Forgetmenot

Det här vill jag påstå är bland det bästa jag läst! Det är fascinerande att av de två berättelselinjerna som kretsar kring Ewa och Tyler, så mejslas det ut en tredje person, Matilda, som man egentligen inte får något närmare perspektiv från förrän mot slutet. Deras största fokus är på Matilda som på något sätt är huvudpersonen i deras respektive liv, medan Matilda själv är fast i sitt ego där hennes mål är hur hon ska ta sig över delstaterna för att komma till havet och närmare drömmen att bli upptäckt. Men vägarna är långa, bekräftelsebehovet större och smaken efter vin likaså. En riktigt vindlande och varm historia (kan ha varit för att jag läste den under varma stranddagar) - och är mycket välskriven och snyggt uppbyggd!

Denna bok står verkligen för devisen att läsa är som att resa. Resan tar en som sagt från Skellefteå till USA genom den amerikanska västern. Det är en roadmovie/book och det finns en känsla av att vilja komma bort samtidigt som det finns en längtan att behålla livet som det är/var. Men även modet att bara våga följa med! Berättelsen drar in en direkt med sina karaktärer, livsöden och miljöbeskrivningar som är så målande att man vore där själv. I öknen, värmen och vidderna. Det är som en skön filt man aldrig vill ta av sig och när boken är slutläst är det som att ha vaknat upp ur ett rus precis som den Matilda ständigt befann sig i.

Det är en mycket berörande, finstämd och livsbejakande berättelse och precis som ett liv inte tar slut för att en bok gör det, kommer den leva kvar i mig som ett minne som om jag upplevt den själv.

Den här pärlan hittade jag i den ytterst lilla bokhyllan hos min terapeut, som en kollega till henne har skrivit. Den lyste upp med sin aura och baksidestexten talade direkt till mig. Huvudpersonen heter Sofia, första miljöbeskrivningen är av en promenad på Söder som jag är starkt bekant med själv och boken bejakar teman som kärlek, beslut och förlåtelse som varit nära ämnen för mig. Det är en fin gräns till när kärlek och relationer riskerar övergå till självutplåning, vilket är något jag just pratat mycket med min terapeut om. Och det är ett otroligt viktigt ämne för ens mående och ens person – att kunna säga nej när något inte är okej – och om respektlösheten bara fortsätter, faktiskt behöva bryta helt och hållet. En relation är alltid en tvåvägskommunikation och man kan inte bara ge och ge utan att att få något tillbaka. För annars är det inte bara relationen ifråga som tar stryk, utan också relationen till sig själv och den man är, vilket titeln på boken syftar på. Sofia ber honom om och förklarar tydligt vad hon behöver av honom och han verkar lyssna och ger kärleksbetygelser, men när de är åtskilda fortsätter han med sitt tjat om sexuella handlingar och blir rent av elak mot henne. Vad händer med känslorna till en person trots dennes brister och ständiga svek? Kan man ens göra om och göra rätt och när är det helt enkelt för sent ..?

Trots bokens slut, och trots självrespekt, ekar frågorna fortfarande högt och förblir ett hett samtalsämne …