Forgetmenot

Äntligen hemma! Vaknade av en drömrik natt. Bland annat om att jag skulle rädda en indianpojke när han blev utslängd från sin stam som kom inifrån Ålands skogar. Om återigen sjuka grejer som i en Saw -film då man ska öppna dörrar och då händer det någonting, som jag redan visste om eftersom jag på något sett var inne i en film som jag redan sett och då kunde undvika. Men en person med i filmen/drömmen visste jag skulle gå en smärtsam väg till ödes, men som jag ändå inte förstod om det hände eller inte. Han skulle nämligen ha fått en lång spik genom huvudet. (Varför drömmer jag sådant? Fattar verkligen inte. Jag har verkligen blivit uppskrämd, det är en sak som är klar.) En annan dörr utlöste en spegel som kastade ut vassa saker rätt igenom rummet, o.s.v... Jag klarade mig oskadd genom drömmen, tack och lov. Strax därefter drömde jag om tunnelbanegångar som jag inte hittade igenom. När jag väl hade kommit ut på en perrong skulle jag ta farväl av någon som inte visste om han skulle på eller inte. Av och på gick han och till slut slängde han sig ut i farten för att komma till mig. Men han hann inte mer än att nudda lite på mig förrän han hoppade på igen. Det slutade med att vi låg på en äng med barnfamiljer som hade picnic som stirrade halvt förfärade på oss för att vi hånglade framför barnen, haha. Det var så verkligt att jag kände gräset under mig och kort, kort hår under mina fingrar, som är så skönt att ta på. Sad ... Fast det slutade väl lyckligt på det viset, eller?

Jag vaknade som sagt och gick ut och väntade på bussen. Det var en äldre chaufför som informerade mig om att remsan hade gått ut och att han inte kunde stämpla, men att jag fick åka med ändå. I nästa buss jag skulle på satt en yngre invandrarchaufför som inte lät sig luras och sade att jag fick betala med sms ifall jag skulle med. Som om jag har det numret i huvudet! Och sedan är mina mobilpengar till mobilen och inget annat. Fattar verkligen inte varför de har bäst före datum på sådant. Har man betalat 160 kronor för en remsa borde man få använda upp det oavsett tid. Så jag gick av och bestämde mig för att ta mina långa ben och gå hem. Att gå från Spånga till Hässelby är en jävla bit, och det hade jag alltså bestämt mig för. Har jag fått en idé har jag svårt att släppa den, så ock nu. Jag tog vägen som jag visste var den snabbaste med buss, alltså med den som jag egentligen skulle ha åkt med. När jag väl kom på det insåg jag att samma busschaufför antagligen skulle komma samma väg tillbaka och se mig gå, vilket måste ha sett idiotiskt ut. Jag höll på att ge upp direkt efter 300 meter. Denna väg är trots allt jobbig, med backar och långa gator. När jag trodde att jag väl var framme kom en ny lång gata o.s.v. Så arg men ändå så bestämd. Jag funderade seriöst på att lifta hem, då bara av servicebilar av något slag, då jag för att underhålla mig med något började räkna sådana bilar; secret service, vällingby låssmed, Backlunds el och en rörfirmabil. Jag orkade aldrig hålla upp tummen. Hungern hotade och även törsten, benen gick per automatik. Klarar jag det har jag gjort mig förtjänt av en god och välbehövlig frukost, tänkte jag. Helt plötsligt börjar mobilen ringa och visar på dolt nummer. Oftast är det pappa då, så jag lade till en butter ton när jag svarade. Istället är det han från Gotland och säger att han vill boka tid med mig ikväll eller imorgon bitti för intervju. Självklart kan han ringa, struntar i om det blir mitt i matchen. Blev bara så glad att all min ilska försvann. Lättare till sinnes flög jag nästan fram. Jag vek av till Vinsta och (jag kan inte säga genväg eftersom det en tidigare gång blivit en senväg) trodde att jag kunde vinna något på det. Skulle säkert ha klarat av att gå hela vägen hem till mitt lilla Hässelby, men när en buss precis kom upp vid min sida var det lägligt att försöka sig på den. Annars skulle jag vara dum. En äldre gubbe igen, och han märkte ingenting av vad det var för remsa som jag vant höll fram. Något sur blev jag på mig själv, men ja - min kamp hade ökat hungern och gjorde mig svag, både kroppsligt och själsligt. Det var en bedrift nog att ta mig från Spånga till Vinsta, som ju åtminstone är halva vägen hem.

Poweryoga till all ära! Kom precis nyss hem från gymmet som en helt ny människa. Jag är en mycket lättare version av mig själv, känns som om jag flyger fram i en värld full av frihet. Krävande och tungt, men balans som sagt vilket jag kanske inte är den bästa att utöva. Men skönt är det! Kontrollerade starka rörelser med total avslappning som följd. Allt som krävs är styrka nog att bära upp sin egen kropp, att klara av sig själv. Ja poweryoga borde alla pröva på. Med en kopp rofyllt rött te i mig och ett varmt bad kommer jag somna gott efter föregående natt, som inte alls verkade energigivande på mig, då jag dessutom hade sovit med linser på. Mer respekt till gymmet med sin allsidiga träning, aktiv som passiv träning ...

Jag ska verkligen försöka sova. Utan Stilnoct. Utan att tänka för mycket. Ändå är det något som hindrar mig från att krypa ned i sängen. Något som är ömtåligt och väl dolt, som jag i valda stunder tar upp ibland, men som ändå kan hota att spränga upp i min kropp utan min tillåtelse. Ett minne som kan ta sig olika uttryck vartän jag är, tid som rum. Vad ska man göra när det blir för mycket? Minnas eller förtränga? Kan man verkligen förtränga något som verkar vara så betydelsefullt då det inte längre är jag som kan kontrollera mina tankar, utan min kropp? Den kommer ihåg hur det var att vara tillsammans med någon och vill ha trygghet. Vill ha nära till en annan kropp, beblandas med den kroppslukten, få känna pulsen under den varma huden slå under sina läppar, höra hjärtat rytmiska slag som en gång kommit till liv - kanske i takt med ens eget hjärta. Värme. När det blir varmt om hjärtat - ja, då älskar man. När minnet kommer inifrån mig, mitt innersta, fryser jag kanske - men det är fortfarande varmt inom mig. Minnet av en nära trygghet, att klä av sig tillsammans, och få krypa ned under det öppna täcket i en inbjudande famn, som bådar om en natt  - vakna som sovande - ihop. Tätt, tätt ihop, med omslingrande armar somnar man, för att senare vakna upp och till sin stora lycka upptäcka att man legat så hela natten.

Har precis sett Populärmusik från Vittula som gått på femman. Varje gång den har kommit på teve har den gått på just kanal fem, vilket såklart är jobbigt eftersom det är den värsta kanalen med sina reklamer. Aldrig har jag hunnit se filmen heller när den väl har stått på. Blir alltid nostalgisk när jag tänker tillbaka på när jag såg den första gången. Men ikväll satte jag mig alltså seriöst ned i soffan för att se igenom denna minnesväckande film. Jag må då säga att den är riktigt konstig. Första gången fattade man väl knappt någonting. Mycket symbolik antar jag, t.ex. när Mattias som liten pojke stänger in sig och inte kommer ut men som till slut är stark nog för att bryta sig ut, och då som man. (Känt sig instängd under hela sin ungom?) De andra delarna som liknar science fiction orkar jag nog inte analysera. Mest konstigt, som sagt. Tragikomedi, säger jag om filmen. Det är ju för komiskt när Björn Kjellman som skåning äntrar Pajala med sin stympade hand med bara en tumme som, hrm, mest liknar något annat ... All misshandel hit och dit. (Jarmo Mäkinen får alltid elaka och hårda roller.) Den svarta prästen. När han blir våldtagen av en lite för stor kvinna i förhållande till honom själv, (som för övrigt spelas av Maria Möller). Haha. Många "dödscener" var det också. När farmorn låg på dödsbädden och precis hade gett Mattias sin bibel kom fadern (till pojken) fram för att sluta hennes ögon. "Det där hade du velat va, din fähund." Sade hon högt så att alla ryggade tillbaka. Ögonblicket efter dog hon på riktigt (med öppna ögon). Senare i filmen låg många nedsupade efter att ha grattat Sten Ljunggren, fader till Niila. Själv låg han med öppna ögon, helt död och svarade inte när någon ruskade om honom. "Är du död?" "Jag vet inte." Ganska kul. Jag väntade på ännu en dödscen som jag hade för mig skulle vara en kvinna som såg död ut och satt i en soffa. Någon skulle då ha kommit fram och undersökt henne, kanske frågat om hon var död och till svar hade han fått "Bu!" Kanske blandar jag ihop det, men har lite svårt att erkänna sådant när jag vet så säkert hur det faktiskt skulle ha sett ut. Någon som kanske vet?

I veckan hände det som inte får hända. Jag vägrar! Inte igen. Aldrig igen den ständiga ångesten som äter upp en infrån och inte låter mig somna om nätterna. Lättare sagt än tänkt, när man ligger där i nattsvart mörker som gripit tag i en - med bara sig själv som åskådare åt mig, den ensamma agerande figuren som inte ens valt sin roll. Hon har blivit rollen som tagit henne i besittning, utan hennes tillåtelse. Med den kommer också den molande huvudvärken som sätter sig som en hjälm över huvudet och vägrar släppa sitt grepp förrän man har våndats tillräckligt. Lid, människa! Det är bara då den släpper. När man inte kämpar emot och istället låter sig översköljas. Man drunknar inte - oavsett hur ont det gör, oavsett hur mycket man försöker hålla huvudet uppe för att få luft - man ska bara låta sig driva med i vågorna i det stormiga hav som till slut ändå stillar sig till en blank spegelyta. Det är då som först man ser som mest klart och vad det är som döljer dig där nere i djupet. Jag stängde in mig på toaletten med lyset släckt när jag kände det komma här om dagen. Ville se ljus. Ironiskt nog är det just där i mörkret som man ser ljus som bäst. För att hitta ljus måste man ibland våga sig in i mörkret. Men jag såg inget ljus. Det var bara mörkt, utom och inom mig. Greppet hårdnade. Senare på kvällen när jag inte kunde somna kom det återigen smygande på mig ihop med en rädsla som jag vet är befogad. Inte värt att nämnas, för smärtsamt, men det finns skrivet sedan tidigare. Hade inte sömnpiller i beredskap, vet inte om jag hade tagit ifall möjligheten fanns eftersom jag hade tagit kvällen innan. Istället knaprade jag Ipren för att bli av med huvudvärken och att slippa somna av ren utmatthet som följd av ångesten. Dessutom, något som jag måste klappa händerna för till mig själv, kanaliserade jag smärtan för att förstå den bättre och att kanske på det sättet kunna slippa den. Med det sagt skrev jag ned det jag ansåg vara orsaken till den. Det är alltid en huvudsak som är/gör den till vad det är, men jag vet av erfarenhet att det även beror på annat också. I nattens timma kom jag fram till att det handlade om: förhållanden till olika viktiga personer för mig och hur de hotar att förändras och hur jag däri ska/borde/vill agera utifrån det, hur jag från det föregående ska behålla min heder som människa och om jag verligen vill bojkotta sommaren, vänner; förlorde men kanske framförallt ofunna och oseriösa sådana, (Är det så fel att vilja ha någon som bara kan lyssna och vilja förstå?) kommentarer som man får höra från olika håll som bara är jobbigt, undran över vad jag vill och ska göra med folkhögskolorna, oro över en nära vän och så ångest över att faktiskt få ångest, den ständiga. Inte konstigt att man får ångest. Trots det kändes det bättre att få det nedskrivet.

Pappa brukar ibland komma med artiklar som han hittat och sparat till mig. För att det är intressant, kul läsning eller att det över huvudtaget rör mig på något sätt. Nu senast hade han sparat Svenska Dagbladet från 18 maj, en flera sidors artikel om "Skrivtid". Den handlade om att hela grejen att skriva en bok har blivit en folkrörelse och att intresset bara ökar. Att det också "beror på ett ökat bokintresse överlag" är väl inte så konsigt. Fast det borde bero på tycker jag. Många tror att de kan och vill skriva en bok, men skyller ifrån sig på att de inte har tid. Men vad vet de? Skriver man så tar man sig helt enkelt tid. Att skriva är ingenting man "ska - eller tänker göra". Är man intresserad håller man redan på med det. Men att bli intresserad av att läsa böcker är såklart lättare. "Enligt Bokhandlareföreningens och Förläggareföreningens gemensamma bokindex ökade försäljningen med 7,4 procent under 2006. Intressant är också att många av de nya författarna är välutbildade karrärister med fullspäckade kalendrar, som också önskar sig en skrivkarrirär." Och så relaterade man det som ett resultat till Lapidushaussen. (Jens Lapidus är jurist och kom ut med Snabba cash och är nu aktuell med sin nya bok Aldrig fucka upp.) Att det har gått alldeles för fort för honom att komma ut med bok nummer två och att det inte borde vara möjligt. "Man kan säga att han fallit på eget grepp - det snabba, det forcerade." Som artikelns rubrik "Skrivtid" heter, handlar det så ock om just det.  Att de som lyckas har hittat vägen till den egna skapandeprocessen, som ofast uteslutar världen och tar tid. Fem olika författare hade så gett sin historia och berättat om sin skrivmiljö. Genast hoppades jag på att John Ajvide Lindqvist skulle vara en av dem. Jag finner honom intressant efter att ha läst hans böcker. Ska för övrigt köpa hans senaste bok Människohamn som ska finnas ute i affärerna nu. Och tro't eller ej, som sista författare handlar det om honom. De andra var något okända för mig utöver Elsie Johansson, som jag läst några av och som även hon kommer med en ny, Sin ensamma kropp, den 13 juni. Tyckte speciellt om hennes intervju där hon verkligen gav av sig själv. Okej, det gjorde väl alla, och att slutet är svårast kanske inte heller är så konsigt. Att inte veta när det är nog. "Jag värjer mig mot påklistrade lyckliga slut, men kan låta det vara förhoppningsfullt." Och så hennes underbara bekräftande ord som alltid bör vara sanna i varje skrivande text. "Rytmen är också viktig för mig. När man måste stryka i ett manus, blir jag petig. Det måste vara samma antal stavelser, samma känsla. Det går inte att bara ta bort ord."  Många gånger har hon också fått höra frågan om hur mycket som är sälvupplevt i det hon skriver. Som svar på det förklarade hon det som alla författare förmodligen gör, skriver samma berättelse om och om igen. För hur kan man annat? Man har bara sig själv, sin egen källa och personlighet att utgå ifrån. Så därför borde pappa verkligen fatta (utifrån artiklen i helhet) att varken han eller någon annan heller för den delen, kan säga någon vad skrivande är, vad som borde hända, vad man ska göra med sitt skrivande o.s.v. Det finns bara i varje enskild människa. Och är som sagt en process, något dynamiskt, ett skapande. Något som man passionerat lever för.