Forgetmenot

Att känslan av att vara jag stämmer överrens med den jag är och så som Paulo Coelho skrivit Häxan från Portobello, skulle jag alltså vara en häxa. Häxor som brändes på bål, eftersom de enligt kyrkan ansågs vara i förbund med satan för att lära sig magi. Kyrkan och samhället började utföra häxjakt för att de såg häxor och kloka gummor som hot, eftersom de sågs kunna hjälpa och bota de sjuka. Men i själva verket är väl inte magi mer magi än att Jesus kunde gå på vatten ... Vilken ironi! Eller att han kunde hela människor. Jesus fanns säkert en gång i tiden, det tror jag, en människa precis som den vi är idag. En helt vanlig man som hade en eller annan förmåga. Magi existerar ju faktiskt i olika trossystem i olika varierande grad runt om i världen. Det ockulta går därför ihop och funkar med kristendomen, det kan ockultister gå med på - men det är kyrkan som stretat emot, förbjuder det "farliga". Det finns de som försöker finna en andlighet genom naturen, som iakttar den och försöker hitta likheter mellan den och människokroppen i syfte att finna en balans med jorden. Bland annat kan man ju som kvinna finna sin menstruationrytm i månens rytmer. Att vara öppen till krafter i naturen, växter, månen och annat, är sådant som kyrkan och samhället länge förnekat och förvägrat människor och speciellt då kvinnor. Man förvånas inte att bibeln genomsyras av bl.a kvinnofientlighet och det faktum att kyrkan brände vetenskapligt fakta för att det helt enkelt ansågs vara farligt och hotfullt för deras världsbild.  

Mitt namn kommer från grekiskans sopheía vilket betyder vishet, eller "den vise". Sofia är därför ett centralt begrepp i den antika grekiska kulturen då de tre största tänkarna var Platon, Sokrates och Aristoteles. Sofiologin är både ett filosofiskt och teologiskt koncept, vilket i sig säger ganska mycket. Teologi som ordagrant från grekiskan betyder "läran om Gud", men som människor har förbrukat det ordet har det utvecklats till att ha två betydelser idag. Dels den konfessionella delen (d.v.s sträng trosbekännelse) dels den vetenskapliga delen med religionsvetenskap som synonym, och som används mest idag, åtminstone i Sverige. Det betyder att det handlar om vetenskapen om religionens (speciellt kristendomens) historia, innebörd och praktiska utformning och som har ett areligiöst förhållningssätt. Filosofi inbegriper bl.a logik, kunskaps - och vetenskapsteori, läran om saker och tings varande, etik och religionsfilosofi. Religionsfilosofi, som är värt att notera, menas med att det varken tar avstånd från eller bekänner sig till en religion, utan bara behandlar innehåll och struktur i religiösa föreställningar.

Under den medeltida skolastiken och den tidiga moderna filosofin var huvudsaken att försvara tron på Gud och de religiösa trossatserna, därför uppkom s.k Gudsbevis. I varje filosofiskt system var det en central del att bevisa Guds existens, men som detta misslyckades för att man inte kunde bevisa det på ett logiskt sätt delades filosofin upp i teologin och filosofin. Filosofin blev naturvetenskaplig och de gudstroende gjorde sig sin egen avdelning, teologin. Men som det nu betyder, känns det i alla fall för mig som att de kristna inte har så mycket att komma med idag.

Jag tycker det är helt fantastiskt att det har funnits människor som Sokrates, Aristoteles och speciellt Platon. (Sofia är även ett begrepp i platonismen.) Helt otroliga och fascinerande tänkande människor. Det är ju i stort sett de som har skapat vår värld så som den ser ut idag, från naturfilosoferna till vetenskapen upp till idag. Där emellan kom kyrkans storhetstid, d.v.s under medeltiden, då man såg hela tillvaron på ett gudomligt sätt. Under medeltiden var de två största filosoferna Augustinus och Thomas av Aquino. Augustinus tyckte att Platons filosofi och den kristna läran hade likheter, och han var den första filosofen som tog med historien i sin filosofi och på det sättet "kristnade" Platon. På samma sätt "kristnade" Thomas Aristoteles när han försökte förena Aristoteles filosofi och den kristna läran, och det kan i alla fall jag tycka är lite pinsamt att man kristnade filosofer som levde innan Kristus födelse, men avsikten för det var att de två inte längre skulle uppfattas som ett hot mot den kristna läran. Det är intressant åtminstone!

Kyrkan dominerades som sagt av män, men det hindrade inte att det fanns kvinnliga tänkare. En av dem, och kanske den viktigaste, var Hildegard av Bingen. Hildegard var en tänkare, nunna, predikant, författare, läkare, botaniker och naturforskare - men blev en symbol, närmast ett helgon, och hade en viktig betydelse för de kvinnor på den tiden som var mer jordnära och intresserade av vetenskapen. Enligt gammal kristen och judisk tro är Sofia en del av Gud, den kvinnliga, och hon uppenbarade sig för Hildegard som ärade henne genom sin konst och skriftliga verk.

Hagia Sofia (Heliga Vishetens kyrka) hette dessutom kyrkan i Konstantinopel som var religiöst centrum i över tusen år för de östortodoxa kristna. De uttrycker Sofia som den heliga visdomen hos Gud, och att man vinner visdomen genom ödmjukhet.

Som att de kristna skulle vara ödmjuka eller förstå, och anse sig vara så goda när det var de som brände de kloka kvinnorna på bål ...  Trots att renässansen medförde en individualistisk människosyn och ny natursyn regerade en auktoritär kyrka och stat och därför var det vanligt med häxprocesser, kättarbål, magi, övertro och blodiga religionskrig. Kyrkan hade länge monopol på utbildning, och det var inte alla som fick det. År 1484 godkände kyrkan offentligt häxjakten, d.v.s under renässansen (1400-1500 talet) men det var också då som förhållandet mellan tro och förnuft blev friare när filosofi och vetenskap frigjorde sig från kyrkan. Det banade väg för nya vetenskapliga metoder och en ny religiös innerlighet och fromhet uppstod. Kristendomen blev då att inte behöva förstå det kristna mysteriet, utan att underkasta sig Guds vilja (vilket kanske i och för sig är hemligheten, och att leva här och nu - tro på Guds vilja). Och det tror folk helt uppriktigt att man gör idag? De kristna, ja. De har ju fått sin utbildning inom kyrkan. Jag har svårt att se att de går igenom kristendomens historia och vad det egentligen säger och betyder, det är snarare manipulation påstår jag. Och det är illa! Då finns det också de som tror att de kan gå runt och skada andra människor (hycklare) och det enda de behöver göra är att be sin gud om förlåtelse för att kunna somna gott om kvällen. 

Och vem var det som stängde ned Platons akademi i Aten? Jo, kyrkan.  

Jag kan inte tillräckligt uttrycka min antipati mot kyrkan. Jag kan påstå mig själv vara mycket tolerant, men jag kan inte vara ödmjuk mot kyrkan. Ödmjukhet betyder förresten att vara underdånig, och jag tror inte på att vända andra kinden till - det gör jag inte. Inte om en kristen person slår på mig, verkar ju helsnurrigt om jag som inte är kristen ska bete mig kristet då. Det är skrämmande att det finns människor än idag som besöker och håller kyrkan vid liv. Det är inte klokt att man brände de kloka kvinnorna på bål, och allt annat som den gjort och stått för under tiderna. Jag tror på vetenskapen, har dessutom gått naturvetenskapslinjen - fakta är faktum - men jag tror förvisso ändå och är viss om den energi som finns överallt omkring och i oss. 

Jag heter Sofia, jag är mig själv, tror på ödet och jag skriver på mitt egna skriftliga verk ...

Filosofera mera!

Jag lät mig inte hinna ikapp mig själv med att följa upp diskussionen med inläggen om Anna Odell och Veronika bestämmer sig för att dö. Jag hade verkligen tänkt skriva om det redan då, men behovet att ständigt skriva och hålla bloggen igång satte stopp för den djupa följden, och kontinuteten. Nämligen att jag själv varit i nära kontakt med psykvården själv, i och för sig skulle jag annars inte kunna skriva om det över huvudtaget. Vore inte rätt i alla fall. Den tid jag var där var nästan jobbigare än anledningen till att jag var där. Jag skulle inte vilja påstå att man inte hamnar där utan anledning, men samtidigt tog dem in mig väldigt lättsinnigt. Fast jag förstår det, helt klart. Jag sågs som självmordsbenägen, vilket jag var medveten om. Men den riktiga anledningen av att jag mådde så dåligt, var att jag kom på där och då - i en av de få värsta ögonblicken i mitt liv - att jag inte ville eller kunde ta livet av mig. Minnen av familjen flimrade förbi ögonen och den gången från när jag var liten då jag tänkte/lovade/sade till mig själv att en kille aldrig kunde bli eller vara en anledning till självmord. Smärtan i att veta att man skulle få leva med smärtan, det var den som gjorde det outhärdligt. Ingenting annat. Det gjorde riktigt ont, och vid den tiden hade jag suttit tillräckligt länge för att vara frusen ända in i märgen. Jag hade gått så långt i mina handlingar att jag hade tagit av mig min jacka, när jag satt där på parkbänken - med tankarna på att försöka mig ut på isen. Och upp igen om jag kunde, så att jag hade en varm jacka ...

Livet på femtiotvåan, som avdelningen hette, var ett rent helvete. Mådde jag inte redan psykiskt dåligt, så blev jag det där. Det var äckligt att vara där, och jag kunde inte förstå vad jag gjorde där. Jag förtjänade det inte. Men samtidigt var det ett medvetet val, jag lade mitt liv i andras händer, jag behövde någon annan som brydde sig mer än vad jag gjorde, som inte brydde mig mer än att inte vilja ta livet av mig. Det var otroligt integritetskränkade samtidigt som det var en fristad från verkligheten. Det var trots allt sluten, eller i folkmun tvångsvård. Galler för fönster, en gallerbalkong att gå ut på, permissioner (som jag vägrade) och i stort sett livet som hund; äta, skita och sova. Jag vägrade, strejkade - var tvungen att göra någonting för att protestera mot allt detta. Jag har trots allt en stark och personlig integritet. Matvägrade alla åtta dagar, gick ned fyra - fem kilo, och lämnade inte mitt rum. Som sagt, det är läskigt med psykiskt sjuka människor även om det inte är deras fel. Jag skrev, hann tänka mer och lite till, räknade timmar och bestämde att det inte skulle gå obehindrat förbi ... en dag, skulle jag fan i mig kunna skriva och ge en liten del till den befolkning som inte vet hur det är, och som aldrig kommer få det. För man kan aldrig förstå det om man inte själv befunnit sig där själv. Och man kan inte heller förstå det genom att bara komma dit på besök och tro att man förstår hur det här. Det är inte möjligt!

Självmord är aldrig, och kommer heller inte bli ett alternativ för mig. Jag var läskigt nära en gång, jag vet hur det känns att inte vilja leva - och kommer förhoppningsvis inte behöva känna det igen. Det har blivit, och är en principsak för mig ... Det är en erfarenhet som nog inte många kommer få uppleva, på gott och ej ont ... Själv anser jag det vara en nödvändighet för mig att kunna leva så som jag vill leva livet, på både gott och ont. Alla skulle inte orka, jag gjorde det - och jag hoppas att det någon gång kan hjälpa någon annan. 

Att må dåligt behöver inte vara farligt, bara jobbigt ...  

När jag var liten dagdrömde jag ofta om att mitt liv var en film. Att det var som om det vore en film. Jag trodde tidigt på drömmar och ödet, och att det finns en mening med allt som sker. Att livet finns där ute, berett att levas, precis som handlingen i en film redan finns där med sitt slut innan man ens börjat titta på den. På samma sätt var mitt liv lika utstakat och Gud regisserade, eller snarare registrerade mig genom sin kamera, sina ögon. Han såg på mig som liten var. Ofta kunde jag känna mig iakttagen, som om mitt liv var en film som någon kollade på. Vem? Gud? För visst finns Han om mitt liv redan är skrivet? Jag förlitade mig på honom, eller kanske var det rättare sagt mig själv och mitt hopp.

*

Jag var aldrig rädd. Aldrig rädd för framtiden, bara förväntansfull. Jag kunde befinna mig i nuet även om jag längtade och fantiserade om framtiden. Framtiden var något som låg långt framför mig då. Framtiden med alla sina överraskningar och allt det som jag ansåg var livet; karriären, kärleken, uppfyllda drömmar och sist men inte minst "det stora". Jag funderade ofta på vad Det Stora kunde vara för något. Om det var kärleken eller karriären som skulle vara det viktigaste. Jag gjorde en deal med Gud en gång, med mig själv var det en kompromiss. Det var en solig dag då jag med mina små barnsben gick hem från skolan. Jag trodde inte att Han skulle kunna/vilja ge mig allt, och jag frågade mig själv vad jag mest av allt skulle vilja få ha: karriär eller kärlek. Innerst i mitt hjärta fanns ett svar och jag kände hur det lyste upp hela mitt inre. Även om det var tungt att ge upp min andra stora dröm gjorde det inget. Det var kärleken! All min kärlek gav jag till kärleken. Men kärlek, vad var det? En drömprins som fanns i fjärran tid? Eller Det Stora? Jag kunde inte tänka mig att kärleken var utom räckhåll när det väl skulle komma att handla om Det Stora.

*

Jag hade även stort behov att veta vem jag var i förhållande till världen och det stora. Vad var meningen med mitt liv, och varför fanns jag? Vad skulle jag göra? Vad var min livsuppgift? Jag funderade, grubblade och blev en tänkande varelse. Jag började utveckla min skrivarådra. 

*

En speciell önskan jag hade under hela min barndom var en flyende sådan. Ja, för att om man bara kunde flyga iväg ... Ofta, ofta brukade jag ha blicken riktad upp mot skyn i hopp om att min naiva önskan kunde slå in. Att någon eller något ovanifrån skulle komma och rädda mig nedifrån jordelivet. Att någon eller något skulle lyfta upp mig, få mig att känna mig svävande. Att kunna få se livet och världen i ett annat perspektiv. Det var ständigt en återkommande tanke såväl som omöjlig. Men inte hopplös. Min tro var stark, och det jag trodde på var hoppet om att kanske en dag... Men den dagen befann sig i framtiden, det var lika klart som den höga himlen som alltjämt fanns över mig och som finns där än idag.

*

Om livet är en film, är jag huvudpersonen. Jag har skrämflugit. Jag har lärt mig att uppskatta det lilla i livet, såsom jag vet att det stora finns. Kärlek har jag fått och förlorat - karriären återstår. Film var min största hobby, jag granskade film som om det var mit eget liv. Jag sögs in i filmvärlden med det som skådespelarna berättade för mig, och jag förstod att det var det jag ville göra - det som jag också mycket senare har uttalat - att uttrycka sådant som gjort intryck på mig. Film som det intressanta mediet det är, som får mig att sugas in och skapat mig till den jag är, och det jag vill göra. Film, teater. Ett drama, det är vad det är - livet. Magiskt och tragiskt. Som den dramatiska kurvan funkar också livet. Vi får uppleva livet med dess dalar och uppgångar, ibland är det komiskt och andra gånger lever vi i skräck.


Så länge vi lever, får vi uppleva livet.   

Den handen - den famnen - den rösten - den kyssen.
Och att sedan plötsligt - vara utan den man höll kär.
Ja, så känns det att mista allt.

Så sant!
Runar Enzio Salminen, min mormors morbror, diktare. Jag älskar hans dikter, han var med om mycket den mannen. Han förlorade sin fru och levde ensam i säkert trettio år innnan han själv dog 1989. Han hann träffa mig som tvååring. Det sägs att han skulle ha blivit kär i mig när han såg mig första gången. Jag kommer inte ihåg honom, önskar jag gjorde det. 
Jag kan inte skriva ned alla hans dikter, det gavs ut flera diktböcker av honom. Rummet fullt med svalor, heter en bok från 1974. Hans gravsten finns upprättad på Åland där han levde. Egentligen kan man säga att jag har en åttondels åländskt blod mig. På gravstenen finns dock ett par ord som han själv hade skrivit: På tystnadens träd växer friden som frukt 
Det är förmodligen från honom jag har fått min tänkande ådra. Skrev gjorde flera ur den släkten, Sally Salminen som hade 100 års jubileum förra året skrev flera böcker. Katrina är den mest kända som även blev uppsatt som musikalteater på Åland. Den såg jag i alla fall två gånger, väldigt bra. Boken ska jag nog läsa om nu snart.

Varför ska jag tänka så mycket,
oroa mig.
Jag vet ju ändå
att en gång
får tankarna vila,
somna in
på varma berget,
i lä för nordan.
Somna in fågeltrött,
med näbbet under vingen.
Klarhetens dag,
vila ut.

Han skrev mycket om klarhetens dag, vilket han beskriver som önskedagen då vi alla får vakna upp. Döden. Den dag då vi somnar in för gott. Det är dagen då döden har vilodag och ej skrämmer, den är bara nära som en vän. Det är ju faktiskt i levande tillstånd som man är medveten om döden. Det är man ju inte då när man är död. Så varför vara rädd för döden, det är bara onödigt att spilla livets tid på det. Runars dikter, men jag har ett eget budskap till varför jag väljer dessa tre att bilda ett samband. 

En fågel sökt ensamhet -
ett fågelrop hörs -
varför ropar han då? fågeln som valt tystnad

Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.

Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut – även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.

Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.

Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar.