Forgetmenot

Jag lät mig inte hinna ikapp mig själv med att följa upp diskussionen med inläggen om Anna Odell och Veronika bestämmer sig för att dö. Jag hade verkligen tänkt skriva om det redan då, men behovet att ständigt skriva och hålla bloggen igång satte stopp för den djupa följden, och kontinuteten. Nämligen att jag själv varit i nära kontakt med psykvården själv, i och för sig skulle jag annars inte kunna skriva om det över huvudtaget. Vore inte rätt i alla fall. Den tid jag var där var nästan jobbigare än anledningen till att jag var där. Jag skulle inte vilja påstå att man inte hamnar där utan anledning, men samtidigt tog dem in mig väldigt lättsinnigt. Fast jag förstår det, helt klart. Jag sågs som självmordsbenägen, vilket jag var medveten om. Men den riktiga anledningen av att jag mådde så dåligt, var att jag kom på där och då - i en av de få värsta ögonblicken i mitt liv - att jag inte ville eller kunde ta livet av mig. Minnen av familjen flimrade förbi ögonen och den gången från när jag var liten då jag tänkte/lovade/sade till mig själv att en kille aldrig kunde bli eller vara en anledning till självmord. Smärtan i att veta att man skulle få leva med smärtan, det var den som gjorde det outhärdligt. Ingenting annat. Det gjorde riktigt ont, och vid den tiden hade jag suttit tillräckligt länge för att vara frusen ända in i märgen. Jag hade gått så långt i mina handlingar att jag hade tagit av mig min jacka, när jag satt där på parkbänken - med tankarna på att försöka mig ut på isen. Och upp igen om jag kunde, så att jag hade en varm jacka ...

Livet på femtiotvåan, som avdelningen hette, var ett rent helvete. Mådde jag inte redan psykiskt dåligt, så blev jag det där. Det var äckligt att vara där, och jag kunde inte förstå vad jag gjorde där. Jag förtjänade det inte. Men samtidigt var det ett medvetet val, jag lade mitt liv i andras händer, jag behövde någon annan som brydde sig mer än vad jag gjorde, som inte brydde mig mer än att inte vilja ta livet av mig. Det var otroligt integritetskränkade samtidigt som det var en fristad från verkligheten. Det var trots allt sluten, eller i folkmun tvångsvård. Galler för fönster, en gallerbalkong att gå ut på, permissioner (som jag vägrade) och i stort sett livet som hund; äta, skita och sova. Jag vägrade, strejkade - var tvungen att göra någonting för att protestera mot allt detta. Jag har trots allt en stark och personlig integritet. Matvägrade alla åtta dagar, gick ned fyra - fem kilo, och lämnade inte mitt rum. Som sagt, det är läskigt med psykiskt sjuka människor även om det inte är deras fel. Jag skrev, hann tänka mer och lite till, räknade timmar och bestämde att det inte skulle gå obehindrat förbi ... en dag, skulle jag fan i mig kunna skriva och ge en liten del till den befolkning som inte vet hur det är, och som aldrig kommer få det. För man kan aldrig förstå det om man inte själv befunnit sig där själv. Och man kan inte heller förstå det genom att bara komma dit på besök och tro att man förstår hur det här. Det är inte möjligt!

Självmord är aldrig, och kommer heller inte bli ett alternativ för mig. Jag var läskigt nära en gång, jag vet hur det känns att inte vilja leva - och kommer förhoppningsvis inte behöva känna det igen. Det har blivit, och är en principsak för mig ... Det är en erfarenhet som nog inte många kommer få uppleva, på gott och ej ont ... Själv anser jag det vara en nödvändighet för mig att kunna leva så som jag vill leva livet, på både gott och ont. Alla skulle inte orka, jag gjorde det - och jag hoppas att det någon gång kan hjälpa någon annan. 

Att må dåligt behöver inte vara farligt, bara jobbigt ...