Forgetmenot

Herrejävlar, vad det är storm ute. Det regnar och åskar så att man blir rädd. Jag stoppade musiken som ljöd ur dvd spelaren och drog ur sladden till min dator, så nu sitter jag uppkrupen i sängen med datorn i knät och lyssnar till regn och åska istället. Mörkt är det ju också. Det är nästan så att det är mysigt, om det inte vore för att jag trots allt är rädd för åska, blixtrar framförallt, och är ensam. Det riktigt skakar i väggarna. Får väl lägga mig under täcket och skaka ikapp ... Hjälp, vad det dundrar. Det låter som exploderande fyrverkerier, men typ dovare och flera gånger värre. Shit, såg precs ett ljussken blinka till utanför fönstret också. Mamma! Hon kommer snart tack och lov, men det betyder att hon är ute i vädret. Aaahhh, skämtar inte - jag ryckte till inte bara en gång, inte ens två gånger - utan tre gånger i skrivande stund. Tre starka dundersmällar vilka lät komma från tre håll runt omkring över huset. Ska lägga mig och krama om en kudde nu ...

Jag promenerade i regnet, efter en inneliggandes dag. Skönt att ha nära till vatten, och kunna höra ljudet av vågor brusa upp. Att känna regnet falla och väta mitt hår, strila ned mot halsen och nynna på denna låt.

Jag identifierar mig som vädret, 
och likt en fågel som driver med vågorna.





Mötte denna fågel som såg ut att stå på ett ben och må dåligt,
en mycket märklig fot.

Inte vilka Simon och Thomas som helst, utan designerna Simon & Thomas =D Är det ett program jag verkligen tycker om och gärna tittar på, så är det Design: Simon & Thomas. Jag älskar dom och deras stil, och programmet är verkligen bra uppbyggt redan i introt där man får ett hum om vilka de är. Thomas som lite klåfingrig och Simon som perfektionistisk. Otroligt duktiga designers är de också. Det är som att jag drömmer om ett eget hus eller krypin att få inrett av dem. "Simon jag vet inte om det är tekniskt korrekt att bära ett barn sådär." När Simon åkte kälke med en tvååring och skulle upp igen. Vet ju bara hur man bär runt på en hund ;) Haha, ja dem är störtsköna. Man märker att de älskar och känner varann, annars skulle de inte kunna småbråka med varann så mycket hela tiden. Och så deras lilla hund, Albert. Undrar jag vad som hände med den andra hunden, Thomas hund ... Bra pli på hunden, som följer dom vart de än går och är en lika stor (om än mindre och med flera ben) karaktär till programmet. Snickaren har de bytt ut dock, hm. Vilket jobb för honom och det gänget, Simon och Thomas står ju för idéerna och det konstnärliga inredandet, och inte för utförandet av det hårda slitet. Det är det som gör de så bäst också, goa personer som har en bra stil som passar dem och är dessutom bra på det de gör. Kärlek till både programmet och dem från mig.

Jag har ägnat dagen åt att packa upp, och på samma gång gått igenom och rensat igenom hela min garderob. Jag har väldigt mycket kläder, och jag har svårt att kasta, har jag alltid haft. Det sitter minnen i kläder, och om det är något som jag fortfarande får på mig så får det vara kvar. Men nu var det på tiden att bli av med sådant som jag ändå inte använder, och som bara tar upp en massa plats. Det var trångt i alla fall när jag var klar. Plus att jag fick lägga alla mina mjukisdressar i en låda under sängen som mamma hade fixat till mig medans jag varit borta. Vet att det finns kvar sådant som kan göra kläderna sällskap i högen till insamling. En svart topp med en urringning täckt av spets, och som har en hals som känns som ett hundkoppel. Vet inte varför jag lade den i sorteringen av festtoppar, har aldrig använt den till fest och kommer antagligen aldrig göra det heller. Kan passa till begravning, tänkte jag till min spegelbild. Nej, den går rätt ned i högen imorgon bitti tillsammans med en gammal bikini som jag aldrig tyckt om och som jag fick sy ihop överdelen på för att den inte skulle falla isär. Mina favoritplagg är för säsongen min turkosskiftande, leopardmönstrade schal, en prickig blus, mina ganska nyköpta jeansshorts och min jeansfärgade tygklänning.  

Hemma, efter skolavslutningen igår. Äntligen! Men ändå känns det mycket märkligt. Det är så skönt att komma hem, och veta att jag aldrig mer behöver se vissa människor. Å andra sidan kommer jag sakna andra jätte mycket. Flera var ledsna, men jag kunde inte det - inte när jag har gråtit så mycket av andra skäl. Det var en solig dag igår, tillräckligt vacker dag att skiljas på. Men inte kul. Kan förstå att det känns mer för tvåorna, speciellt de som varit där i två år. Tyckte så synd om en J som såg på när en S åkte därifrån, och som sedan gick in helt förstörd. Jag och L klarade oss nog ganska bra, desto värre mellan mig och K. Vi drog oss för att sitta med våra klasser (han som till och med hatar sin klass) inne vid lunchen, och satte oss själva ute i solen med god mat. Jag städade klart rummet och packade in i bilen när pappa kom, resten av dagen försökte jag hålla mig vid K:s sida och träffade hans pappa. Mycket trevligt! Hade så velat följa med om det gick ... Det blev många kramar, speciellt med tjejerna i klassen men också av andra random människor. Till och med en av grannkillarna kom fram och gav mig en kram och sade att vi hade varit goda grannar. Det är ju nästan så att jag kommer sakna att irritera mig på dem :) strongt av honom att vara uppe och gå, när hans pappa tydligen gick bort i början av veckan. Sorgligt! Det blev mycket spring fram och tillbaka, och upp och ned. Som en sorts bearbetning, för att aldrig mer få göra det igen. Rummen blev tomma och låsta, och jag och K åkte därifrån ungefär samtidigt. Jag trodde att det skulle bli värre, visst det rann bakom mina solglasögon, men det var ändå som att vi ses igen. Och det gör vi! För mig räknas det mest att man har någon nära till hjärtat, fast man kommer att sakna. De obesvarade frågorna hoppas jag som sagt kommer bli tillfredsställda med tiden ... 

Hela fredagskvällen ägnade jag åt en blogg som jag hittade. Som alltid när jag stöter på en ny blogg som jag finner intressant läser jag igenom den från start och fram till senaste inlägget. Det är verkligen intressant, även om jag kan bli lite rastlös någonstans i mitten och ögnar igenom lite snabbare om det är en riktigt mäktig blogg som hållit på ett tag. Och så jag med min empatiförmåga (!) Som så förut har jag levt mig in för mycket och mår verkligen dåligt med dem som skriver, då det har varit sådana människor som har varit med om jobbigt. Nu var det en som handlade om en tjej som hade väntat ett helt år på att det skulle bli åtal mot en kille, hennes pojkvän, som hade våldtagit och misshandlat henne och som hon lyckades bestämma sig för att fly ifrån en dag. När hon väl fick besked så stod det att åtalet skulle läggas ned, trots bilder på hennes blåslagna kropp. Då kan man verkligen börja undra. Hur fan kan sådant gå till? Det är skrämmande att sådant existerar och att det är så pass vanligt. Att gå runt och vara rädd, vara hotad och bo på skyddad adress. Jag blev nästan deprimerad på riktigt ett tag och började fundera en massa, dra likheter. För hur kan jag känna så mycket om inte jag själv har eller haft liknande känslor själv? Jag vet inte, men blir illa berörd av att läsa att människor får stå ut med så mycket smärta, fysisk som psykisk.

Fysiska övergrepp
Slag, sparkar, bett, knuffar, strypningsförsök, vapenhot för att hota eller skada.
Psykiska övergrepp
Överdriven svartsjuka, kontrollbehov beträffande kvinnans tider, aktiviteter, klädsel och frisyr, sätter gränser för vem hon träffar eller pratar med, trakasserar henne på arbetet, förstör hennes betydelsefulla saker,
Verbala övergrepp
Ständig kritik, förödmjukande tilltal, nedvärdering, orättvisa beskyllningar, falska anklagelser om otrohet, hot om våld mot kvinnan och personer som är viktiga för henne
Sexuella övergrepp
Tvinga någon till sexuella handlingar mot dennes vilja-
Själsligt övergrepp
Förlöjligar kvinnans tankar och värderingar, förhindrar kvinnan att utöva sin tänkande

En misshandlad kvinna passar sig noga för att inte göra något fel. Hon är vaksam på mannens humör varje dag för att slippa drabbas igen. Efter ett tag ses våldet som normalt för av kvinnan, då försöker hon istället minimera sina skador.

Skador efter misshandel
Efter att ha levt i ett förhållande där man blir misshandlad få olika skador.
De är vanligast att kvinnorna besöker akutmottagningar, gynekologer, öron-näsa-halsläkare, tandläkare och psykmottagningar.

Vanliga skador är:
Psykiska skador
Depression, förvirring, allvarliga sömnstörningar inkl. mardrömmar, humörsvängningar, ätstörningar, ängslan och panikattacker, vanföreställningar, självmordsbenägenhet.



Jag kan inte säga att jag har blivit fysiskt misshandlad, tack och lov. Det om något skrämmer mig när jag tänker på relationer, att någon kan förändras så och börja göra en illa och få en att tro på att det är ens eget fel. Den man älskar, och som påstår sig älska en tillbaka. Bortsett fysiska övergrepp, så känner jag mer eller mindre igen de övriga övergreppen. De uppräknade psykiska övergreppen känns för överdriva och extrema för att jag ska ha varit med om det, men verbala och själsliga övergrepp kan jag med tungt sinne erkänna att jag känt. Som att jag inte skulle få vara jag med allt det jag är, fått höra saker om mig själv, blivit kritiserad hit och dit på olika sätt och på min ångest, som att man inte skulle ha rätt att må dåligt. Som att inte det gör att man mår dåligt då ...  Känt mig hotad och rädd men inte vetat om det verkligen kan vara så, och nedvärderad. Som att man inte vore något värd, och haft mindervärdeskomplex som kanske inte var komplex. Men istället så väljer man att inte se, tror på att killar kanske bara gör misstag, och så kamouflerar de sig bakom det. Tror att det bara är ens eget fel, och att det sitter hos sig själv. Så blir man mer besviken och värderar sig själv mindre, tror att man visst förtjänar det man får. Det kanske är så. Men fattar inte vad det är man har gjort. Förvirrad är nog det jag blir mest av relationer som betyder något. Har frågor, men blir vägrad svaren.  

Vet inte vad jag ville med allt det här. Kontentan var i alla fall att jag gillar att hitta bloggar där människor delar med sig av sådant som är svårt och jobbigt, och hur de tar sig sig igenom det och står ut, för det om något är styrka.

Det har varit många känslor den här veckan. Splittring i klassen och mellan mig och min rumskompis som jag inte ens förstod mig på, men som nu klarat upp sig när hon själv drog upp vad det var om, efter att hon varit kort mot mig och svarat på att det inte alls hade hänt nåt, när jag frågade i början av veckan. Jag befarade en grej men som jag inte ens tänkte ta upp för att det var så absurt och att hon inte har rätt att vara arg av den anledningen, för då kunde jag vara lika arg på henne tillbaka då. Så jag var nog lika tyst mot henne ett tag som hon var mot mig, och kände mig arg utan att veta om jag skulle vara det. Men så visades det att det var åt det hållet i alla fall.

Desto mindre tar jag till mig det som hänt i klassen, kan inte ta emot mer skit på min person. Visst, det blir ju personligt när man är en del av gruppen som två personer hoppat av nu och kritiserat, och dömt ut. Men det verkar som att de faktiskt antyder just bara två personer, som jag tycker är konstigt vad det i alla fall gäller en av dem. Egentligen sitter det i hennes egna huvud, man dömer andra efter sig själv heter det ju ... Tror och tycker att det är vi i klassen som dömer henne när hon går upp på golvet, och att man skulle tänka för sig själv att man kan så mycket bättre än henne och som att man skulle vara avundsjuk. Det säger mest om henne. Ingen av oss när vi diskuterat detta i vår lilla grupp som är kvar, påstår något sådant, och vi känner oss mest kränkta än vad hon kan göra. "Trivs inte med klassen" - som att vi skulle trivas med henne då när hon är sådan. Så den andra tjejen som tussat efter i samma spår, säger att det är dålig stämning och vill inte arbeta med oss längre. Och så var dom med oss i torsdags på vår lektion som är höjdpunkten på veckan. Det gick ju som det gick, I var den som sade rätt ut att det var obekvämt att vara på golvet med henne i rummet, när hon dessutom bara satt och kollade på. Mycket märkligt när de dagen innan hade sagt rakt ut att de inte vill arbeta med oss längre. Det spelar ingen roll om det var läraren som tvingade dom vara med oss, det är väl klart att det är lika obekvämt för oss som för dom om de ska vara med oss. Dålig stämning i klassen och inget driv, kan jag gå med på - och det är för att vissa personer är sådana och inte har bättrat sig, det sänker ned en själv också tyvärr - men inte att vi skulle ha gjort något fel och skulle vara emot dom. Jag har försökt att inte ta det personligt och sade det också, men samtidigt är jag en del av gruppen och är inte någon som jag inte är varken i eller utanför gruppen.

Lilla söta F som mår så dåligt av egna bekymmer tycker jag så synd om. För att jag så känner igen mig själv i henne. Hon bröt ihop redan på onsdagsmorgnen och vi var en enad liten grupp hela den dagen, vi som jag kallar som kärnklassen nu. Man fick höra ordet fitta ganska många gånger under dagen, I använde det både som svordom och namn på vissa personer, och vi konstaterade alla horor som finns omkring oss. Killar! Vill man ju nästan säga, vilket man till viss mån kanske ska också. Men nej, snarare horor! Killarna blir ju som sagt bara utnyttjade och antingen är de dumma att de inte fattar det, eller så utnyttjar dom tillfället tillbaka. Hororna förblir horor, betalda eller inte. Sorgligt! Synd att man skulle få stöta på en sådan för en kort stund av sitt liv, men då är det nästan mer synd om henne som får stå ut med sig själv för resten av sitt liv. Det är inte ens synd, det är EN synd. Det enda som är lite tillfredsställande är att de förr eller senare hamnar där de hör hemma, det vill säga på bottnappet. Ensamma.

Mycket skit under veckan som sagt. Under krismötena i klassen med den bättre läraren L som fungerar bättre som ledare, sade han att det kanske inte är värt att rota för mycket i nu när det ändå inte är lång tid kvar, och att det hade varit skillnad om det hände för en månad sen. Men som en sade att hon tog det personligt och inte förstod vad hon hade gjort, så föreslog han att de själva skulle hitta en tid att reda upp sinsemellan. Och där tar jag det nästan personligt, tycker hon att hon tar det personligt för att det är så hon fungerar som hon säger är det en sak, men när den dömande tjejen ifråga påvisar att hon menar henne då känns det som att jag också har jag gjort något. Men som sagt, jag lämnar det där, jag har inte gjort något och inte någon annan heller. Tjejen ifråga tolkar ur sig själv det som är bristen på det vi gör. 

Det första nämnda tänker jag bara ignorera, och det hoppas jag att du också kan och gör om du läser det här K. För du är det enda som betyder nåt, och jag har redan varit arg som sagt, och vet att jag kan bli arg igen om hon så mycket som nuddar vid sina s.k känslor om oss. Men jag orkar inte, och för att kunna göra vår scen måste vi funka. Jag tänker på samma sätt som L om klasskrisen, inte värt att rota i. Hon har fattat att jag inte tänker släppa dig, och inte tänker på samma sätt som hon. Tänker ju bara på dig! På oss ...

Blev ett långt inlägg, men nödvändigt, som slutade lite otippat personligt. Imorgon börjar en ny vecka.

Igår var det 50-tals café här på skolan. Tydligen är det ett sådant tema varje år, då folk utifrån kommer med sina raggarbilar och ställer upp framför skolan. Alla satsade stort på temat med kläder och frisyrer, vår klass blev först tillfrågad att som teaterklass klä upp oss och mingla som 50-talister. Vi var inte sena med att nappa på idén, och ingen annan heller verkade det som igår. Jag bad mamma skicka hit en gul klänning med underkjol nedtill och band i midjan för just detta ändamål, men istället anammade jag rockstilen då jag trodde att de flesta skulle ta till sig den gulliga looken. Så sant som jag trodde, jag kombinerade mina latex leggings och en svart topp á la sandy stil. Vi i klassen några stycken satsade fullt ut, istället för att repetera scener i teaterkällaren som vi blev tillbedda till att göra något där, så satte vi fram bord och stolar för att spela kort, röka på och dricka cola i äkta flaskor. Vi började så, men var mest inne för att dokumentera våra utsmycknanden och gick sedan för att spana in alla snygga bilar och andra människor och som T1:ans elit gå på tipsrundan som alla klasser medverkade i genom att göra en fråga var i sin del av skolan. Klockan åtta började konserten, och det var knökat med folk inne i matsalen så att det inte fanns tillräckligt med sittplatser. Jag stod upp hela tiden och fick ansvaret att filma när A själv skulle gå upp för att spela med. Det fanns lite utrymme att dansa, men jag skippade det framför så många människor och senare hade jag så ont i ryggen av att ha stått så länge så jag struntade även i det fortsatta dansandet uppe i aulan, vilket jag kan ångra lite nu i efterhand. Och så hade jag en liten hemlighet under kvällen oxå ;) men den håller jag nog för mig själv ...


Vår teaterkällare

  Jag och lilla söta F som två av de få rockare av alla 50-tals klädda människor

  De två Sandysarna, innan och efter hennes genombrott på slutet. Det var ett par stycken som hälsade på mig som om jag vore Sandy. Jag lyckades med min image med andra ord, kul.

 

Raggarna började komma

 

 

 Hey stud!

You better shape up, cause I need a man, and my heart is set on you. You better shape up, you better understand, to my heart I must be true.  

Och nej, mamma jag rökte inte



Just drama!
Skämtcigaretter som det rykte om när man blåste ut, vilka smakade papper.
Haha, got you



Min lilla hemlighet var att jag skippade trosorna under byxorna.
Inga troskanter, äkta rock'n'roll.

Vi gick till Ingestrand förut där det var väldigt suspekt väder. Det både regnade och var sol bakom molnen, dimmigt över vattnet och åskade i mörka moln, värme och fukt i luften så att det blev tungt att andas, men åh så gott det luktade omkring oss av allt grönt.

Underbara moln

 

Finaste killen i fint format

 





 




  


Åsktunga moln





 

Gemensamt foto med K,
som slängde stenar för att få till
ett ögonblick av vattenkaskad.

 

I natt somnade jag rädd. Jag hade hjärtklappning och vågade inte släcka lyset, det var något nytt för mig. Rädd för mörkret kröp jag ihop och somnade väl till slut i mina egna pölar, för klockan sex imorse vaknade jag i samma fosterställning med lampan tänd och mobilen intill bröstet. Jag drömde om pussar på kinder.

Underbar och älskad av alla ... Snarare sviken och hatad av alla, inklusive mig själv på ett hörn. Jag är less så in i helvete, och vill bara härifrån. Kändes som att jag skulle till att gråta i matsalen ett tag, och funderade på att hoppa i sjön som man har som utsikt ifrån "vårt" bord. För inte långt därefter kom tre kul killar som man kan lita på sätter sig där, vid ett av de två fönsterborden, och så klart vid just det där jag hade satt mig. Aldrig hade jag ett så stort behov eller uppskattade dem så mycket som just ikväll, efter idag med vår halva klass som i stort sett bara består av tjejer och som känns vara emot mig helt plötsligt. Inklusive my roomie som inte ens sade hejdå när hon stack för att åka hem förut, bara in och ut. Orkar inte med underliggande krav, och som att jag gör fel när det handlar om mitt liv. Och absolut inga tjejbråk vad gäller en scen som har fyra viljor, två mot två idag, och när ingen tar initiativ. Jag kom i alla fall med en massa med idéer och var den som fastslog att vi behöver karaktärer, och då börjar till slut det upprepande tjatet när musten går ur alla, om inte mest mig när ingen verkar förstå dilemmat, om att vi velar och inte kommer till ett beslut och som att vi inte redan hade bestämt hur scenen skulle vara. Jösses ... Som sagt. Killar är killar på gott och ont, likaså tjejer, men tanken slog mig en kort sekund när jag hade dom omkring mig att vilja vara kille själv. Lika snabbt jag tänkte det kom jag på att jag är ju för fan tjej själv. Men så enkelt det kan vara. Det var som, när jag såg upp på en av dem, att jag såg tjejen i honom, och killen i mig - och plötsligt kändes allting mycket lättare. Enkelt. Ångesten som stelhet släppte, och hoppet kom tillbaka. För egentligen är vi inte mer än människor, oavsett kön. Vi har nog alla en manlig och en kvinnlig sida, vad det än är - och då talar jag inte om typiskt kvinnligt eller manligt. Jag vet bara att jag är bra på att stå för det jag gör och säger, vilket jag just nu tycker är manligt och att jag kände mig mer bekräftad med det i manligt sällskap. Med killar som jag i mitt stilla sinne döpte till Goofy, Hyper och Yuvie. Så har det vänt - handflatan som slog har vänt sida och klappar istället - och jag känner mig underbar och älskad av alla, bekräftad som tjej, och det bland killar. Killar kan allt vara bra ibland. Nu tänker jag vara underbar, och älska ...

Jag svimmade nyss. Eller svimma är väl lite att ta i, men vad ska man kalla det. Faller fritt. Jag slumrade till och sov en timme efter att jag var ute och fotograferade lite förut. Jag vaknade och uppdaterade mig lite på internet. Så kommer jag på att jag inte letat i min gula bag som ligger på översta hyllan i min garderob, efter mina hörlurar som på något mystiskt sätt har försvunnit. Jag kliver bestämt upp med förhoppningen att de faktiskt ligger där, vilket inte var det bästa. Jag fattar inte vad som kommer hända, bara att något händer och hinner inte mer än att öppna dörren till garderoben och höra L fråga efter mig vad ska du göra förrän det händer. Jag vet inte om jag hinner sträcka mig upp efter väskan, men allting börjar flimra för mig, som att huvudet letar efter en frekvens som inte finns. Jag famlar i blindo efter något att ta emot mig med men finner ingenting, och så dunsen. Jag hör fortfarande L:s röst som säger Sofia, vad gör du?, Sofia. Som att det ekar. Känner dunsen mot golvet när mina knän viker sig rakt under mig, och faller över mig själv. Medvetandet blir så smått lite mer medvetet och jag kan resa mig upp på samma gång som L också reser sig med förvissningen om att hon skulle bli tvungen att plocka upp mig eller att jag vore döende. Haha, kan inte låta bli att skratta. Så låg jag där som en groda också, påstod hon. Sant, dörren var väl i vägen så att jag snarare föll rakt ned än framåt. Jag föll hårt på båda knäna så att det gör ont ännu, och armarna landade framför huvudet som fick sig en smäll. Men det känns inte så mycket när det händer, jag är ju helt borta. Känns mer inne i huvudet än fysisk smärta. Det dunkar dock i huvudet fortfarande, om det var för att det fick sig en redig smäll eller för att det var en extremt snurrig gång vet jag inte. Känns mer inuti huvudet än huvudvärk. Frekvensen kanske inte har hittat sig än. Man har ju hört att det kan hända saker när folk slagit hårt i huvudet på olika ställen. Tänk om jag plötsligt börjar se saker, eller höra sådant som inte finns i vår frekvensvärld. Jag ska inte påstå att det handlar om frekvens, jag vet att jag har lågt blodtryck och jag reste mig som vanligt för fort. Men man vet ju aldrig ...

Känner mig helt avtrubbad, gjort hela dagen. Bortdomnad verkligheten, som om jag hade ett stort avstånd till mig själv. En del av mig säger mig att jag är, jag finns - en annan säger du är ingenting. Jag ser mina händer skriva framför mig, undrar vad det är för del. Min hud, min vilja som finns inuti, musklerna som utför mina handlingar - som tillför bokstäver, meningar och en betydelse i bloggen. Som ger mig betydelse. Just nu känner jag ingen betydelse. Som att jag inte vore någonting värd. Att jag varken vore värd att må bra eller min värsta fiende. Inte heller mig själv, att inte få vara värd att stå upp för sig. Att inte få lov förtjäna sin egen kärlek och respekt till sig själv. Man kan ge utan att ta. Men man kan inte ge utan att få, annars har man snart ingenting.

Jag har känt mig ganska trött på senaste tiden, och sett björkarna bli gröna. Fastän jag inte känt mig förkyld på något sätt, runnit ur näsan eller kliat i ögonen, så trodde jag inte på att pollen riktigt hade kommit än. Men nu när man har sett björkarnas gröna knoppar slå ut så fattar jag att jag är allergisk. Jag hörde någonstans ifrån att symptom på allergi kan bara vara trötthet, och det stämmer ju ganska bra in på mig. Jag rådde bot på min misstänksamhet, och nu en halvtimme efter en tablett cetirizin känner jag mig frisk på ett nytt sätt. Våren som är så fin, den ska man njuta av.