka. Så nu är jag hemma igen. Det blev en tung vecka. Min mormor föll hårt och bröt lårbenet, blev hämtad av ambulans och fick operera. Men nu äntligen idag, precis nyss, fick jag reda på att mamma sitter bredvid henne efter att ha förflyttats från sjukhuset på Åland till S:t Görans, som vi levde i ovisshet om när det skulle ske. Skönt det nu, men desto mindre för henne. Lider med henne, och min morfar och min mamma - någonstans sörjer jag för egen del också, men det känns som att jag gör det mer genom dom på något sätt. Jobbigt för mig att se min mamma och morfar, de man älskar, ha det jobbigt och lida, och att veta vem hon är för dom. Men får inte glömma bort mig själv, och vad hon är för mig.
Min mormor har varit en otrolig viktig del i mitt liv och det som är jag idag. Min mormor som inte är den hon är utan min morfar, liksom han är den han är med mormor. Det är dom! Mormor och morfar. Min älskade mormor och morfar. Dom har lärt mig mycket, och är så glad att jag har just dom och fått lära känna just dom. De vet att jag har integritet, och antagligen är det de som lärt mig att ha det, även om dom kan vara envisa ibland och vill veta saker som de nog inte ens kan förstå. De som levt i sextio år tillsammans, vad vet de om det som är idag, vad för sorts människor det finns idag och vad jag har gått och går igenom ... Men min mormor är skön. Hon är beläst och är inte rädd för att skräna med ord, säger vad hon tycker och tänker och det med råge. Med henne kan jag vara tyst. Vi har nog alltid haft ett tyst samförstånd, och jag känner mig mest lik henne än någon annan.
Åland, och sommarstället där är ju dom, mormor och morfar, för mig. På alla sätt och vis. Har varit där varje midsommar, förutom förra året då vi fick fira hemma på grund av katten som inte var redo för resa. Men nu kom jag iväg i alla fall. Och som vanligt hade jag med mig böcker att ligga och läsa i solen. Häxan från Portobello (Paulo Coelho), Farliga ogifta män (Danielle Steel) och 14 år till salu (Caroline Engwall) blev jag klara med. Internet funkade inte därifrån, men jag skrev en rescension av Häxan från Portobello i alla fall redan då rykande färsk utläst, eftersom jag gjort det med alla hans tidigare böcker. Farliga ogifta män låter löjligare än vad den var, för den var bra. 14 år till salu är en sann historia om en tjej som blir våldtagen, och som börjar prostituera sig som för att döva ångesten, straffa sig och söka bekräftelse och som till slut också blir ett beroende. Det var en riktigt gripande och jobbig berättelse, vilken alla borde läsa - för det är nog mycket vanligare än vad man tror att det finns tjejer i Sverige som säljer sex med eller utan vilje och fastnar i det, och att man inte ska vifta bort det som att det händer någon annan och någon annanstans. Jag hann också börja på Fanny Hill, men fann att den var lite jobbig att läsa - det finns inga kapitel. Jag hade också med min kamera, det blev drygt tre hundra bilder allt som allt, och då var det mest en massa kattbilder, men lite på andra djur också. Mötte en påfågel i Mariehamn när vi promenerade efter ett besök på sjukhuset. Och under allsången i tisdags kom en mårdhund gåendes och skulle över tomten, men vände om. Tyvärr fick jag inte se mer än en kropp, hade velat se det fula ansiktet. Jag har bara sett en mårdhund en gång tidigare, och det var för länge sen när jag var liten när vi spelade kort en mörk kväll. Då kom en spatserandes ganska nära huset med en fågel i munnen. Det är enda minnet, ett dunkelt sådant - såg inte alls bra, jag har av mårdhundar. Inte för att jag hann ta upp kameran, men ett rådjur hann jag få på bild från långt håll. Får se om jag orkar lägga upp lite så småningom.
Min mormor har varit en otrolig viktig del i mitt liv och det som är jag idag. Min mormor som inte är den hon är utan min morfar, liksom han är den han är med mormor. Det är dom! Mormor och morfar. Min älskade mormor och morfar. Dom har lärt mig mycket, och är så glad att jag har just dom och fått lära känna just dom. De vet att jag har integritet, och antagligen är det de som lärt mig att ha det, även om dom kan vara envisa ibland och vill veta saker som de nog inte ens kan förstå. De som levt i sextio år tillsammans, vad vet de om det som är idag, vad för sorts människor det finns idag och vad jag har gått och går igenom ... Men min mormor är skön. Hon är beläst och är inte rädd för att skräna med ord, säger vad hon tycker och tänker och det med råge. Med henne kan jag vara tyst. Vi har nog alltid haft ett tyst samförstånd, och jag känner mig mest lik henne än någon annan.
Åland, och sommarstället där är ju dom, mormor och morfar, för mig. På alla sätt och vis. Har varit där varje midsommar, förutom förra året då vi fick fira hemma på grund av katten som inte var redo för resa. Men nu kom jag iväg i alla fall. Och som vanligt hade jag med mig böcker att ligga och läsa i solen. Häxan från Portobello (Paulo Coelho), Farliga ogifta män (Danielle Steel) och 14 år till salu (Caroline Engwall) blev jag klara med. Internet funkade inte därifrån, men jag skrev en rescension av Häxan från Portobello i alla fall redan då rykande färsk utläst, eftersom jag gjort det med alla hans tidigare böcker. Farliga ogifta män låter löjligare än vad den var, för den var bra. 14 år till salu är en sann historia om en tjej som blir våldtagen, och som börjar prostituera sig som för att döva ångesten, straffa sig och söka bekräftelse och som till slut också blir ett beroende. Det var en riktigt gripande och jobbig berättelse, vilken alla borde läsa - för det är nog mycket vanligare än vad man tror att det finns tjejer i Sverige som säljer sex med eller utan vilje och fastnar i det, och att man inte ska vifta bort det som att det händer någon annan och någon annanstans. Jag hann också börja på Fanny Hill, men fann att den var lite jobbig att läsa - det finns inga kapitel. Jag hade också med min kamera, det blev drygt tre hundra bilder allt som allt, och då var det mest en massa kattbilder, men lite på andra djur också. Mötte en påfågel i Mariehamn när vi promenerade efter ett besök på sjukhuset. Och under allsången i tisdags kom en mårdhund gåendes och skulle över tomten, men vände om. Tyvärr fick jag inte se mer än en kropp, hade velat se det fula ansiktet. Jag har bara sett en mårdhund en gång tidigare, och det var för länge sen när jag var liten när vi spelade kort en mörk kväll. Då kom en spatserandes ganska nära huset med en fågel i munnen. Det är enda minnet, ett dunkelt sådant - såg inte alls bra, jag har av mårdhundar. Inte för att jag hann ta upp kameran, men ett rådjur hann jag få på bild från långt håll. Får se om jag orkar lägga upp lite så småningom.
Kommentarer
Trackback