Forgetmenot

Läskigt spännande, alltså!
Klockan var väl halv ett när jag inte kunde somna i natt. Därför beslöt jag mig för att ta snilnoct för att stilla tankarna. Men det slutade inte snurra för det. Istället började jag tänka på att idén med sömnpiller kanske egentligen är bluff, att det kanske är mer psykologiskt än det borde vara. Att om man bara vet att man har tagit det så kommer man att somna! Men det är mest sannolikt att det blir så när man tagit det en längre period. Och jag försöker som sagt inte ta det varje natt. Men jag kunde inte låta bli att tänka i natt. Låg och väntade på att jag skulle känna av pillren men det orkade jag inte fokusera länge på. Tankarna malde på som vanligt, och innan jag visste ordet av det såg jag en ko mitt på golvet. Trodde ett kort ögonblick att det hade vuxit upp en ko ur fårpälsen jag har på golvet. Men jag kunde inte annat än inse att stilnocten hade tagit över kroppen. För det är ändå en härlig känsla. Man blir som ett tomrum där det nästan ekar. Det konstiga var att jag fortfarande kunde tänka (?). Och kossan verkade mycket levande när det såg ut som om den betade. Det stod även något annat i hörnet, en stor mörk skugga som viftade med en hand som om den ville att jag skulle komma. Jag blev ärligt talad arg på mig själv när jag nära på tänkte ställa mig upp för att gå dit, satte mig ändå upp i sängen för att försöka nå och röra det där skumma som ändå inte fanns, något som kom närmre och drog sig undan när jag ville komma nära.  Något spännande är det i alla fall att hjärnan kan uppfatta något sådant. Men varför just en kossa? Crazy... Nästa steg är väl att knapra i sig en mitt på ljusa dagen och låta fantasin flöda, så att man ser tydligt... 

Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till solna centrum. Varje gång jag och Mikalea varit där har det varit någon  som försökt stöta på oss, eller i övrigt ganska roliga/trevliga människor. Ganska kul, faktiskt. Idag fick man sig en rolig konversation utbytt i en chokladbutik.

-Vad har ni på hjärtat idag då, tjejer? Ska ni ha kaffe, te, choklad? Till mamma, pappa..?
* Ja, till mamma. Det är ju mors dag imorgon.
- Just det, usch ja.
* Usch, ja.
  - - -
Vi tittar in vad som finns i butiken men kan inte bestämma oss för vad vi vill ha. Efter ett tag vänder sig Mikaela till mig:
*Här kan vi ju inte stå längre. Vad ska vi ha?
- Ni får stå här bara för att jag är snäll. Hade det varit kö hade slängt ut er. Om tjugofem minuter stänger jag, då får ni gå. Han dividerar med oss vad saker och ting kostar och vad vi borde ta, frågar vad våra mammor dricker, kaffe eller te. Jag kan gå ner till att ni får det där paketet för 110 när det egentligen borde bli 140. Men det är bara för dig, säger han till Mikaela när jag satt mig på huk för att kolla in en chokladkaka.
- Här, vill du smaka... Han räckte fram en påse med tryffel smaksatt med apelsinchoklad. Vill du också smaka en frågar han mig när jag ställer mig upp.
* Mm, är det choklad?
- Ja, det borde det vara. Det hoppas jag...
 - - - -
* Vad ska vi ta då? Te och tryffel? Frågar Mikaela till mig.
Jag vet inte.
* Jag kan inte bestämma mig, Jag är våg, det skyller jag på.
- Aha, vad är du för något då? Frågar han mig ett ögonblick senare.
* Stenbock.
- Mhm, hur många år?
* 20
- Ja, du är ritkigt söt, säger han mot mig.
Hm, okej.
- Men det säger jag inte för att jag vill ha ditt nummer.
Jag kollar misstänksamt på honom.
- Jag vill inte ha ditt nummer.
* Nej, för det hade du ändå inte fått.
- - - -
- Vill ni höra något coolt? Ni vet vem det här är, säger han och visar en hundralapp. Vet ni vad det här är då..? Han understryker att han menar växterna på bilden. 
* Teplantor? säger jag i korus med honom. Jag mest på skoj just för att vi är omringade av bl.a. av teer. Han börjar därför föreläsa om teplantor och trädgården i Uppsala.  
 - - - -
Jag tar upp en sort smaksatt kaffe, irisch cream och frågar honom vad det är.
- Svamp. Och annat som han inte är helt säker på. Men det är kaffe i alla fall, säger han.
Okej?

Det slutar med att jag väljer kaffe med cappucinosmak och apelsintryffeln, Mikaela te och apelsintryffel.

Hon var min första idol kommer jag ihåg. Det vackraste fanns med på en bland cd som vi hade, jag brukade lyssna på den låten varje morgon innan jag skulle till skolan. Sedan fick jag väl hela skivan med henne. Det var som sagt mycket länge sedan. Men nu här om dagen hittade jag den och lyssnade igenom den. Ganska bra. Men jag tycker hon skriker lite för mycket. Mitt andra jag och Lämnad i mörkret är bäst just nu. Kommer ihåg att jag gillade Skogens rå då när jag var mindre. Då var man förstås inte medveten om sånt man inte fått uppleva förrän nu...

Jahapp, nu är man permanentad då. Det var väl inte direkt vad man hade förväntat sig, eller jo, man hade inte något val. Mina förväntningar var väl för stora, omöjliga. Till och med jag fattar väl att lockar inte blir det samma som när man lägger upp håret på spolar. Håret är dömt att bli risigt, burrigt, krusigt. Men att de inte kunde göra lite större lockar förstår jag inte. "Det tynger ner håret", "Det kommer gå ur", okej då, jag klagar inte. En förändring blev det definitvit, och det var det jag var ute efter...

Jag är inte rädd för att dö. Det har jag aldrig varit och kommer aldrig bli. Det är ju förstås en annan sak att vara rädd för döden. Alltså när man väl är död... Tänk om man som spöke är den samma som i livet med alla känslor och så vidare... Allt det som man vill komma ifrån blir man allså inte av med. Om det är sant är döden ingen utväg. Ganska skrämmande tanke. Men jag säger som Astrid Lindgren om vad som händer efter döden/livet: Det ska bli intressant att se. Men jag är som sagt inte rädd för att dö. Man måste satsa lite här i livet, har man inte gjort det har man inte levat. Men som min mormors morbror Runar Salminen skrev:

Det borde vid det här laget vara klart
som korvspad att man måste leva först
och brottas med både Gud och Fan innan man kan existera som död.

Det är sannerligen sant!

Ja, det var drömmen det. Jag var tillbaka i skolan med min senaste, sista klass. Jag fick skratta, hålla hand och känna en meningsfull tillvaro igen. Inte för att det var så pass bra då som i drömmen. Men om man fick göra om den tiden kanske man skulle göra annorlunda för att få det bättre. Jag drömde dessutom att jag var liten igen. Med långt hår ner till midjan och glasögon såg jag mig själv med min mamma. Jag skulle få presenter, men jag gav även mamma en. Vad det betyder vet jag inte, orkar inte analysera heller just nu. Det är väl det som fått mig på konstigt humör idag. Och att jag fick hålla i någons hand, vara nära... Det fick man inte då. Kan en lycklig dröm på samma gång vara en mardröm..?

Sofia den vise - långa tider brändes de kloka kvinnorna på bål  
Så gick det som det gick med världen
Sofia ska ej mer gömma sig bakom fagert yttre
Vi räknar med att hon vrider världen rätt igen

Tack så mycket! Tänkte jag. Jag förväntas alltså uppbåda stora ting med världen, göra uppror, lämna spår efter mig så att världen kan veta att jag en gång funnits. Jag var bara en liten flicka när jag fick den där muggen med betydelsen av mitt namn inristat i. Brukade ta fram den ibland och läsa då jag inte hade förmågan att memorera orden. Jag vet inte hur gammal jag var när orden hade fastnat i mig som ett mantra. Jobbigt var det att gå runt och tro att lilla jag förväntas göra något stort. (Var det därför jag hoppades på det stora? kärlek, uppfylld dröm?) En uppfylld dröm har jag, kärlek har jag fått. Jag har något som jag lever för och hoppas kunna uppnå. Varför känns det då som att jag vill, behöver mer...

Fler öststater än någonsin. Hade Island, Norge och Danmark fått vara med hade det varit tre länder mindre i öst. Därmed mindre grannyra. Vem kan ärligt säga att Ukraina var bra? Gudskelov vann de inte, men tvåa?? De borde ha blivit diskvalificerade tycker jag. De gör ju inte bara bort sig själva, de skämmer ut Eurovision tävlingen. Det är ju ingen idé att hoppas på oss. Öst är öst, kommer alltid förbli.

Över två timmar lång är den. Det var aldrig tråkigt en enda sekund. Det enda som avslöjade längden på den var att man var stel i kroppen när man reste sig för att lämna salongen. Ett par gånger hände det dock att man hoppade till när det oväntat exploderade av spänning. Det gjorde till och med grannen märkte jag. Vet inte ens om jag kan kalla det för fobi, det är snarare en skräck jag har. Trean är i alla fall den bästa av alla filmer. Undrar jag om det kommer en fjärde film. Det borde det nästan göra, så som Amerika förbrukar filmer. Plus att det finns ungefär 170 fiender totalt när det gäller Spindelmannen. Det är bara att välja och vraka. Sandman var ändå min favorit nu i trean. Får jag spå i framtiden vill jag påstå att Parker och M.J är gifta och har en dotter; Spindelkvinnan. Själv har han blivit lärare. Hm... kanske borde jag låta bli att gräva i det där. Lite komiskt att jag med min spindelfobi gillar Spindelmannen. Eller fobi, jag vill hellre kalla det för en skräck jag har. Men som man säger i Batman begins man måste kunna bli vän med sin största skräck, fiende om man ska kunna leva med det. Eller bli det, som Bruce Wayne blir. Något jag tycker om med Spindelmannen är att det alltid dyker upp små visdomsord på vägen. Om ens val t.ex. Att det är vad man gör som visar vem man är. Vet inte vad jag fick det ifrån med ett tag kändes det nästan som om det riktades till mig när han pratade med sin faster om det mörka som hade tagit honom i besittning och att han inte visste vad han skulle göra när han förstod att han hade slagit M.J. Hon försökte då förklara att han först och främst måste kunna förlåta sig själv. Om det bara kunde vara så lätt...

Det var länge sedan jag var ute. I januari. Verkligen på tiden att få släppa lös vilddjuret i mig, mohaha.
Alcohol, here I come!