Skört
Det går ju att fundera mycket över Closer och det den handlar om. Alla fyra skådespelarna är fenomenala i sina roller, och man sympatiserar med dem alla på olika sätt. Anna (Roberts) fick reda på Daniels flickvän direkt efter kyssen och var förödmjukad med rätta, men att hon senare fortsätter träffa honom är ju helt på tok. Han gjorde ju helt klart fel först i början, och man kanske kan tycka att det är rätt åt honom till slut. Och när Anna ligger med Larry för att få hans signatur på skilsmässopapprena, när hon är med Dan, är det inte mer än ett rättvist tillbakahugg. Om en människa går och är otrogen med en annan, så kan man nog med största sannolikhet förvänta sig att den kommer göra samma sak mot en själv så småningom. Det verkar lika logiskt att den som man är otrogen med kan gå och göra samma sak eller att falla för frestelsen på annat håll igen, eftersom det inte är en seriös sak att göra. Lika lössläppt från den sidan, med andra ord, om än mer beräknande. Det är dömt att misslyckas om en otrohetsaffär leder till ett förhållande. Jag tror helt enkelt inte på det. Inte när man vet på vilket sätt man började sitt s.k förhållande. Det är inte seriöst någonstans. Natalie Portman spelade Alice, Daniels flickvän, som dessutom jobbade som strippa. En kontrast till just den karaktären, strippa och ingen hora. Att hon låg med Larry (Annas då lediga pojkvän, eftersom hon var med Dan) var bara en engångsgrej, för att de båda var ensamma eller för sakens skull mot de andra. Larry att han låg med kärleksobjektet nummer ett för den som tog hans flickvän, och hon som kanske en mild hämnd mot Anna. Larry hade Anna runt sitt lillfinger, och det var nog sanna ord om att han älskade henne som en hund älskar sin ägare. Iskallt! Jude Law som Daniel kändes i alla fall som den mest varma och kärleksfulla av de alla. Det var kärlek på första ögonkastet när han mötte Alice, de verkade ha det mest äkta och förtjänade varandra. Det verkade helt fel att det var de som gick skilda vägar på slutet, och inte det andra paret. Men de förtjänade väl varann på sitt sätt också, hon som en otrogen och han som en hård en, ville ha henne i alla fall utan omtanke, för varför skulle hon få det ... Synd och rätt åt dem tillsammans på samma gång. Men mest synd var det för Dan, han förtjänade att Larry inte mer än rätt tog tillbaka Anna och att hon inte skilde sig från honom, men att Alice också helt plötsligt slutar älska honom fastän hon verkade ha förlåtit honom var riktigt synd. Men kanske var det ett sätt att skildra att det var han som gjorde fel från början och som förlorade mest på slutet. Alice förlorade även hon, fastän hon slutade älska honom. Hon kunde ha kämpat lite mer. Man måste kämpa för det man tror på. Kämpa för kärleken. Man ska vilja älska, och veta varför man gör det. Däremot tror jag att det går att förlåta, eller att försöka igen - för det är ju det som de har som är det seriösa, och man har förhoppningsvis lärt sig någonting. Man gör ju inte samma misstag ännu en gång, även om det blir svårt att lita igen så fullständigt. Men nog går det, om den man vill förlåta ber om det. Det vill säga att den ångrar sig, fel ord - snarare förstår. Ånger hjälper inte, gjort är gjort. Fel ord igen, förståelse räcker inte hela vägen om man inte använder sin insikt. Kamp, är ordet. Att kämpa. Om man vill. Vilja från båda håll. Kämpar man så går det. Visst finns det sådant som är oförlåtligt, men försöker man verkligen måste man också vara medveten om hur sköra man är.