Forgetmenot

Regi: Pernille Fisher Christensen Manus: P.F Christensen, Kim Fupz Aakeson Skådespelare: Alba August, Maria Bonnevie, Magnus Krepper, Trine Dyrholm, Henrik Rafaelsen, Björn Gustafsson

Allas vår Astrid har fått sin film, och med vilka skådespelare! Trots gedigen auditionturné (jag var där men vände i entrén) så valde de ett känt namn till Astrid, men tur var väl kanske det om man bortser från det faktum att hon inte lade sig till med en småländsk dialekt. Hon porträtterar en ung Astrid som inte brukar bli uppbjuden på dans (men dansar desto bättre själv) inte gillar att gå i kyrkan och hellre berättar historier för syskonen. Modern (Bonnevie) är en sträng och religiös sådan medan Krepper står för den mer förstående av föräldern. Astrid får volontärarbete på Vimmerbys tidning och blir snart gravid, vilket är en stor skam. Hon blir tvungen att åka till Stockholm på sekreterarutbildning, föder barnet i Danmark och blir tvungen att ta sitt livs värsta beslut.

Filmen är en varm berättelse om Astrid Lindgren och referenserna från hennes olika alster är tydliga, även om jag hellre hade sett mer av hennes författarskap och tillbakablickar utifrån de olika böckernas uppkomst. Nu kretsar historien kring hennes 16-åriga jag med en ramberättelse av henne som gammal men där man bara får se hennes ryggtavla vid ett skrivbord där hon sitter och öppnar alla de brev med bilder som skickas till henne i mängder. Döden och livsglädjen går hand i hand både i Astrids böcker som i filmen och även hennes engagemang för och kärlek till barn. Man förstår varifrån hon fått inspirationen till Barnen i Bullerbyn, Lotta och Pippi Långstrump. Hennes dotter ska ha sagt i en intervju att Astrid inte skulle ha gillat filmen, just för att det visar hennes mest privata som hon inte ens pratade om med sina barn. Kanske ska man respektera, men gör man det på ett bra sätt som det nu har gjorts får man en större och gripande bild av henne. Hennes son ska ha sagt om sin mamma att hon inte var en mamma som satt stilla i parken och såg på, "hon ville leka själv och jag misstänker att hon tyckte det var minst lika roligt som jag." Man kan nog komma överrens om att Astrid är och förblir oförglömlig. Det är inte för inte som hon vann pris för Årets svensk i världen.