Flygfärdig manuspilot
Är det nu man ska kalla sig flygfärdig?
Vi har haft vår sista lektion med manuspiloterna, och har en sista handledning kvar om ett par veckor. Vi fick lite mer tid på oss nu inför sista gången, så att vi verkligen hinner skriva det sista så att vi känner oss nöjda. Imorgon ska vi på premiären för Prometheus med klassen, som vi har fått av Manuspiloterna. Midnattsbio, det ska bli kul. Den verkar lite läskig, men tur då att jag har min N att hålla hand med :) Det har varit helt underbart att äntligen ha fått känna på kärlek och kunnat umgås i en parrelation med en som man går i samma klass med. Förut har det bara varit olyckligt för mig. Men det här året, och den här killen i N, är helt enkelt den perfekte. Han vill verkligen vara en bra kille, och det är a och o för att man ska kunna kalla sig för en bra person. Underbart!
Vi tycker nog alla att det är väldigt tråkigt att det är slut nu, men det ska ju inte betyda att man inte kan ses såklart. Har man blivit bra vänner och allt så har man ju kontakten. Sitt manus har man också svårt att släppa såklart, så mycket som man har umgåtts med det, blinkblink. Det ska bli skönt när det är över och jag blivit klar med det, men så som jag har haft min idé till manuset i så många år blir det inte lätt att släppa det. Det lever så mycket inom mig, och jag har haft mitt mål genom alla dessa år med olika utbildningar. Men vingklippta manuspiloter är vi då inte när vi har gått på kurs i det blå hos vår kära, den bästa Kurt Öberg, som har lärt oss att se och tänka ur ett cirkel perspektiv istället för den traditionella treaktsmodellen. Fantastiskt! Plus det faktum att jag mött en like i honom, som när han berättade när vi samtalade för en vecka sen, att han känner igen sig i sina drömmar så som jag gestaltar flygande i mitt manus, som jag såklart har tagit direkt från mina egna drömmar. Mötet med en människa i upplevelser och erfarenheter i drömmar, måste vara det bästa och mest kommunikativa som man kan finna mellan varann. Jag måste ju såklart också hylla min andra handledare för hans hjälp och engagemang till mitt manus. Det hade inte gått utan någon av dem, och absolut inte utan min allra finaste och den mest förtrogne som känner mitt manus nästan lika bra som jag själv. Men framförallt är det mitt egna arbete med mitt manus, och därmed till mig själv som betyder mest. Vilket jag också antar att N skulle vilja veta och försäkra sig om mest, att det är så. Han vill mig bara så väl, att jag ska vara den egna individ jag är. Jag vet, jag förstår och jag tackar honom för det, men jag känner också de hinder som finns inom mig som dels har blivit tillfogade av yttre våld på min person från forna relationer. Det är svårt att tro när man en gång blivit så sviken, och det är svårt att lita på när man blivit trampad på. Men det är trots allt från en gammal tid - det här året, den tiden har varit guld värd ♥
Vi har haft vår sista lektion med manuspiloterna, och har en sista handledning kvar om ett par veckor. Vi fick lite mer tid på oss nu inför sista gången, så att vi verkligen hinner skriva det sista så att vi känner oss nöjda. Imorgon ska vi på premiären för Prometheus med klassen, som vi har fått av Manuspiloterna. Midnattsbio, det ska bli kul. Den verkar lite läskig, men tur då att jag har min N att hålla hand med :) Det har varit helt underbart att äntligen ha fått känna på kärlek och kunnat umgås i en parrelation med en som man går i samma klass med. Förut har det bara varit olyckligt för mig. Men det här året, och den här killen i N, är helt enkelt den perfekte. Han vill verkligen vara en bra kille, och det är a och o för att man ska kunna kalla sig för en bra person. Underbart!
Vi tycker nog alla att det är väldigt tråkigt att det är slut nu, men det ska ju inte betyda att man inte kan ses såklart. Har man blivit bra vänner och allt så har man ju kontakten. Sitt manus har man också svårt att släppa såklart, så mycket som man har umgåtts med det, blinkblink. Det ska bli skönt när det är över och jag blivit klar med det, men så som jag har haft min idé till manuset i så många år blir det inte lätt att släppa det. Det lever så mycket inom mig, och jag har haft mitt mål genom alla dessa år med olika utbildningar. Men vingklippta manuspiloter är vi då inte när vi har gått på kurs i det blå hos vår kära, den bästa Kurt Öberg, som har lärt oss att se och tänka ur ett cirkel perspektiv istället för den traditionella treaktsmodellen. Fantastiskt! Plus det faktum att jag mött en like i honom, som när han berättade när vi samtalade för en vecka sen, att han känner igen sig i sina drömmar så som jag gestaltar flygande i mitt manus, som jag såklart har tagit direkt från mina egna drömmar. Mötet med en människa i upplevelser och erfarenheter i drömmar, måste vara det bästa och mest kommunikativa som man kan finna mellan varann. Jag måste ju såklart också hylla min andra handledare för hans hjälp och engagemang till mitt manus. Det hade inte gått utan någon av dem, och absolut inte utan min allra finaste och den mest förtrogne som känner mitt manus nästan lika bra som jag själv. Men framförallt är det mitt egna arbete med mitt manus, och därmed till mig själv som betyder mest. Vilket jag också antar att N skulle vilja veta och försäkra sig om mest, att det är så. Han vill mig bara så väl, att jag ska vara den egna individ jag är. Jag vet, jag förstår och jag tackar honom för det, men jag känner också de hinder som finns inom mig som dels har blivit tillfogade av yttre våld på min person från forna relationer. Det är svårt att tro när man en gång blivit så sviken, och det är svårt att lita på när man blivit trampad på. Men det är trots allt från en gammal tid - det här året, den tiden har varit guld värd ♥
Kommentarer
Postat av: Marika
Klart du är guld värd! Du fina! Vi ses i sommar, då kanske jag får läsa manuset också? Blinkblink ;)
Trackback