Forgetmenot

Tomas Tranströmer vann årets Nobelpris, vilket är jättekul. Det var ju 37 år sen sist en svensk blev nobelpristagare av det litterära priset, Eyvind Johnson och Harry Martinson tror jag bestämt fick dela priset. Jag måste till min egen förtret erkänna att jag inte hade läst något av Tomas Tranströmer innan, men jag känner ändå igen ett par dikter och framförallt hans namn. Jag hade velat gå och se pjäsen de satt upp på Strindbergs intima teater av hans texter, men vid det laget att han hade vunnit så gick nog alla biljetterna åt som smör i solsken. De är väldigt sakliga hans dikter, antingen så gillar man dem eller så gör man det inte tror jag. Jag tycker bäst om två stycken, Espresso och C-dur. C-dur är dessutom en som jag tycker mig känna igen, men kan inte minnas varifrån eller när. Jag älskar meningen: När han kom ner på gatan efter kärleksmötet virvlade snö i luften.

"Espresso"

Det svarta kaffen på uteserveringen
med stolar och bord granna som insekter.
Det är dyrbara uppfångade droppar
fyllda med samma styrka som Ja och Nej.
Det bärs fram ur dunkla kaféer
och ser in i solen utan att blinka.
I dagsljuset en punkt av välgörande svart
som snabbt flyter ut i en blek gäst.
Det liknar dropparna av svart djupsinne
som ibland fångas upp av själen,
som ger en välgörande stöt: Gå!
inspiration att öppna ögonen.


"C-dur"

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick av glädje.
Hela staden sluttade.

Förbipasserande leenden -
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös,
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Jag vaknade när väckarklockan ringde, stängde av den och somnade igen. Under den kvarten som jag sov innan jag vaknade igen, drömde jag att jag låg på gräsmattan på landstället på Åland. Ut utr skogen kom en stor apa och började jaga en person, vem det var vet jag inte. Men jag var rädd när jag såg vad som hände, och kände hur det vibrerade i marken när apan sprang och hoppade runt. Jag sade åt personen att stanna och stå still, för det har jag lärt mig att man ska göra om man mot förmodan skulle möta på en jätteapa i djungeln. Personen gjorde inte det till en början, men efter en liten stund gjorde den det i alla fall. Vände på sig och konfronterade apan, som under tiden de stod framför varandra krympte till normal storlek jämnhöjd med personen. Apan som symbol står för människans infantila sida. Det är intressant att de anpassade till varandra, eller snarare apan till personen. Människor - apor är ett intressant och primitivt förhållande också, lade jag märke till i diskussion med min psykolog.

För ja, en timme och en kvart senare satt jag hos min psykolog och berättade om den. Han roades av den och konstaterade att jag verkligen har livliga drömmar och öppet till med undermedvetna, då jag drömmer så mycket. Jag delade även med mig av mina katastrof drömmar, som jag kallar dem. Den när jorden var som en sjunkande Titanic, (och alla var tvungna att hitta ställen att stå på som man kan kunde gå runt på för att inte falla till himlen, när jorden snurrade åt ena eller andra hållet) och en annan där jag hade blivit misshandlad, och jag helt förtvivlad sprang på en välbekant väg här i hemtrakten och min mamma kom körandes med bil och hämtade upp mig. Det syntes inte att jag hade blivit slagen, jag sade ingenting om det - var bara i upplösningstillstånd - och hon ville inte åka till sjukhuset med mig.

Jag vet inte alls hur jag ska hantera det, bara tiden kan få det att gå över. Men han noterade att vi ska komma tillbaka till det, eftersom det plågar mig. Det ledde till ännu ett problem och relevant ämne som varit ett stort och omständligt sådant för mig och mitt mående, men ärligt talat jag kan inte bry mig mindre om det längre. Tröttheten har blivit sänkt till dess botten att det inte går längre. Då kan det inte gå annat än uppåt, och jag lämnar det helt enkelt därhän. Jag tillåter det inte längre vara ett problem när jag ändå inte kan göra något åt det, och när jag väl försökt blir det bara uppmärksammat ett litet tag och sedan återgår det till det vanliga bråket, tjafset och irriterandet - som om det jag sade och menade inte betyder något alls, eller som om jag inte "visste" vad jag sade eller menade. 

Imorse hann jag också drömma om två personer som jag inte alls känner mig bekväm med tillsammans, men som finns där i mina tankar och mitt medvetande och spökar. Det sista jag gjorde igårkväll innan jag somnade var att smsa med en bra vän som känner till och vet om den jobbiga historien mellan mig och speciellt den ena personen. Men tyvärr finns det också en tredje ... En som en gång ville göra sig till ett problem för mig, men som jag lyckades undkomma. Snarare beteendet av den andre, som jag blir så frustrerad, irriterad och verkligen ledsen och besviken på. Ignoransen och bristen av svar och kommunikation. Hur tänkte han egentligen ha mig som god vän som han sade då, när han inte visar intresse av det sen/nu? Varför ska jag visa mig vara så god hela tiden, när andra inte är det mot mig? Varför ska jag ge villkorslös vänskap när jag inte får det samma tillbaka? Är det för mycket begärt att bara vilja ha vänskap och lite godhet? Men när man tycker om någon sådär lite extra mycket så spelar det ingen roll ibland. Då ger man av sin vänskap i alla fall. Men när en viss gräns är nådd, då fattar man att det inte är värt det. Och såklart tappar man känslor och betydelse till slut när man inte får resultat av mödan. Men det är värt att kämpa för! Kom ihåg det. Att visa vad man själv vill och står för, även om det inte är ömsesidigt. Och, våga vilja bryta relationer som man inte mår bra av! Jag gjorde det faktiskt, men ändrade mig. Så jag säger väl istället att, jo jag menar det. Men att helt enkelt ställa sig den enkla men ändå svåra frågan, är den personen värd det? Jag ska inte svara mig själv slutgiltigt på det, för jag är fortfarande för känslomässigt involverad i det utan att få något respons på mina tankar och känslor förutom från min psykolog. 

Så som jag läser om synkronicitet för tillfället, funderar jag på om det går att tänka på någon tillräckligt mycket för att den ska kunna känna det eller få någon sorts förnimmelse på sitt håll om att man existerar, och att den då kommer ihåg sina känslor till en, vad det än är. Bra förhoppningsvis, jag har inte visat något eller sagt/skrivit något dumt för att ge en negativ bild av mig, bara en envist envishet vilket jag i och för sig kan förstå är både positivt och negativt. Det är ju bevisligen så för mig nu sen ett tag tillbaka. Min psykolog kallade det för att jag alltså är där att jag är beredd att pröva magi. Men det är det ju inte. Synkronicitet handlar om subjektiv meningsfullhet. Men just subjektivt - det som är meningsfullt för mig, och som är ett sammanträffande för mig som betyder mer och har större emotionell innebörd - betyder inte att samma sak är lika meningsfullt för någon annan. Så därför ska jag lyssna på min psykolog, ta råd som ju är det jag vill ha för att veta vad jag ska göra med saker och ting, och inte höra av mig mer och får se vad som händer. Kanske händer det något då som först, när man som minst anar det. Ödet ... Drömmar är också synkronicitiska händelser, dvs en inre situation och yttre händelse som överrensstämmer med varann. Tankar, känslor och allt som är ens personliga inre manifesterar sig i bilder genom drömmar. Drömmar har också en förmåga att hinta om hur det kommer att gå i framtiden. Yttre händelser kan redan ha varit, eller de kan komma pga drömmar. De är ju till för att lära sig om vem man är och att må bra! Jag kan inte för allt i världen förstå varför människor är, rent ut sagt, så tröga och trångsynta att inte tro på eller förstå vad drömmar egentligen är om och betyder. Obegripligt för mig, och sorgligt ... 

Milan Kundera, som har skrivit Varats olidliga lätthet, säger att vi har allt rätt att klandra den som gör sig blind för livets sammanträffanden, för det är just de sammanträffanden vi kallar synkronistiska som på nytt kan öppna våra ögon för skönheten, ordningen och sammanhanget i våra livs berättelser.

Men det var C.G Jung som lanserade begreppet synkronicitet i slutet av sin karriär som psykolog. Han beskriver synkronicitet som "ett sammanträffande av ett inre, subjektivt tillstånd som sammanfaller med ett yttre skeende som står i direkt beröring med det tillståndet. Ett sammanträffande som inte kan förklaras utifrån ett kausalt betraktelsesätt."

Robert Hopcke har skrivit en bok där han bara koncentrerar sig på aspekten av det subjektiva meningsfulla. Alltså hur händelser som vanligtvis inte är förknippade med varandra ändå uppvisar ett samband med varann genom den innebörd som de förmedlar. Dvs, så som han också beskriver det, den berättelse de berättar. Jag läser den boken för tillfället, och det passar mig ypperligt både psykiskt/fysiskt och på ett inre/yttre sätt. Mitt sätt, för jag tror på och brinner ju för berättandet och min livsfilosofi som jag alltid haft, Ödet ger mig själv bekräftelse. Det är så härligt och spännande! Jag kan inget annat än att uppmuntra till egen livsforskning och utveckling ...

Det är långa dagar i skolan, vi har haft filmmatiné både i måndags och idag, och igår hade jag grupphandledning. Alla jämna veckor blir en dag längre för mig och majoriteten av klassen, förutom en liten grupp som har handledning på udda veckor. Mycket sitta som sagt, så det är bara att dra sig upp från sittande position och orka ta sig till gymmet vilket vi lyckades med ikväll, jag och mamma. I måndags såg vi Broarna i Madison county vilket är en helt otroligt fin och bra film. Älskar den! Det är en riktig gråtfilm och det föll bra många fler tårar då än vad det gjorde idag när vi såg Den fria viljan. Den är däremot mycket tung, då den handlar om en våldtäktsman som inte kan låta bli att våldta kvinnor. Det är en tysk produktion, och scenerna är väldigt omständliga och brutala. Mycket naket och verklighetstroget, närgångna våldtäkter. Det är ingen film som jag tänker se om, fastän jag blundade vissa gånger. Men ändå känner man en sorts sympati med honom, men det tror jag bara beror på att han såklart har huvudrollen i berättelsen vilket betyder att man ska se det ur hans synvinkel och hans utveckling. Filmen är dock en tragedi. Jag har svårt att betygsätta den, jag tänkte på det när jag såg den att den varken var bra eller dålig. Men efteråt när man tänker på filmen som helhet förstår man intellektuellt att det såklart är en bra film. Tårtbitarna (byggstenarna i manusberättandet) är tydligen exakta tidsenliga, och den är 2,44 timmar lång. Jag tyckte det var långa scener, och långdraget på sina håll. Jag tror jag omedvetet stängde av, för jag kände absolut ingenting. Jämfört med när vi såg Svinalängorna för ett par veckor sen, och mot Broarna i Madison county som är en tragedi i kärlek. Men tragedier har sin charm, man lär sig något av dem, eller huvudkaraktären gör det i alla fall. Förhoppningsvis! Det är inte säkert, kan de inte tillgodogöra sig det de har fått filmen igenom för att ändra sin status och situation så benämns det som en tragedi. Alla riktiga "love storys" är tragedier, som exempelvis Titanic eller Broarna i Madison county. Men då lär de sig också någonting av kärleken, det är kärleken som helar och som ändrar karaktären som det handlar om i dessa äkta kärlekshistorier.
Jag har nog en smärre efterreaktion på Den fria viljan nu, eftersom jag inte kände något förut. Säkert av ren försvarsmekanism. Att inte grubbla på den och bli lämnad helt oberörd gör man nog inte, och det tror jag resten av klassen också gör resten av dagen, vi som såg den. En person lämnade oss från första början, och det var nära till att jag också gjorde det när jag hörde att det skulle vara en svart och tung historia om just våldtäkter. Dessutom hade vi en skådespelare på besök på förmiddagen, Johan Hedenberg. En trevlig och cool man, som jag hörde bodde här i närheten av mig dessutom. Kul! 
Nu blir det snart till att komma i säng ikväll igen, har börjat med en tidig tid hos min psykolog på torsdagar som sagt. Har ännu en natts drömmar från veckan att behöva tala om. Och det är ena riktiga katastrof drömmar! 

Jag funderade redan förra veckan om jag skulle göra det, och när dagen led mot sitt slut igår efter att vi hade sett dagens film med efterföljande diskussion, satt jag fortfarande funderandes. Hjärtat bankade i bröstet på mig med tanken på att jag skulle göra det. Jag kollade runt på alla som satt utmed bänkarna som är placerade som i en fyrkant så att alla kan se varann. Jag såg att en kille tittade på mig, kanske såg han att jag nervöst tvinnade en hårslinga mellan fingrarna och gungade med ena benet över det andra under bänken. Jag tycker om dem allihopa, alla är fina även om jag inte lärt känna så många så bra än. Jo, jag måste tänkte jag. Jag behöver det, jag vill det. För mitt osviktliga hopp om att det finns människor att lita på. Får jag chansen, tar jag den. Frågar läraren om någon har något mer att säga så säger jag att jag har det. Och så sade han precis så också. Jag lät några sekunders tystnad ljuda i klassrummet, och så säger jag att ja, jag har något. Jaha? "Eeh ..." Jag ser upp från mitt pillande på halsduken. "Nej, det var inget." Fniss, och ett Nähe! Tystnad igen. Fasen också, jag hade ju chansen. "Eller jo, okej då." Jag hade den igen. Det var inte meningen att det skulle bli så och fnissandet stämde inte in med det jag skulle säga. Men jag sade det i alla fall, det jag ville säga. Att jag bara vill göra klassen medveten om att jag mår ganska dåligt för tillfället, och hanterar en depression. K förstod vad det var jag försökte säga, och framhävde det jag själv kanske inte riktigt fick fram eftersom rösten svek mig lite. Att det är på allvar, och att det faktiskt startade med att vi såg Svinalängorna förra veckan. Fast jag var noga med att tala om så att ingen skulle tro att det handlade om att jag är ett maskrosbarn efter en svår barndom, utan att jag istället har haft jobbiga relationer på senare år. K gav lika mycket av sig till mig där hörde jag, inför klassen, och uttryckte att det var modigt av mig att berätta. Så jag fann snabbt respons från några håll innan klassen upplöstes, Moa skådespelaren som satt bredvid mig tog mig om armen innan hon gick och P, en tjej, gav mig en kram för att säga att hon tyckte det var modigt av mig att berätta. En killkompis gav ingenting fast vi två har diskuterat ångest på tu man sms, men skönt ändå var det och senare på kvällen fick jag chatt från en på facebook och dessutom ett mail där av en tjej som har svårt att prata, men som ändå ville säga något till mig om sin beundran för något som hon själv aldrig skulle göra. Väldigt synd tycker jag. Man kan bli sviken och sårad hur mycket som helst, men man ska inte tappa hoppet om människor. Det finns! Någonstans i all sin kamp kommer man stöta på de där extra fina guldklimparna. Och det är det värt, bland alla andra gråstenar. Man kan bygga en mur, men någon gång kommer den att spricka, eller åtminstone få hål i sig - det är en naturlag. Ju starkare man håller den uppe, desto mer kommer den själv ta i att falla isär. Då är det bättre att krossa den själv, än att den faller över en så att man står där sen helt oskyddad, såvida den inte själv begraver en. Då blir man levande död. Men man måste vara försiktig om sig, inte tvinga något, ta sin egen takt och välja med omsorg vilka man vill och tror sig kunna lita på. Så läser du det här S, du kan! Hitta styrkan och modet att våga!

Jag ville egentligen inte och visste att jag inte borde se Svinalängorna en gång till. Men det var väl grupptrycket och för att manusförfattaren kommer till onsdag som vi såg den och som vi blivit ombedda att läsa boken också. De första åttio sidorna var väldigt sega att ta sig igenom, men sedan flöt det på och jag läste till halv två en natt i förra veckan. Ångesten väcktes igång redan där med misären, och bilderna som dök upp med texten. Jag får verkligen inse det nu, jag klarar inte av att se misshandel på film. Har blivit så mycket känsligare, både psykiskt och fysiskt. Om det är psykosomatiska besvär jag har sen igår så har jag aldrig förr känt något liknande. Satt fastnaglad i stolen, blundade och höll för öronen när man hörde skrik och slag off screen. Svettades och kände det nästan som att jag plågade mig själv genom att sitta kvar. Gick ifrån för att dricka och andas när vi satt och diskuterade efteråt. Lite fick jag ur mig men inte så helt och fullt som jag egentligen kände det. Det blev påtagligt mycket jobbigare med den träningsvärk jag hade fått från söndagen efter ett core pass, i låren. Det känns fortfarande hela tiden, behöver inte ens gå för att göra det påmint. Det underlättar inte direkt smärtan vid knät som jag också vet uppstod i gymmet vid en maskin. Trots ångesten i bröstet, illamående i magen och ryggsmärta som jag fått av och till sen nu ett tag tillbaka klarade jag mig hem i alla fall igår efter en lång och plågsam väg. Kunde knappt sitta upprätt på tåget, ställde mig upp ett tag men sjönk ned på platsen där jag stod för att komma närmare mig själv. Funderade ärligt på att kliva av och lägga mig ned eller bryta ihop på riktigt bara för att få hjälp. Men det gick. Stupade i säng och låg med två filtar om mig tills mamma kom hem och gav mig ipren. Lyckades äta lite middag och sitta i soffan innan det blev sängen igen för natten efter ett varmt och uppmjukande bad. Ångestens svarta cirkel fick mina tankar på högvarv och jag hade smskontakt under kvällen med en fin kille jag lärt känna. Kontakt med en annan fick psykets trötthet att kapitulera. Tvivlet om mitt värde gav sig på mig, och de ständiga tanke - och känsloattackerna om människor, vänskap och killar tog över och konkurrerade om min uppmärksamhet ikapp med det fysiska, Då som först i sängen bröt känslorna ut på riktigt och det slutade med att jag tog sobril som jag inte har behövt ta nu på ett tag. Försöker klara mig utan, men det ringer i öronen ibland på mig att Du ska inte behöva må så här, Ingen ska behöva må som du, Ingen ska behöva må så här som jag har hört läkare eller psykologer säga till mig. Och jag frågar mig själv, varför ska jag behöva må så här på grund av vad andra gör mot mig ..? Man kan inte förändra andra, bara sig själv. Betyder det att jag ska stå ut med/acceptera vad som helst?

Japp, this is me now! Röd som passionsfrukt! Tror jag gillar det, just nu i allafall, och i detta ljus. Får se hur jag känner mig imorgon. Godnatt säger jag till mig själv, byebye blondie och hello readhead!