Forgetmenot

Jobbkollegorna inom en enhet i en småstadskommun ska på konferens i Kolarängens stugby. De ska förbereda för öppningen av ett nytt shoppingcenter som ska byggas upp. Jonas har varit den drivande personen i projektet och hans chef Ingela är mäkta stolt och barnsligt förtjust i honom. Ekonomen Kaj är som en efterhängsen hund till Jonas och Torbjörn är en stolt gammal stofil samt kontorets pessimist. Lina var den som fick ta över många av Jonas ordinära uppgifter när han tog sig an projektet och blev utbränd dels av jobbet, dels av varannan vecka-pusslet med två små barn. Hon har tidigare hånglat med Amir, Ingelas assistent, som var medveten om mobbingen av Frans som slutade på kontoret innan berättelsens början. Nadja har tagit över rollen efter Frans och är den som tillför ny energi till gruppen. Eva tycker att hon är för mycket och är en av få som är för projektet på Kolarängen. Anette däremot tycker att det är en skymf mot miljön och var också den enda som öppet stöttade Frans. När de anländer till stugbyn blir de varmt emottagna av Roger och Jenny som tagit över byn och är glada över att det nya centrumet kan leda till mer kunder hos dem. I området finns en nybyggd zipline som gänget ska få prova på. Senare samma kväll händer det otänkbara, ett mord sker. Och snart ett till … 

Om första boken handlar om Boisens mamma så handlar den här om hennes pappa. I bokens prolog får man veta att hon är i Jakarta och precis kommit ut i natten. Pappa Boisen kommer efter och kräver att Frida ska komma med in tillbaka och göra det han bett henne om, annars är hon inte längre hans dotter. Hon gör ett val och fortsätter ut i natten.  

Årets största filmhändelse och event är över för denna gång, och vilken comeback sen! 

Efter ett par år med restriktioner och mindre tillställningar fick man nu äntligen se tre fantastiska komiker förgylla kvällen. Jag är supernöjd med natten! Per och Parisa skötte sig bra även om de inte alltid hade rätt fakta. Maggie Gyllenhaal var inte indirekt nominerad som Parisa påstod, hon var nominerad för Bästa adapterade manus med The lost daughter - och det förtjänt! 

Det blev både som jag trodde och hoppades på att Coda tog hem vinsten för både Bästa adapterade manus och Bästa film och Jane Campion för Bästa regi. Även Will Smith och Jessica Chastain var väl värda sina vinster. Älskar även låten No time to die ju mer jag lyssnar på den! Gillade även Somehow you do med Reba McEntire, vilket definitivt är en artist jag kommer börja lyssna mer på. Encanto var en självklarhet, men den hade bra motstånd i sin kategori. Det hade även skådespelarna i deras respektive kategorier. 

För bästa film fanns det egentligen bara tre riktigt enastående filmer enligt mig; Coda, The power of the dog och Belfast. Jag är desto mer besviken att The worst person in the world inte fick någon av sina nomineringar. Ännu en asiatisk film fick en statyett, Drive my car, vilket man bara kan gratta dem för.  

Och så till den stora snackisen ...

När Will Smith gick upp och gav Chris Rock, som det såg ut, en redig smocka. Chris Rock hade som alla andra under kvällen dragit ett skämt, och denna handlade om Will Smiths fru Jada Pinkett Smith och att hon hade rakat huvud. Demi Moore rakade sig för rollen i G.I Jane och därför kunde han inte bärga sig efter film nummer två, som han sade. Man kunde se att Will skrattade lite, antingen för att det helt enkelt var lite kul eller som ett försvar av nervositet. Jada däremot himlade med ögonen och sekunden efter att Rock förstod att skämtet inte gick hem hos dem var Smith uppe och gav honom en välriktad örfil. Vi blev lika chockade som Rock men han hanterade det bra och förklarade att Will Smith precis hade slagit skiten ur honom. Smith fortsatte fly förbannad med att säga att Rock inte skulle ta hans frus namn i sin mun igen. Egentligen är det inte konstigt åt något håll. Rock gjorde ett plumpt skämt som inte gick hem, men vem gjorde inte det under kvällen. Det är oklart om han visste om hennes sjukdom som gör att man tappar allt hår eller inte. Om han gjorde det var det såklart ett hårdare slag under bältet. Det var först när Smith förstod att frun verkligen tog illa upp som han såklart fick dåligt samvete och instinktivt gick upp och gjorde som han gjorde. Våld är aldrig okej, men jag kan inte tro att han hade gjort samma sak på ett överlagt sätt. Han förstod nog också ganska snabbt vad han hade gjort och vad det skulle betyda för honom. Han såg verkligen inte ut att vilja vinna när hans kategori blev uppräknad. När han väl gjorde det skötte han det också bra med att be om ursäkt till akademin och sina medkollegor i sin kategori. Han grät sig igenom sitt tal och erkände att han hade blivit som den galna pappan i filmen han vann för, King Richard. Skammen syntes tydligt, när kvällen egentligen bjöd honom att vara stolt. Det var verkligen en olycklig händelse för dem båda. Båda förväntar sig förmodligen att den andra ska be om ursäkt först, så det återstår att se hur det fortlöper sig.  

En händelserik kväll som sagt! Filmtittandet lugnar ned sig vare sig jag vill det eller inte till förmån för recensioner igen. 

Längtar redan till nästa år! Tack #oscarsgalan2022

Vänligheten 

En klargul container lämnas i Norrtäljes hamn och man vet inte hur den har kommit dit. När den till slut öppnas och en stor publikskara nyfiket står och ser på släpps något ut som liknar fasa och som kommer att förändra allt för befolkningen i Norrtälje. Berättelsen kretsar kring sex personer i Norrtälje; Max och Johan som spelar Pokémon go, Anna och Siw som vill bli av med sina kilon på gymmet och syskonparet Marko och Maria som kom till Norrtälje som små efter att ha flytt från Bosnien. Marko har blivit rik och Maria är fotomodell. Alla har de en historia att berätta både var för sig och när de hamnar i konstellationer med varandra. Det börjar med en händelse som både Siw och Max ser kommer att hända på varsitt håll. När de lär känna varandra förstår de att de har en liknande förmåga att förutse händelser, och händelser kommer att ske ...

Vänligheten handlar om Norrtälje, om människor med förmågor och om hur vänlighet kan förbytas till hat. Ajvide Lindqvist beskriver en förändring som inte är svår att identifiera och komma ifrån i verkligheten. Från vänlighet i form av att hålla upp en dörr, ge ett leende till vem som helst till att man får antipati och som bara blir värre och värre. Rädsla som övergår till hat. Han målar upp ett Norrtälje med kriminalitet och till viss del rent hat. Det är en brutal historia men med en vacker premiss och som avslutas på ett ändå hoppfullt sätt för både världen och mänskligheten, även om det inte tar bort ursprunget för det som initierade berättelsen . 

Det är i sann King-anda han har lyckats med denna mastodontbok på 716 sidor, och man njuter av varenda en av dem. Som vanligt älskar jag Aj vides formuleringar och språk samt hur han gestaltar liv och berättelser. Vissa kapitel är som små noveller i sig. Som när en karaktär säger att han har Tourettes när det egentligen bara är vanlig bitterhet som osar när han uttrycker svordomar och bittra kommentarer. Kapitlet slutar med att han blir sur och ger sig hän sin Tourettes. I ett annat kapitel  refererar han lustigt nog till sig själv som "han med den där vampyrboken".

Det här är helt klart hans bästa bok hittills!

Allt som var mitt av Cissi Wallin

Läs, läs, läs!

Det här är historien som inte får berättas. Men som just därför måste det - och läsas! Det är den nakna, råa sanningen om hur författaren blev utsatt för en våldtäkt och levt med det över ett decennium - tyst, oanmält och allt som kommer med det i en bransch där allt syns. I ena stunden blev hon emellanåt trodd och fick bekräftelse av många hur stark hon var. Hon fick höra många historier berättat för sig under tidens gång och förstod hur många fler som var drabbade för att i nästa stund se samma personer vända bort blicken, inte låtsas om henne och hennes historia och till och med backa upp förövaren.

Jag skäms över Sverige efter att ha läst denna bok, så som man vill låta påskina att det är så jämställt.

Det är vidrigt. Mediebranschen är vidrig. Och inte bara män, utan även kvinnor. Det är inte bara fegt beteende att i ena stunden tycka att hon är stark, gör rätt och inte är ensam för att i nästa beskylla henne för att för att förstöra en mans karriär och gör bäst för sin egen skull att vara tyst. 

Det värsta enligt mig är att alla svin som uppenbarligen finns, både bland män och kvinnor, inte kan stå för det rakt upp och ned och istället vill ge skenet av att de "tycker" rätt. De gör det ju ändå i det tysta vilket bidrar till det patriarkala systemet och ett enormt samhälleligt problem. Att man sen inte kan anmäla våldtäkt i efterhand och bevisa det, är ett problem som antagligen inte kan lösas utan flera lagändringar.  

Jag förstår helt och fullt tanken på att man kan komma över något med en anmälan, men att inte bli trodd eller inte få upprättelse efter det är lika förståeligt hemskt. Vi har alla våra anledningar till varför man inte anmält sådant man borde ha gjort. Man förstår att Wallin behövde skriva den här boken, oavsett utgång. Hon gör klart att hon tar fullt ansvar över innehållet även om det betyder att hon blir åtalad och dömd för förtal igen. Det här är kampen för alla kvinnors rättighet och mod att stå upp för sig själva och det man varit med om. Därför måste denna bok läsas! Tack för det  Cissi Wallin! 

Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren av Josefin Sonck

Huvudpersonen Klara kan inte sluta tänka på Patrik Lundgren som tillfälligtvis börjar jobba på ett projekt för det produktionsbolag hon jobbar på. Han är en gift familjefar men det hindrar henne inte från att drömma om honom. Hon börjar göra upp planer för hur hon ska förföra honom och få honom att se henne. Allt för att få honom ur sina tankar.  

Boken lämnade kanske inget större intryck på mig, men gav ett gott skratt och fler därtill. Den var även ett tacksamt inslag efter min senaste lästa bok. Allt var väldigt hypotetiskt och det mesta var fragment ur hennes livliga fantasi och starka förhoppningar om Patrik Lundgren. Den stora frågan som man ständigt funderade på var om han finns på riktigt eller om allt bara är en allegori över mediebranschen och de stora fiskarna i den. Han kanske bara var en enda stor fantasi eller varför inte en sorts identifikation för att kunna leva ut sin gränslöshet ...  

Det är tydligt att hon förstår mediebranschen och att hon är lite smått knäpp (och står för det) vilket är lättsamt förlösande.  Älskade humorn, att hon döpt sin mage till Mårran och att hon började många kapitel med "magstatus" för dagen. Det märks att hon är stå-upp komiker och riktigt rolig men kan tyvärr inte säga att jag sett henne på scenen än. Känner henne heller inte jättebra men vi träffades en kväll och festade tillsammans. 

Nästa gång, om eller när det sker, ska jag definitivt ta reda på vem den där Patrik Lundgren verkligen är! 

Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen av Magnus Uggla

Det går bra nu, som Uggla reciterade Petter när han tolkade hans låt i Så mycket bättre. För det gör det väl ändå nu när Magnus 60+ skrivit sin biografi och har dunderhits i bagaget. Men lätt kan man inte säga att han har haft. 

Man får följa Magnus livshistoria från det att han var ung och hade en stark övertro på sig själv med drömmen och kampen att slå igenom som artist. Han börjar boken på sida 319 med att hans son har fått en diagnos och därför ska han också utredas för sin rastlöshet som han alltid känt.  Därifrån får man lära känna Magnus som en blyg men kaxig grabb, hur han växte upp med en kärleksfull hushållerska, Poppe, när hans föräldrar fokuserade mer på karriären och när han började leva livet som glamrockare. Han var en strulig moppekille och fick byta skola flera gånger. Han försökte sig också på skådespelandet, blev statist med sin moppe i En kärlekshistoria och sökte in på Calle Flygare som han även där blev relegerad från. Han brydde sig inte först, men när han fick höra att Ted Gärdestad skulle söka in kom han tillbaka med svansen melllan benen, för skulle Ted skulle väl även han! Magnus beskriver hur Bowie kom in i hans liv, först med en skiva som han trodde att han lyckligtvis spelade bort, men fick sen vänner som gillade honom som resulterade i att han själv blev ett stort fan. Så stort att han med hjälp av sina kompisar hängde sig ut från en läktare på en konsert, iklädd platåskor och glammig utstyrsel, och faktiskt fick hans uppmärksamhet ett kort ögonblick. Magnus delar öppenhjärtigt med sig av hela sig själv från det att han ofta blev slagen av sin brorsa, att föräldrarna skjutsade honom till deras landställe och lät en kollega med sin familj vara där för att ta hand om honom och till när hans älskade Poppe dog och inte fick gå på hennes begravning. 

Språket är enkelt, vasst och roligt. Rastlösheten skiner igenom även i skrivandet, mycket hinns med och i en frustrerande oordning. Årtalen avlöser inte varandra utan det går fram och tillbaka med olika anekdoter, och det är inte tydligt när han verkligen fick sitt genombrott - som att han inte någonsin verkar ha känt den, vilket är lite sorgligt. Själv är jag uppvuxen med hans hits och han har alltid varit kungen i baren för mig. En gång när jag var mindre såg vi honom på Ålandsbåten och fick ett hej. Han var dessutom kortare än jag var då när bandet stod bakom oss i taxfreen och skulle köpa elefantöl. Ja, han nämner det också och hur det nu för tiden är svårare att få tag på det.

Man känner igen hans språk som hans talspråk. Men det är förlåtet, han är trots allt ingen författare, han är kort och gott den stjärna som han alltid velat bli och alltid känt sig som. Tack vare det enkla språket kommer man honom nära och man känner sig som en invigd vän i hans liv.  Någon som har förtjänat att få del av hans innersta tankar och personliga upplevelser om livet; som liten, ung och vuxen. När man kommer till sida ett får man förklaringen till varför han har räknat nedåt, vilket är logiskt och tematiskt för både honom själv och för oss läsare. En sorglig men ändå ironisk premiss av denna öppensinniga och modiga bok.

Borta bäst av Sara Kadefors

Sylvia bor i sin bil i en dunge utanför IKEA där hon gör sin morgontoalett, dricker gratiskaffet som bjuds innan varuhuset öppnas och letar upp kvarlämnade matrester. Ibland tar hon rundan in på sovrumsavdelningen där hon provligger sängar och passar på att ta en tupplur i en inte allt för exponerad säng. En dag plockar hon upp en liftare som slutar med att hon följer med henne hem. Hon visar sig leva ett helt annorlunda liv än Sylvia, innan hon beslutade sig för att flytta in i sin bil. Innan bil-livet levde hon snarare lyxliv då hon brydde sig mycket om det yttre och hade ett bra jobb. Utseendet bryr hon sig fortfarande om och snattar vilt från sminkavdelningen. Ju mer allting fortskrider får man veta vad som hände av det som baksidestexten säger "efter ett misstag har hon förlorat allt". Hon nämner det bara skuldmedvetet till de hon pratar med från gång till gång att ’Du skulle hata mig’ och ’Man gör inte så’ innan hon berättar allt och man får veta hela bakgrundshistorien. Som i alla historier måste man längst ned på botten innan man kan ta sig upp igen, så även Sylvia, och man får även ta del av en natt i häktet.

Jag var så ivrig på den här berättelsen efter att ha läst baksidestexten där det står att Kadefors ställer frågor om valen man gör i livet. "Vem bestämmer egentligen hur man ska leva? Och är det ena mer rätt än det andra?" Jag blev något besviken på slutet och hur allt landade. För det första var det fel att uttrycka att hon hade gjort ett misstag, för det var snarare ett mycket medvetet beslut karaktären gjorde. Jag hade velat ha ett mer konsekvent beslut av hennes första handling. Man får ju absolut ångra sig och jag förstår att göra perspektiv. Men istället för att blanda och sammanfoga olika livsstilar hade jag förväntat mig att hon skulle ta ett beslut mot andra värderingar.

 

Nu blir det som att det blir "rätt" och "fel" även om den ena livsstilen är kriminell och det i sig är fel. Men man kan ju ändå välja att bo i en bil man vill det, eller åtminstone husbil. Så för mig blir det lite för tillrättalagt och korrekt och förväntade mig lite mer av "det andra", hur och varför man gör ett val och att kunna stå för det.

Sten för sten av Liselott Willén

Kjerstin är inflyttad ålänning från Sverige och bor med sin man Jörgen i ett hus på ön. Hon är lärare, har svårt att komma nära sina kollegor och blir mobbad av sin klass som en utböling. Rektorn har ögonen på henne då han anser att hon inte har någon pli på sin klass och har god kontakt med föräldrarna till eleven som hon har svårast med. Hon gömmer sig helst inne på toaletten med en bok från biblioteket på rasterna för att komma undan allting. När hon börjar på en kurs i självkännedom i regi av en man som kallar sig för O, träffar hon sju andra kvinnor som blir det närmaste hon kan kalla för vänner. O utmanar dem att leka med tanken på att göra det absolut värsta de kan tänkas göra, lägga upp en plan för det men inte nödvändigtvis genomföra det i verkligheten – bara i tanken. På hemmafronten misstänker hon att Jörgen är otrogen och får mer och mer fog för sina misstankar. Ju längre kursen går desto mer innästlad blir hon i sig själv och sin process och en plan börjar oundvikligen utformas.

Det här var en lättläst och riktigt spännande bladvändare. Det var särskilt kul att läsa om miljön på Åland och platser som jag själv varit mycket vid, då jag är där varje sommar och på sommarstället på Vårdö. Fästningen vid Bomarsund, som exempel, är ett ständigt stopp att promenera och äta glass vid. Jag fastnade för berättelsen direkt och man kom verkligen in under skinnet på Kjerstin. Det var en ganska mörk historia, kvällskursen var egentligen bara konstig och man fick inte någon direkt förklaring till det han höll på med. Men mystiken gjorde historien. Hade det varit en film såg jag framför mig nattsvarta kvällar och regnmolnsmörka dagar. Temat att utforma en plan som man inte ämnar genomföra är fascinerande och får en att fundera själv. När börjar man bli så engagerad att man bara måste göra allting till sitt slutskede? Eller vad händer med en om man släpper allt man har planerat för? Vad händer med målet då ...?

Nuckan av Malin Lindroth (2018)

Det här är en essäistisk biografi av Malin Lindroth där hon, som hon själv benämner det, reclaimar ordet nucka. Att ta tillbaka och sudda ut skammen ur det. Den ofrivilliga ensamheten. Att vara odejtbar, den oknullbara. Att vara nucka tillskrivs inte den som är änka/änkling, är singel eller har ex att prata om. Den som däremot har erfarenhet av ensamliv i så lång tid att man tappat eller aldrig ens haft referenser till tvåsamhet, den kan kalla sig nucka. Lindroth beskriver hur hon åkte till USA efter skolan och fick höra av en tjejbekant hur den amerikanska dejten går till, men som avslutade det hela med "But don’t you worry honey. Nobody will want to date you!" Det hela är väldigt sorgligt, men hon låter lysa igenom att hon är stark i sin roll som hon både ofrivilligt fått på sig men också har tagit på sig med värdighet. Det är en skildring av ett liv som många inte vet så mycket  om men som säkerligen existerar hos fler än man tror. Hon konstaterar torrt och humoristiskt att Tinder inte är något för henne efter en kort visit där inne, då just "det enkla avvisandet är själva utgångspunkten och ungänget påminner om hästbesiktning." Hon citerar också en dikt som hon själv tycker är det sorgligaste som skrivits av en nuckhand, Bertha Pappenheims: ’Kärleken kom inte till mig - så jag vegeterar som en växt i en källare utan ljus. Kärleken kom inte till mig - så jag ljuder likt en violin med trasig stråke. Kärleken kom inte till mig - så jag tänker på döden som ett vänligt ansikte.’ Hon svarar Pappenheim att nuckan i henne inte är hela sanningen om henne och att kärlek kan vara ett görande, som enligt Lindroth är att lämna den här planeten i lite bättre skick än den var när man kom. Och med det lämnas man med ett blitt öga till denna kvinna tillika författare.