Forgetmenot

Jag har fastnat i mitt eget nät. När vet man att det man skapar är rätt? Det ska kännas rätt, ja. Men om man har flera alternativ som känns bra på olika sätt..? Hur ska man lära känna sina karaktärer man skapar? Måste man känna dem redan från början eller kan man skapa dem medan man bygger en historia runt omkring dem? Ska man bygga upp en historia utifrån människorna eller lära känna människorna genom historien? Behöver inspiration...

Denna vecka på Åland har bestått av sol/bad, en bok utan dess like, bortrensat sjögräs, kreativitet i hur man skapar konst av blålera och en galakonsert. En konsert där Ålands rikaste man, Anders Wiklöf, byggt sig en egen tennisarena men som nu förvandlades till en galahall. Nog främst för att han är bästis med Björn Borg kan jag tro. Plus att alla intäkter som gick till galan går till välgörenhet för att rädda Östersjön, Östersjöfonden. Först slänga ut massa pengar på en arena som kan ta 2000 personer och sedan ge alla intäkter till Östersjön är verkligen en insats, en hjälte i mångas ögon.

Artisterna som uppträdde är Ålands bästa, där majoriteten av dem dessutom var med i musikalteatern Katrina, gjorde självklart ingen vinst heller på att ställa upp. De får ju berömmelse, och det är väl viktigt nog för dem. Speciellt för Jenny Carlstedt som tog hem det första Sally Salminen-priset. Sally, min mormors moster, som skrev Katrina för länge länge sen. Hon skulle fylla 100 år i fjol.

De är verkligen i världsklass, artisterna. Vanligtvis är jag inte ett stort fan av opera, men när det väl gäller kan det inte vara mer självklart. Det är som en smekning för själen. Men då ska de vara bra också. Jenny Carlstedt hade jag lite svårt för även om hon sjunger jättebra, just för att hon har en dov röst, är mezzosopran. Annika Sjölund och Therese Karlsson, båda två sopran -  var båda med i Katrina och har verkligen änglaröster.

När vi satt och lyssnade i lördags kunde jag inte undgå att höra att när några som satt bakom mig sade att Annika Sjölund inte verkar färdig. Hur vågar dem?!? De har verkligen inte sett Katrina. Och hon hade förstås inte hunnit sjunga sin solo Sömngångerskan av Bellini. Då fick de allt äta upp sina ord. Mikael Fagerholm (tenor) var även han med i Katrina och var underbar när han sjöng Chess och sedan O sole mio med två andra tenorer. Med dem fick han ta emot stående applåder, och det var de verkligen värda - allihopa. Sorgligt nog kom aldrig Björn Blomqvist (bas) då han hade fått allvarliga skador i hjärt/magtrakten. Hoppas verkligen att han överlever och kan behålla sin sångröst. Det finns helt enkelt inte en röst som hans.

Kommer Katrina tillbaka (vilket den måste) måste de ursprungliga artisterna vara kvar. Därmed han som Kapten Nordqvist. Det är ju hans klack, och ingen annans! som de bor på i Sally Salminens berättelse om Katrina som gifte sig med en ålänning som hon trodde hade en lyxiös villa som istället visades vara ett torp. Den är värd att läsas! Och att se framförallt, med musik som huvudnummer! Sorglig historia. Hoppas med alla mina sinnen att Katrina kan sättas upp igen. Problemet är plats, scenen, eftersom det förr om åren bara var en provisorisk scen som rivdes efter att det hade spelat i en vecka. Det tar alldeles för mycket pengar att göra om det, men vad vore då inte bättre än Anders Wiklöfs arena? Därför har min morfar varit inställd på att kontakta honom och dra upp idén med honom. Men hur få kontakt med honom..? 

Det absoluta konstiga var att när vi idag skulle åka hem och stannade till i Mariehamn för att äta en bit innan båten gick, kom en ensam man för att inta en måltid av soppa och sallad och satte sig bakom oss (mig, eftersom jag satt med ryggen till). Jag hörde då morfar heja på honom och undrade varför han lät så konstig. Under samtalets gång blev det mer klart att det var Anders Wiklöf som satt bakom mig och pratade med min morfar som om han var en gammal kompis till honom. Snacka om morfar var salig. Det kan inte vara mer än ödet som följer sin gilla gång. Det är som gjort att Katrina kommer tillbaka. De var självklart inte för ivriga att börja skryta om Katrina men något nämndes och jag hoppas verkligen att han kan komma på den idén själv, som vi fått. Mycket gullig man, och väldigt medmänsklig. Ska jag ha en mentor vill jag ha en man som han. Han kan inte vara mer god i mina ögon. När han sedan skakade hand med mormor och morfar fick jag en klapp på axeln och ett "ha det bra". Jag fick en klapp på axeln av Ålands rikaste (nog givmildaste) man.

Water var verkligen en bra film. Jag förstår varför den blev oscarsnominerad. Tyvärr har jag inte hittat så många rescensioner som jag förväntade mig av den när jag googlade om den. Varför rescenserar man inte en så här bra fim? Den borde ha fått sin oscar. Framförallt den lilla flickan, Chuyia som hon heter i filmen. Hon som med sina åtta år blir änka och hamnar i ett ashram, där alla änkor bor tillsammans i celibat. Änkorna har dock  tre val enligt de indiska skrifterna; låta sig brännas på bål med sin döda man, dra sig undan för att leva i celibat med andra änkor eller att gifta sig med sin dödas man yngre bror. Filmen utspelas 1938 men det är trots allt även samma öden som råder idag. Att det är så grymt att man bränner kvinnorna med sina döda män vet jag inte om man verkligen gör. Förhoppningsvis inte. Varför vill man det? I filmen görs det också klart att det finns en ny lag som säger att man får gifta om sig. Men det har sina konsekvenser. En stark film som sagt, otroligt bra spelat av den lilla flickan. Filmat i en blå ton rätt igenom, sad blues. Den får mig att tänka på En geishas memoarer, som jag också tyckte om väldigt mycket. Man lär sig mycket av andra kulturer och dessa öden...

Det är en riktig lunitic som är ute och går fram och tillbaka här i vårt område. Han låter som en galning när han spottar och snyter sig rätt ut i luften. Dessutom var jag vittne till när han enligt mamma snöt sig i handen, men i själva verket hade han den nere i halsen för att kunna spy upp. Usch! Fy fan! Vad finns det för fler ord?!? Han måste vara sinnesrubbad. Min lilla, inte så enkla teori är att han kommer från en annan planet. Eller att han har något i sig som med alla medel måste komma ut. En Alien! Men varför just här?? För att han inte vill smitta ner sina grannar, kanske. För inte kommer han härifrån. Brr, creepy. Gråhårig är han också, men en rötrutig skjorttröja. Det är tydligen inte den enda gången han varit här enligt mamma. När jag trodde att han hade stuckit kom en annan man gåendes i rask takt i bara pyamas på väg in igen mot en radhuslänga. Antagligen hade han gått ut för att säga åt galningen att gå och spy någon annanstans. Men tre minuter senare kom han gåendes ner mot oss igen. Just bredvid vårt hus och i rabatten intill garaget ska han ställa sig och spy! Dessutom kollar han sig om för att vara säker på att ingen ser honom. Ha, han skulle bara veta... Inte är det olagligt att gå vart man vill heller, så man kan inte ringa polisen i värsta fall. Eller borde det inte vara vandalism att gå runt och spy upp utan att må ärligt illa? 

Jag hittade forna dagböcker när jag organiserade i en låda för att få mer plats. Då blev jag såklart fast. Helt fängslad av ord som faktiskt kom ifrån mig för länge sedan. Väldigt fascinerande. För jag var väl inte så liten om man tänker efter... Eller, jo. Men så tänkte man såklart inte då. Då tyckte man att man var duktig. Men hu, så man stavade. Och ordföljden sen! Aj, aj. Men mycket kul att läsa vad man gjorde och vad som hände då på den tiden. Sådant som jag inte ens kommer ihåg. Har till exempel hunnit läsa om min elfte och tolfte födelsedag, om skolan då, kompisar, familj och tevetittande och om vad dagarna fylldes med överlag. Man hann med ganska mycket då som barn. Föräldrarna var väl måna om att dagarna skulle bli minnesvärda kanske. Eller i alla fall fulla med liv och rörelse förhoppningsvis. Men kommer även ihåg att jag redan då hade mina funderingar och sorger. Men inte alls de samma som de jag har nu för tiden. Åh, jag saknar barndomen. Nu när jag vet att jag kunde ha kul. För visst finns det mer mellan raderna än vad jag skrev.  Jag som då trodde att jag tvingade mig själv till skrivandet och att det inte skulle bli så betydelsefullt för framtiden. Men jo! Nu vet jag att det inte var slöseri med tid. Jag kan komma ihåg mig själv i det jag skrev även om jag inte kommer ihåg själva händelserna. Det kan med andra ord inte vara någon annan som skrivit än jag själv. Jag kan se att jag trots allt skrivit om känslor och sådant som jag tyckte till om i en väldigt saklig ton. Om något var roligt, tråkigt (jag använde ordet trist) och om något fick mig att gråta. Från nio års ålder och upp har jag gått. Ska fortsätta att läsa och begrava mig i mig själv. Vet inte hur jag ska förklara mitt känsloläge för tillfället; ung, naiv, försvarslös, liten... Liten som den jag är nu och liten för att jag en gång var liten och liten eftersom jag tänker om mig som liten.

1 Augusti, första dagen då man kan börja söka säsongsjobb i Åre. Självklart en grej att satsa på i värsta fall. Heltid, deljobb eller bara lunchavlösare? Hm. Heltid såklart, men det skulle innebära att man börjar den 21 december. Precis vid jul alltså. Första julen då jag inte är hemma... Skrämmande. Inget är som sagt bestämt. Måste få klara svar först. På tal om Åre drömde jag om det inatt. Var det en påminnelse om att det var idag jag skulle kolla upp det där? En återkommande mardröm brukar handla om just liftar, Åre eller inte... Liftar som börjar i luften som man ska fånga upp och åka på. Hänga i knappliftar går ju inte. Men i mina drömmar kan allt hända... Läskigt vet jag inte, men man är ju hela tiden rädd för vad som kommer hända. Kommer man ramla av, när kommer jag ner, vart är jag på väg? I natt var det nära att min ena skida höll på att ramla av under färden, av den anledning att min fot inte satt fast i den gummirem som fanns i pjäxan. Skumt, eller vad? Plus att min brorsa hängde i liften framför mig och en tjej bakom som pratade om en Katarina Remmer (min mormors kusin) som visades vara en bebis. Dessutom drömde jag för ett tag sedan återigen om Åre men att jag då var liftvakt. Tänk om man inte klarar av att fånga en lift och ge den till de som väntar? Jag skulle absolut inte vilja styra kabinbanan och ha massa liv på samvetet! Men vad betyder alla dessa drömmar om liftar som dyker upp i luften..?

Det var så läskigt idag. Jag och mamma var på väg till stranden idag och skulle just komma in på själva strandområdet när en lång, grön orm slingrade sig över vägen framför våra fötter. Gissa om jag blev rädd...
Lyckligtvis ingen huggorm, men ändå. Det är inte varje dag man ser en orm. Tänk om den hade kommit simmandes på vattenytan om man låg i... Jag skulle tuppa av.

"Vad är en elefant?"
"Enorm!"

Höhö, läste det i en Kalle Anka tidning för många många år sen...