Manuspilot
En sak med innebörd
När bilden av en själv inte syns
När det ringde på min mobil häromdagen svarade jag inte först, jag satt vid datorn och höll på. Jag klickade snabbt upp eniro och kollade upp nummret, samtidigt som jag missade att svara på samtalet. Precis när ett bekant namn visades på skärmen, började det ringa i hemtelefonen och jag svarade fort för att höra det som jag förstod att jag skulle få höra. Att jag kommit in på manusutbildningen som jag sökte men inte kom in på från början. Det hade varit ett avhopp, och jag var först på listan, yey! Jag sade att jag ville tänka på det, för jag hade verkligen inte förväntat mig att någon skulle hoppa av, ännu mindre att jag hade störst chans att komma med från reservistan, och hade vant mig vid den tanken och accepterat att det är något annat jag ska satsa på just nu. Självklart jublade det inom mig, men samtidigt hotade en sorts rädsla. En rädsla av att det helt plötsligt ändå få den där chansen, som kanske inte kommer tillbaka om jag inte tar den nu. Och varför skulle jag inte ta den, när det är det jag vill? Vill jag det verkligen då? Undrade jag för mig själv. Det blev så verkligt med det som bara varit en dröm, tanke och känsla och som jag inte haft så bra disciplin över i mitt egetarbete. Jag skulle bli tvungen att skriva och bli klar med det under utbildningen, och tänk om mitt manus inte blir så som jag hoppas att det blir? Det var beslutsångest, och ångest från tidigare på morgonen och kvällen innan. Trött i ögon och huvud, kunde jag inte tänka klart och var väldigt rädd och ledsen över att inte känna den stora glädjen och viljan och att det inte kändes helt rätt. Tänk om jag inte klarar av det? Att jag skulle bli tvungen att avbryta för att jag mår för dåligt, så som jag just då mådde riktigt dåligt också. Känslan och bilden av mig själv av att inte klara av det som jag mest av allt vill och drömmer om - det är i alla fall så som jag ser mig och som jag vet att jag ger uppfattningen av inför till och med mig själv - drog ned mig ytterligare i djupet av mig. Hur vet man egentligen? Kan man ge sig själv en bild av att vilja vara nåt som man kanske egentligen inte vill eller är? Jag släppte fram ångesten, grät högt över allt som får mig att känna ilska, besvikelse och ouppskattning. Jag fick smsterapi av allra bästa M, som gav mig synen tillbaka på att det var ångest och bara ångest just där och då och acceptera det. Hon gav mig förslaget att följa med henne och ett par kompisar ut senare på kvällen, för att släppa tankarna på några personer ett tag och vänta med några beslut. Tack älskade M, jag hade inte klarat dagen utan dig! Regnet hade vi klarat oss utan, men blöt av svett blev jag ändå av allt dansande. En välbehövlig tjejkväll som slutade med att jag och M dansade tryckare sista dansen till låten So sick of lovesongs. Oh, ja! Låttexter som handlar om drömmar och att leva, ligger högt upp på min lista nu framöver. Nu sitter jag beredd, psykiskt som fysiskt, att maila kursens huvudlärare och tacka ja.
Smart, Snygg och Singel
En dag med Borås djurparks vänner
En varm sommardag stod jag med min hjärtevän i en femtio minuter lång kö för att komma in i Borås djurpark. Men det var det värt, vi fick en bra dag och hann precis hem innan det började regna. Jag var mest förtjust över att gå in i miniparken där man fick klappa grisar och getter, och ville ta ett foto av mitt manliga sällskap tillsamamns med geten då jag har en gullig bild av honom med en get från när han var liten då han sträckte fram handen mot den. Han gjorde det samma den här gången, trodde att det var samma get (naaw) för att den såg likadan ut och jag fick en jättefin bild som jag gärna hade visat upp med den äldre bilden. Men nej, det skulle jag aldrig få av honom när han till och med tvingade ta bort den för att kunna ha den av bara eget bruk :( Men vad gör man inte ... Själv bjuder jag på en bild med mig själv och geten, direkt efter att den hade stångat mig. Ja, det är sant. Jag ville ju ha ett bra närbildsporträtt med den, men den var inte lika välvilligt inställd och slängde med huvudet mot mig så att jag fick en rejäl stöt mot tinningen så att det gjorde ont minst en halvtimme efteråt. Tog inte kort på alla små djur, men vad som ömmade i mitt hjärta var att få höra mitt manliga sällskap säga om små söta kycklingar att de var gulliga när han själv är en macho-kille. Men jag vet att han är en äkta djurvän, mer djurvän än människomän, som är en del som jag ändå gillar och uppskattar hos honom även om jag får mer ogillande. Speciellt när jag hade tagit upp och pussat på en groda och som jag inte hann ta ned till marken innan den hoppade och ramlade ned från handen på mig. Den var pytteliten, men det var väl ett högt fall och den landade inte så bra. Men den klarade sig, även jag tyckte ju synd om den och det var ju inte direkt min mening. Men jag fick en i alla fall halv timmes surande från honom då.
Jag och skogens konung
Haha, love penguins! 
Finaste och den största elefanten vilade sin snabel och visade verkligen upp sin personlighet inför alla som gick ovanför, som såklart stannade till och häpnades över hur nyfiken den var. Den hälsade så artigt på alla som stod och ville få en skymt av honom, så att han gick längs hela sidan och lade sin långa nos så att alla som ville kunde fotografera honom. Lite trötta, men vänliga ögon hade den väl gamla mannen i denna stora skepnad. Elefanter är fantastiska djur, mitt favoritdjur när jag var liten. 
Ja, hallå på dig med fru struts! Märkliga djur, båda två. Gigantisk kropp med en längre hals i proportion än vad giraffer har, och så ett pyttelitet huvud med två stora ögon. Det skulle inte se konstigare ut om den hade bara ett enda stort öga, haha. Och pelikaner sen! Deras näbb är den fulaste av alla, enligt mig. 
Älska giraffer!
Deras långa fina hals, dess fina mönster i färgerna de bär och små söta öron och med två små horn i mitten till och med. När de tuggar maler käkarna så att det undre bettet roterar så kul, och de smala benen låter dem se så smidiga och vackra ut. Men det ser lite läskigt ut också, så som de vinglar fram och som det verkar att de kan brytas av ganska lätt. Jättefina! Det är en smart idé att ha dessa savanndjur i ett och samma område, så att de kan mötas och ha så stor yta som möjligt. Vi såg en elefantunge möta en av girafferna, och en av dem blev tvungen att backa då den andre gick fram emot den. Vi satt och väntade på att det skulle hända igen, men djuren verkade ha lärt sig att göra revir och stanna kvar gruppvis i sina arter. 
Magdala
Hon är en riktig buskatt vår allas (familjens) Magdala, och rovdjur. Hon älskar att fånga råttor och fåglar och leka med dem, men hon fattar ju inte att de dör och inte kan röra sig när hon hugger tänderna i dem. Och då förstörs ju leken i sig. Så det är en lite onödig sport som hon utövar, kan jag tycka.
Riktig vilding, hon älskar nog Åland lika mycket som jag
Och så här ser hon ut när hon har tagit sin eftermiddagslur!
Hon njöt nog av det välansade stenpartiet som kom fram, som morfar klippte bort med en grästrimmer. En sådan tjusig bild kan man ju inte undgå att knäppa! Sedan hoppade hon upp på den väl varma stenen som hade gassat i solljus hela dagen, och njöt av de sista soltimmarna innan kvällningen.
Snutt! ♥
En mycket väl poserande modell för att vara en katt, må jag säga! Underbara! Jag kan inte låta bli att le med kärlek mot henne varje gång jag ser henne. Se den vita hakan som hon älskar att bli klappad på, och hon verkligen höjer huvudet så högt hon kan när hon njuter av beröringen för att man ska fortsätta. Kan man låta bli ...
Eftermiddagssolen lyser och hon har väl allt ett hum om vad hon gör när hon stramar upp sig som en riktig diva!
Det är Magdala det!
Flyende känslor
när det fysiskt och konkret känns fel?
Och hur kan det fysiska och konkreta kännas så rätt på ett håll,
när det abstrakta men ogripbara känns mer rätt?