Forgetmenot

Ska jag vara ärlig grät jag mig igenom hela boken. Främst av kärlek och omtanke till denna kille som verkar helgod rakt igenom och som jag lärt mig älska som Max sen jag var liten själv. Men också av smärta och sympati med hans psykiska ohälsa som kom av kändisskapet och skådespelandet. Han beskriver hur han inte behövde spela, utan bara kunde vara sig själv i sin roll som Max och att även rollen på så sätt skapade honom. Att han frekvent fått höra att han inte ska tro att han är någon är riktigt ledsamt att läsa. För visst är han någon! Han har etsat sig fast inte bara i mitt och många andras hjärtan, utan även i tv-historien, med resten av Svensson-familjen. Varför skulle julavsnittet annars visas varje julafton? Det kan inte bara vara hos mig som det är en kär tradition. Framförallt bevisar han att varje person har en historia att berätta, d.v.s. sin egen. Är man dessutom ett känt ansikte så funkar det såklart ännu bättre, på både gott och ont.

 

Precis som jag tidigt funderade på tog han till slut upp ämnet som är så viktigt, vem som har och tar ansvaret för barnskådespelare och deras upplevelse av filminspelning så att de mår så bra som möjligt. 

Det kittlas i lektörsfingrarna då och då, men allt är förlåtet! En stor kram till dig Gabriel - och om du någonsin vill spela teater igen på ett eller annat sätt får du gärna höra av dig med frågan om vi ska leka. "Jag sitter ju här!" :)