Forgetmenot

Sex år senare, i den andra tidslinjen, har Iris bränt ned sin mammas hus, mamma själv är borta och Iris hankar sig fram. Hon träffar Rupert och han rekryterar henne till att bli en del av hans band, då hon spelar cello. De blir ihop och hon delar hans dröm. Någon egen har hon inte. 

Titeln Själens telegraf kommer av att Iris döper deras band till det men också från mammans tarotskap och som en skiljelinje mellan verkligheten och andra sidan. En skiljelinje mellan de två tidslinjerna kanske. Det är en intressant och givande berättelse om hur och vad man kan anse sig äga, att vara lojal mot de närmaste men även de svek man kan råka ut för i relationer och vilka konsekvenser det kan innebära. Det är ingen otrolig historia, tvärtom en väldigt trovärdig sådan, utifrån en ung flickas perspektiv till att bli vuxen. Allt i en engelsk miljö och dess ekonomiska och politiska kontext då konservativa partiet vann och Englands medlemsskap i den europeiska växlingskursmekanismen upphävdes. Man kan tycka att man inte ska behöva vara med om vissa svek, lika mycket som man har rätt att göra vissa saker som ung - att man får vara ung och dum så att säga - såvida det inte handlar om olagligheter och farligheter. Jag lämnas med en känsla av nostalgi av egna forna år och en ungdom som man borde utnyttjat bättre samtidigt som vuxenlivet är en alldeles egen sorts frihet.