Forgetmenot

Här inne i ett rum i mitt inre, såväl som på ett sjukhus. Här inne finns jag. Jag vet vad det är att må dåligt, och jag vet vad depression är som sjukdom, men man vet egentligen inte vad det är förrän man vet att man vet det. Det vill säga, man är redan där. Jag kan se ut, men ingen annan kan se in. Jag ser ut genom ett fönster med mörkerglas och jag har dessutom som solglasögon på mig – så är det. Det är ingen rosa eller ljusblå värld jag lever i, det är grått. Mörkt grått till ljust i den mångfaldiga gråskalan. Jag har varit skeptisk till mediciner och är fortfarande. Får ångestdämpande för att lindra och antidepressivt för att höja upp och stabilisera mig. Men jag undrar … är man vad man tänker?

Inatt drömde jag om ett konstigt stort hus. Som en hall, simhall med många trappor som i en lägenhet som jag sprang nedför för att komma ifrån två personer. Personerna är vaga i minnet nu, men jag sprang som att jag verkligen flög ned och kämpade med dörren när jag kom fram, både att öppna den och stänga för att låsa. Men då hade de kommit ikapp och drog från andra sidan. Jag tog i med fötterna mot väggen och lyckades få igen den låst. Jag gick igenom några dörrar som att jag kände igen mig, och visste att de skulle ta första, närmaste dörr. Jag kom ut i simhallen där vi hade hållit på innan, och jag hittade människorna som jag tillhörde. Vad för tillhörighet är också vagt för mig nu. Men vi hade simmat, umgåtts i vattnet i en bassäng som då var i anslutning till havet. För det var en inhängnad, och en haj hade smitit in som några hade lyckats fånga. Den var stor som en vithaj, sade de när de höll den och öppnade munnen på den som för att visa att den också hade vassa tänder. Någon hade fått en present, en fisk från de allra djupaste djupen, och hon förstod inte först hur lyckosam hon var för den gåvan. Teatermänniskor i kombiation med modeller tror jag att vi var, gänget. Innan det hade jag dessutom varit på filmgalan. Jag var inne i en stor sal, och jag satte mig vid bordet där Garagefilm satt. De var uppe och gick, men kom snart fram och hade guldbaggen med sig. Ena producenten kände först inte igen mig, och jag frågade om jag fick röra guldbaggen. Inte kladda, sade hon. Jag vidrörde den snabbt en gång, och resten av gänget vid bordet kom och satte sig. Jag hälsade på en människa (okänt ansikte för mig) som sade att det var hon som startade igång allting med filmen. Hennes man satt bredvid. Showen fortsatte, och jag såg hur en konstig människa närmade sig mig. Han var lång och såg efterbliven ut, jag visste inte om han tillhörde showen eller inte. Jag såg att han styrde stegen mot mig, och när han kom fram försökte han tränga sig ned bredvid mig i stolen. När det inte lyckades satte han sig på armstödet och lutade sig fram som för att kyssa mig. Jag krängde mig och hade en filt över mig, och jag fattade inte varför ingen gjorde något. Efter en stund kom däremot en annan kille fram (också okänt ansikte för mig) som såg ganska bra ut. Han var försiktig i sitt närmande, men visade ändå att han var intresserad. Han sade att han ville ge mig skjuts hem sen. När showen och tevesändningen var slut kom han fram igen, och vi började nästan dansa med varandra. I ögonvrån såg jag Samuel Fröler och Lena Endre sitta och dricka vin och prata vid ett bord. Jag och han utan namn (?), skrattade och nästan lekte med varann. Jag drog ned honom på golvet och vi rullade runt som två barn, invirade i varann. Han ville att jag skulle följa med honom hem och äta något. Men han bodde på andra sidan stan, och jag trodde inte att han skulle skjutsa hem mig då, om vi skulle åka ända hem till honom först. Jag avböjde med mild bestämdhet, för att jag vet var jag har mig själv. Men hade ändå viljan och nyfikenheten att följa honom, att ge efter, i dansen med honom och känslan vad den än var.

Trappa som symbol skildrar en länk mellan medvetandet och det omedvetna. Man går nedför eller uppför en trappa. Går man nedför trappan tyder det på att man vill försvinna ned i sitt omedvetna och finna större självkännedom. Att drömma att man går nedför tyder på en försvagning av de egna krafterna, att ens position i livet försämras och att en nedåtsänkande kraft verkar i personen. Dörrens funktion är i vanliga fall att komma in i ett hus, analogt med drömsymbolen är det ett inträde i personligheten. Om dörren förbinder undervåning med övervåning, symboliserar det gränslandet för det medvetna och omedvetna. Som Freud har sin sexuella teori kan en entrédörr symbolisera vaginan och en bakdörr ett anus. Avgörande är såklart ens egna dröm, situationen och tolkningen av den. Hus symboliserar som bekant en själv, och de olika rummen olika sidor i sig själv. Att bli jagad är att man oftast blir jagad av olika skuggpersonligheter, delar av vår personlighet som man förnekar. Skuldkänsla och dåligt samvete förföljer en. Man känner rädsla inför något, men har samtidigt en önskan att få kontakt med det fruktade. Till exempel en önskan om kontakt med det motsatta könet. Man jagas av kärlek eller längtan att bli älskad. Man kan också bli jagad av personer som man fruktar och känner sig underlägsen inför.