Sten för sten av Liselott Willén
Sten för sten av Liselott Willén
Kjerstin är inflyttad ålänning från Sverige och bor med sin man Jörgen i ett hus på ön. Hon är lärare, har svårt att komma nära sina kollegor och blir mobbad av sin klass som en utböling. Rektorn har ögonen på henne då han anser att hon inte har någon pli på sin klass och har god kontakt med föräldrarna till eleven som hon har svårast med. Hon gömmer sig helst inne på toaletten med en bok från biblioteket på rasterna för att komma undan allting. När hon börjar på en kurs i självkännedom i regi av en man som kallar sig för O, träffar hon sju andra kvinnor som blir det närmaste hon kan kalla för vänner. O utmanar dem att leka med tanken på att göra det absolut värsta de kan tänkas göra, lägga upp en plan för det men inte nödvändigtvis genomföra det i verkligheten – bara i tanken. På hemmafronten misstänker hon att Jörgen är otrogen och får mer och mer fog för sina misstankar. Ju längre kursen går desto mer innästlad blir hon i sig själv och sin process och en plan börjar oundvikligen utformas.
Det här var en lättläst och riktigt spännande bladvändare. Det var särskilt kul att läsa om miljön på Åland och platser som jag själv varit mycket vid, då jag är där varje sommar och på sommarstället på Vårdö. Fästningen vid Bomarsund, som exempel, är ett ständigt stopp att promenera och äta glass vid. Jag fastnade för berättelsen direkt och man kom verkligen in under skinnet på Kjerstin. Det var en ganska mörk historia, kvällskursen var egentligen bara konstig och man fick inte någon direkt förklaring till det han höll på med. Men mystiken gjorde historien. Hade det varit en film såg jag framför mig nattsvarta kvällar och regnmolnsmörka dagar. Temat att utforma en plan som man inte ämnar genomföra är fascinerande och får en att fundera själv. När börjar man bli så engagerad att man bara måste göra allting till sitt slutskede? Eller vad händer med en om man släpper allt man har planerat för? Vad händer med målet då ...?
