Forgetmenot

När jag var liten dagdrömde jag ofta om att mitt liv var en film. Att det var som om det vore en film. Jag trodde tidigt på drömmar och ödet, och att det finns en mening med allt som sker. Att livet finns där ute, berett att levas, precis som handlingen i en film redan finns där med sitt slut innan man ens börjat titta på den. På samma sätt var mitt liv lika utstakat och Gud regisserade, eller snarare registrerade mig genom sin kamera, sina ögon. Han såg på mig som liten var. Ofta kunde jag känna mig iakttagen, som om mitt liv var en film som någon kollade på. Vem? Gud? För visst finns Han om mitt liv redan är skrivet? Jag förlitade mig på honom, eller kanske var det rättare sagt mig själv och mitt hopp.

*

Jag var aldrig rädd. Aldrig rädd för framtiden, bara förväntansfull. Jag kunde befinna mig i nuet även om jag längtade och fantiserade om framtiden. Framtiden var något som låg långt framför mig då. Framtiden med alla sina överraskningar och allt det som jag ansåg var livet; karriären, kärleken, uppfyllda drömmar och sist men inte minst "det stora". Jag funderade ofta på vad Det Stora kunde vara för något. Om det var kärleken eller karriären som skulle vara det viktigaste. Jag gjorde en deal med Gud en gång, med mig själv var det en kompromiss. Det var en solig dag då jag med mina små barnsben gick hem från skolan. Jag trodde inte att Han skulle kunna/vilja ge mig allt, och jag frågade mig själv vad jag mest av allt skulle vilja få ha: karriär eller kärlek. Innerst i mitt hjärta fanns ett svar och jag kände hur det lyste upp hela mitt inre. Även om det var tungt att ge upp min andra stora dröm gjorde det inget. Det var kärleken! All min kärlek gav jag till kärleken. Men kärlek, vad var det? En drömprins som fanns i fjärran tid? Eller Det Stora? Jag kunde inte tänka mig att kärleken var utom räckhåll när det väl skulle komma att handla om Det Stora.

*

Jag hade även stort behov att veta vem jag var i förhållande till världen och det stora. Vad var meningen med mitt liv, och varför fanns jag? Vad skulle jag göra? Vad var min livsuppgift? Jag funderade, grubblade och blev en tänkande varelse. Jag började utveckla min skrivarådra. 

*

En speciell önskan jag hade under hela min barndom var en flyende sådan. Ja, för att om man bara kunde flyga iväg ... Ofta, ofta brukade jag ha blicken riktad upp mot skyn i hopp om att min naiva önskan kunde slå in. Att någon eller något ovanifrån skulle komma och rädda mig nedifrån jordelivet. Att någon eller något skulle lyfta upp mig, få mig att känna mig svävande. Att kunna få se livet och världen i ett annat perspektiv. Det var ständigt en återkommande tanke såväl som omöjlig. Men inte hopplös. Min tro var stark, och det jag trodde på var hoppet om att kanske en dag... Men den dagen befann sig i framtiden, det var lika klart som den höga himlen som alltjämt fanns över mig och som finns där än idag.

*

Om livet är en film, är jag huvudpersonen. Jag har skrämflugit. Jag har lärt mig att uppskatta det lilla i livet, såsom jag vet att det stora finns. Kärlek har jag fått och förlorat - karriären återstår. Film var min största hobby, jag granskade film som om det var mit eget liv. Jag sögs in i filmvärlden med det som skådespelarna berättade för mig, och jag förstod att det var det jag ville göra - det som jag också mycket senare har uttalat - att uttrycka sådant som gjort intryck på mig. Film som det intressanta mediet det är, som får mig att sugas in och skapat mig till den jag är, och det jag vill göra. Film, teater. Ett drama, det är vad det är - livet. Magiskt och tragiskt. Som den dramatiska kurvan funkar också livet. Vi får uppleva livet med dess dalar och uppgångar, ibland är det komiskt och andra gånger lever vi i skräck.


Så länge vi lever, får vi uppleva livet.