Strandnöjen
Sol, värme och bad. Stranddagar och jag tar till vara på dom till fullo. En extra bonus är att man för varje dag får nya strandgrannar att smyglyssna på. Familj på familj utlöser varandra. Det är så fascinerande! Pappor med sina små barn, tycker det är så fint när man ser män vara gulliga mot sina barn, eller större sällskap med flera band och samtalsämnen emellan. Och barnen! Barn överallt! Som leker i sanden, springer alldeles för nära ens filt så att det skvätter upp både sand och vatten och som tjoar. Men det är det värt, de är så gulliga - de flesta. Men det är oftast bara en som min blick slår följe med under timmarna på stranden, så att det nästan blir sorgligt när man vet att man antagligen aldrig kommer få se den igen när dagen är slut. Mörkbruna, små barn som påminner om finaste ... En liten sådan lekte precis framför mig igår med nyfunna killkompisar på stranden, grävde djupa gropar för att fylla med vatten som de hämtade med hinkar. Jag hade lagt mig på mage för att sola ryggen när jag kände något landa på mitt ena ben och som landade mellan mina båda två. En plastleksak i form av en gaffel med fortfarande lite blöt sand uppskyfflad på. Blaff! Förvånad vände jag och satte mig upp. Jag tyckte mig hinna skymta en lika förvånad blick i den lilla mörka pojkens ansikte, men han låtsades som att det regnade. Nästan så att jag själv trodde att det regnade plastgafflar uppifrån, hann nog inte riktigt förstå. Men som han grävde råkade han väl antagligen i sin iver tappa greppet när han bredbent skyfflade sand, så att den flög rätt på mig. Sötnosen då, inte kunde jag bli arg på en sådan.