Förinta världen ikväll av Stina Jackson

Tyler lever ett enkelt liv i västra USA där han jobbar nattskift i en hotellreception och har ett rum där han får sova om dagarna. Hans chef Yesenia som räddade honom från ensamheten och alkoholismen  anser sig äga honom. De har en intim relation och han lyder när hon beordrar honom till att med jämna mellanrum blåsa henne i ansiktet och att inte bli involverad i hotellgästerna. Men när en man och en ung tjej med svensk brytning checkar in kommer den senare snart till Tyler och ber om hjälp. Ewa lever i Skellefteå och har mobilen ständigt nära för att inte missa sin dotter Matildas samtal, som befinner sig på vägarna i USA. De enda livstecken hon ser av Matilda är när hon ibland lägger upp inlägg på sociala medier. För att undvika ångesten drar hon ut på stan där hon ser Matilda i varje blond tjej. Hon frågar ut dotterns kompisar om de hört av henne och umgås med dem i natten. Av en händelse lär hon känna taxichauffören Nils-Isak och som hon temporärt flyttar in hos som en flykt från sitt egna. Han bor i ett hus med sin bror som isolerat och stängt in sig i källaren sen flera år tillbaka. Genom golvet och källardörren skapar de en kontakt som hon aldrig haft förut.

Det här vill jag påstå är bland det bästa jag läst! Det är fascinerande att av de två berättelselinjerna som kretsar kring Ewa och Tyler, så mejslas det ut en tredje person, Matilda, som man egentligen inte får något närmare perspektiv från förrän mot slutet. Deras största fokus är på Matilda som på något sätt är huvudpersonen i deras respektive liv, medan Matilda själv är fast i sitt ego där hennes mål är hur hon ska ta sig över delstaterna för att komma till havet och närmare drömmen att bli upptäckt. Men vägarna är långa, bekräftelsebehovet större och smaken efter vin likaså. En riktigt vindlande och varm historia (kan ha varit för att jag läste den under varma stranddagar) - och är mycket välskriven och snyggt uppbyggd!

Denna bok står verkligen för devisen att läsa är som att resa. Resan tar en som sagt från Skellefteå till USA genom den amerikanska västern. Det är en roadmovie/book och det finns en känsla av att vilja komma bort samtidigt som det finns en längtan att behålla livet som det är/var. Men även modet att bara våga följa med! Berättelsen drar in en direkt med sina karaktärer, livsöden och miljöbeskrivningar som är så målande att man vore där själv. I öknen, värmen och vidderna. Det är som en skön filt man aldrig vill ta av sig och när boken är slutläst är det som att ha vaknat upp ur ett rus precis som den Matilda ständigt befann sig i.

Det är en mycket berörande, finstämd och livsbejakande berättelse och precis som ett liv inte tar slut för att en bok gör det, kommer den leva kvar i mig som ett minne som om jag upplevt den själv.

(null)



Innan spåren växer igen av Ann Thörnblad

Sofia träffar Gabriel och finner sin själsfrände. Hon bor i sitt hus i Huddinge och han i Frankrike. Hon blir snabbt en del av hans liv och pendlar mellan Sverige och Frankrike då hon ibland behöver göra intervjuer i sitt jobb som journalist. I Frankrike blir hon som en bonusmamma till Gabriels yngsta son och hjälper honom dessutom att ta kontakt med sina äldre barn igen, som han tappat kontakten med. Sofia och Gabriel är som gjorda för varann, men snart får hon också syn på hans mindre bra sidor och, sorgligt nog, förmågan att vara riktigt elak emellanåt. Hur många gånger har man i sig att förlåta och acceptera? Går det att förlåta allt? Och vad händer om man accepterar för mycket?

Den här pärlan hittade jag i den ytterst lilla bokhyllan hos min terapeut, som en kollega till henne har skrivit. Den lyste upp med sin aura och baksidestexten talade direkt till mig. Huvudpersonen heter Sofia, första miljöbeskrivningen är av en promenad på Söder som jag är starkt bekant med själv och boken bejakar teman som kärlek, beslut och förlåtelse som varit nära ämnen för mig. Det är en fin gräns till när kärlek och relationer riskerar övergå till självutplåning, vilket är något jag just pratat mycket med min terapeut om. Och det är ett otroligt viktigt ämne för ens mående och ens person – att kunna säga nej när något inte är okej – och om respektlösheten bara fortsätter, faktiskt behöva bryta helt och hållet. En relation är alltid en tvåvägskommunikation och man kan inte bara ge och ge utan att att få något tillbaka. För annars är det inte bara relationen ifråga som tar stryk, utan också relationen till sig själv och den man är, vilket titeln på boken syftar på. Sofia ber honom om och förklarar tydligt vad hon behöver av honom och han verkar lyssna och ger kärleksbetygelser, men när de är åtskilda fortsätter han med sitt tjat om sexuella handlingar och blir rent av elak mot henne. Vad händer med känslorna till en person trots dennes brister och ständiga svek? Kan man ens göra om och göra rätt och när är det helt enkelt för sent ..?

Trots bokens slut, och trots självrespekt, ekar frågorna fortfarande högt och förblir ett hett samtalsämne …

(null)




Dangerous animals

Regi: Sean Byrne
Manus: Nick Lepard
Skådespelare: Hassie Harrison, Jai Courtney, Josh Heuston m.fl.

Tucker är en hajexpert och försörjer sig på att ta med turister ut på hajsafari. Typ. I själva verket matar han hajarna med dem på ett väldigt utstuderat sätt och dokumenterar det dessutom. Zephyr är en surfare och lever för vågorna på den australiensiska kusten. Hon bor i en husbil och träffar en kväll på Moses som genast blir kär i henne. Han hinner inte ge henne någon frukost innan hon försvunnit för att ta de bästa vågorna i gryningen, och hon i sin tur hinner inte ut förrän hon blir kidnappad och tillfångatagen av Tucker. Klockan tickar och Zephyr måste hitta ett sätt att fly från hans båt och förhindra att bli hajmiddag. 

En ny hajfilm på bio betyder stor lycka för en hajälskare som mig! Dock var det mer fokus på actiondelen och kidnappningshistorien än på hajarna i den här, vilket tyvärr sänkte mitt betyg på filmen. Det var lite för lite haj för att vara en hajfilm, och för lite vithaj framförallt. Men det fanns en tanke och strukturell uppbyggnad av det hela och respekten till vithajen lyste ändå starkt igenom, vilket jag uppskattade mycket. Effektsökeriet av detaljer som inte hade med hajattackerna att göra sänkte betyget ytterligare. Trots det var det ändå en underhållande film om än något tradig, då det var mycket fram och tillbaka både i händelseförloppet och i tempot. 

(null)