Känslan av att vara något som är jag
Det är verkligen skönt att kunna säga vad man tycker, stå för det och ha all logik, fakta och sanning på sin sida. Plus att det är så kul med höjden av pinsamhet som de andra står för, haha. Men ändå så frustrerande att andra kan vara så dumma i huvudet, att de skapar en egen sanning utifrån felaktiga fakta eller vad de än grundar det på. Skönt att det är över nu i alla fall, de äkta är kvar tack och lov. Men på något sätt har man blivit så psykad av dom andra när man tror att de vet och fattar, men påvisar något helt annat och påstår att de skulle vara vänner till en. Försöker skyla över det riktiga, och skylla på en själv. De motsäger sig själva.
Det är äckligt. DOM får mig att känna mig och gör mig till något jag inte är. Jag måste hitta tillbaka till mig själv. Det fick jag erfara när vi hade vår sista teaterlektion, då vi skulle stå i ring först axel mot axel, och sedan förflytta oss ut så vi bara nuddade varann med fingertopparna, att jag inte kunde hitta mig själv. Stå still, och blunda. Känn dig själv, hitta punkten i dig. Den som är du. Du är den du är, det finns ingen annan som du. Du är unik. Det gick inte. Jag kunde inte hitta mig själv, det som är jag. Paniken växte inifrån och ut, och jag hann inte med mig själv innan hjärtat började värka och bröstkorgen tryckas ihop så att jag inte fick nån luft - och föll ihop. Paniken att inte kunna hitta mig själv, vilket väl i och för sig var orsaken till smärtan, var starkare än det faktum att jag smärtades. Jag inser att jag lever så mkt utanför mig själv, att jag letar efter så mycket annat för min girighets skull att jag glömmer bort min punkt. Jag måste lära mig bättre att fokusera på att vara jag, och bry mig om mig själv och mitt bästa och inte anstränga så mycket för annat om det inte är värt det. Men det är värt det, tänker jag direkt. Jag är en hängiven person, och det är något jag vill vara. Annars är det inte värt att leva om man bara ska köra på halvfart.
Enda anledningen jag kan komma på varför jag får ta emot och uppleva så mycket jobbigt är för att ha mer stoff till mitt skrivande. Man kan se och man kan höra, men det är en helt annan sak att uppleva och få erfarenheter själv direkt till sig. Insikterna blir desto tyngre. För att kunna göra det jag är menad till, dvs att vrida världen rätt igen - för den ser ju inte bra ut idag. Jag hoppas att jorden inte går under 2012, och att jag hinner fullborda mitt syfte. I och för sig tror jag att det är människorna själva som fördärvar den, allt från att skada miljön och andra människor. Bloggen är ju ett syfte helt klart, men den är mest för mig, teater tror jag är en stor faktor till förändring och ett sätt att kunna förmedla till människor, likaså film. Men att delge något som människor kan ha i sin hand som sitt eget, som dom kan känna igen sig och finna förtröstan i - den känslan ...