Forgetmenot

Ruth, romanens huvudperson, jobbar för en agentur som fabricerar påhittade människor och åsikter åt deras kunder som ett underlag för att få reaktioner från folket, som i slutändan ska leda till det som deras kund vill. Hon lever ensam med sin son Em efter att pappan och hennes kärlek Mio blev knivmördad. Till Em säger hon att han var med om en bilolycka och att hon växte upp Ixelles, ett välbärgat område, till skillnad från tjugosjuttio som hon i själva verket växte upp i tillsammans med Mio. När hon hör Mios röst på en inspelad cd-skiva som ska ha gjorts efter dödstillfället blir hon fast besluten att ta reda på om han fortfarande lever och var han finns någonstans. 

I vanliga fall brukar det inte ta en månad för mig att läsa en bok, men den här var ganska svår att ta sig in i och igenom. Jag älskade konceptet och temat från början och var väldigt förväntansfull på att ta reda på hur Anyuru valt att hantera ämnet. Och det lämnade mig verkligen inte otillfredsställd. Det är mycket skickligt gjort hur han använder sig av bokens och berättelsens makt och hur det transcenderar i det här fallet inåt, fastän det landar hos mig som läsare. Däremot kände jag inte tillfredsställandet genom huvudkaraktären när jag slog igen bokens sista sida. Men efter att smält den lite kan jag inte beskriva den som något annat än en upplevelse. Jag hade velat veta mer om platsen för ingenting, men förståelsemässigt och utan att spoila något så är det genialt. 

Att man kan skapa något som ska landa i en läsare är också metaforen för berättelsen i sig samtidigt som Anyuru målar upp en bild av gängkriminalitet i Belgien där alla bröder håller varann om ryggen men där man också kan bli huggen av vem som helst. Trots tyngden är det poetiskt vackert med målande bilder och yrken som bibliotekarie och författare värderas aktningsfullt. 

Rent storymässigt var det inte en bok i min smak, men att han återkommer med spännande koncept och teman gör att jag fortsättningsvis kommer läsa allt av honom.