Forgetmenot

Skrek rätt ut när jag kom ut från toaletten precis. Dörren var öppen, den lilla! Det var den inte när jag nyss gick in dit. Fastän jag som sagt inte är rädd längre, och har vant mig att det finns "någon" här och dessutom haft ett halvt öga på dörren i två dagar nu som stängd, så kom det som en chock nu. Varför just nu? Jag kan nästan med säkerhet, eller i alla fall en sorts visshet, säga att den inte skulle gått upp om jag inte hade gått in i toaletten just nu. Jag gick in dit av en helt annan orsak än det man egentligen ska göra inne på en toalett. Kanske på grund av den som han ville visa/säga att jag inte är ensam? Att J var inne på sitt rum och jag på mitt håll, var det ett ypperligt tillfälle att göra slag i saken. Som om det bara väntades på det! Har som sagt haft lite halvkoll på dörren, utan att lägga större vikt än att notera vad den varit under dessa två dagar som förflutit sedan senast. Och så helt plötsligt! När jag är som mest oförberedd på det. Det lilla tillfället! Det hade varit lättare att se den vara öppen någon gång under dagen, än nu. Det kan inte vara en tillfällighet, därav skriket ... Nu står den öppen, och det får den fortsätta med. Lite testing om "han" dessutom kan stänga den, inte för att jag behöver mer bevis - men ändå ... Skrämseleffekt, ja! Känns lite halvbra att ha den öppen då, men jag tror inte att det skulle vara lika läskigt att se den stängd då. Ska jag vara lite halvrolig mot mig själv så kan jag ju tänka på The shining, öppen dörr eller låst ... Men nej, jag vill inte skrämma upp mig själv ännu mer. Vill kunna somna relativt bra inatt än vad jag gjorde igår. Igår somnade jag närmast förtvivlad.

Är inte i balans med mitt bloggande, dels är det nog medvetet men det oroar mig på samma gång. Förundras bara hur fort det går och tar till vara på varje ögonblick, varje människa. Jag kan ju som sagt det här nu, vet att det kommer gå fort och att det en dag är slut. Det har bara gått två veckor, påbörjat den tredje, men det känns som att jag varit här i en månad minst. Nu har jag bott in mig, och kommit in i svängen. Jag och min roomie flyttade från vår första gemensamma lägenhet som vi blev tilldelade, till en annan i slutet av första veckan för att komma lite närmare alla andra, så nu bor vi i ett hus (Överhuset) med andra människor. Det första huset (Herrgården) har kanske två lägenheter, och ett bibliotek. Vi hade klagat ganska mycket på olika saker där, och vi var fast beslutna att få flytta in i lägenheten på fredagen när vi bad om flytten på torsdagen. Huset är gjort av trä, vi tyckte det var kallt och jag hatade djuren som kom in, spindlar och till och med en larv fick jag ta. Dessutom sov vi i ett och samma rum, knasigt byggt, för det kunde lika gärna ha suttit en vägg mitt i det stora rummet. Det andra stora rummet var ett genomgångsrum med en soffa i och där hade nog ingen av oss velat sova. Vi hade hört ett rykte om att det spökade dessutom, men hade inte funderat mer över det. Dock kunde vi höra spring i huset på kvällarna, och när vi kom in på ämnet en kväll så delgav vi varandra våra erfarenheter och upplevelser om fenomenet. Det var samma kväll som när vi under dagen hade bett om att få flytta. Vi nojade väl upp oss lite grann, vi hade samma kväll hört en skräckberättelse om våldtäktsvågen i Örebro, och vi kunde inte sova. Dessutom berättade J att hon känner av det där med energier och temperaturer. Då blev jag som mest rädd när hon sade att hon uttryckte sitt obehag. Vi kände båda av det, eftersom vi hade pratat om det också, plus att vi hörde saker. Jag hörde spring som att någon sprang i en trappa, och dörrar som slängdes igen. Som sagt, så fanns det ingenting på övervåningen över vår lägenhet förutom en tom vind. På andra sidan av en låst dörr i vårt sovrum finns ett bibliotek, och om det bodde någon på andra sidan huset vet jag inte. J sade sig höra dörrarna i vår lägenhet smälla mot varann och toaletten spolas, toaletten hörde jag inte, men jag kan hålla med om att vattensystemet sattes igång. Kusligt var det i alla fall, och jag är glad att jag bor i ett något modernare hus nu. Herrgården är det äldsta huset här på skolområdet, så konstigt är det väl inte om den gamla greven från förr vandrar omkring och vaktar sitt hus. Vi har en teori om att han skrämde oss för att vi hade bestämt oss för att flytta under dagen, som för att vi inte ville bo i "hans" hus. Men det har även hänt konstiga och kusliga saker här också. En bok föll ned på mig en morgon klockan sex från hyllan över sängen, den stod längst in mot väggen och en tjock bok låg framför dessa, så det var märkligt att det kunde ske. En byrå intill väggen har förutom lådor också en liten dörr med en repögla som handtag. Den dörren har jag sett stått öppen och vet att jag en gång drog igen den till och med, mer har jag inte rört den och har heller inte lagt större vikt vid det. Jag frågade J idag när jag kom in efter skoldagen och såg dörren stå öppen om hon någonsin hade rört den. Det hade hon inte sade hon, och eftersom det finns motstånd i dörren och kräver att den dras upp så finns det bara ett alternativ. Det är läskigt! Men det riktigt skumma hände förra helgen när det var fest i huset. Jag hade gått upp för att gå på toaletten, och då det var mörkt så vågade jag inte gå in utan att tända lampan i halltaket. Jag gjorde så, och jag kunde gå in för att tända i köket och "mitt" rum och sedan till toaletten. När jag så satt med toadören lite på glänt såg jag att lampan i hallen släcktes, och jag tänkte att jaha, nu har den gått sönder. Jag gör det jag ska, släcker ned allt och går sedan ned igen. Frid och fröjd, förrän dagen därpå när jag berättar saken för J när vi står i hallen för att gå ut och hon sakligt säger att det finns ju ingen lampa. Nej, det gör det inte. Men jag vet vad jag gjorde, tänkte och såg. Läskigt! Och mycket mystiskt, när det inte ens finns redskap för "spöket" att använda sig av. Men jag ser det som att den ville mig gott, den gav mig ljus.


Såhär ser det ut när man kommer in och står i dörröppningen, dumt att ha två dörrar, köksdörren är onödig - de slår bara i varann. Och dessa glipor finns alltid där när man inte orkar eller kommer ihåg att skjuta till när man varit inne på toallet. Lite läskigt när det är kväll och mörkt. 


   

Vårt kök

 

Min hörna

 

Införskaffade mig dessa filtar för 35 kr/st - en till mig och en till K. 
Han är mig närmare ju mer jag har att associera mig med honom.



Den öppna dörren som jag tror inbjuder till att jag ska lägga något där,
jag lade in lite skolpapper och hoppas att den inte står öppen om nån dag igen.

 

Underbart fin bambi som jag såg på en loppis och var tvungen att köpa för åttio spänn.
Liknar min mormor o morfars katt med sin vita haka och stora ögon. Visst finns en likhet ... :)

 

Jag känner mig konstig. Jag är inte i fas med mitt bloggande. När jag bloggar vet jag i alla fall att jag fungerar som jag ska, att jag fortfarande har kvar mitt ursprung i mig som får flöda. Försöker fungera genom att blogga. Vet inte om det funkar. Bestämmer mig för att inte tänka på något alls just nu, istället låter jag fingrarna hänga med i tanken som är just nu är i hastighet med fingrarna och inte tungan. På det sättet drar jag bokstavligen ur mig det som håller inne, vill få ur mig det så att den där konstiga känslan släpper. Det är konstigt. Vissa stunder kan jag vara världens lyckligaste, känna mig helt över huvudet förälskad. Andra stunder kan jag inte hata, det är ett stark ord, men ogilla, och jag hatar att jag gör det - för jag vill inte. Men älskar jag, vet jag vad jag inte har och vill ha. Tänker jag för mycket kommer för mycket faktum upp till ytan och det blir ännnu krångligare. Tänker jag inte är jag inte ärlig mot mig mig själv. Jag vet ju vad det är som är fel mot mig själv. Men när kärleken blir för övermäktig spelar det nog ingen roll. För det är i den jag vill stanna. Vill bara ha något ärligt härligt som är beständigt.

Modig brorsa




  

 och bästa kusinerna!



En trött brorsa och kusin, och en vilsen morbor och morfar



Hej, hej

Sol, värme och bad. Stranddagar och jag tar till vara på dom till fullo. En extra bonus är att man för varje dag får nya strandgrannar att smyglyssna på. Familj på familj utlöser varandra. Det är så fascinerande! Pappor med sina små barn, tycker det är så fint när man ser män vara gulliga mot sina barn, eller större sällskap med flera band och samtalsämnen emellan. Och barnen! Barn överallt! Som leker i sanden, springer alldeles för nära ens filt så att det skvätter upp både sand och vatten och som tjoar. Men det är det värt, de är så gulliga - de flesta. Men det är oftast bara en som min blick slår följe med under timmarna på stranden, så att det nästan blir sorgligt när man vet att man antagligen aldrig kommer få se den igen när dagen är slut. Mörkbruna, små barn som påminner om finaste ... En liten sådan lekte precis framför mig igår med nyfunna killkompisar på stranden, grävde djupa gropar för att fylla med vatten som de hämtade med hinkar. Jag hade lagt mig på mage för att sola ryggen när jag kände något landa på mitt ena ben och som landade mellan mina båda två. En plastleksak i form av en gaffel med fortfarande lite blöt sand uppskyfflad på. Blaff! Förvånad vände jag och satte mig upp. Jag tyckte mig hinna skymta en lika förvånad blick i den lilla mörka pojkens ansikte, men han låtsades som att det regnade. Nästan så att jag själv trodde att det regnade plastgafflar uppifrån, hann nog inte riktigt förstå. Men som han grävde råkade han väl antagligen i sin iver tappa greppet när han bredbent skyfflade sand, så att den flög rätt på mig. Sötnosen då, inte kunde jag bli arg på en sådan.

Äntligen har jag blivit frisk att ligga på stranden och glassa. Med bikinin på, håret i en fläta och böcker i väskan tänker jag och mamma ligga hela dagen och bara njuta av värmen. Outhärdligt har det varit i värmen utan att kunna bada dessa dagar, men nu. När man kan gå med bara ben, höra måsarna skratta eller på sommarprat och man trivs i skugga lika bra som i solen, vet man att det är sommar. Som signaturmelodin till sommarprat ljuder, säger jag likadant: Sommar, sommar, sommar - härliga sommar.

Borta bra, hemma bäst - nej, jag kan inte vara mer olycklig över att åka hem. Som jag skrev i vår stugas gästbok igårkväll så saknade jag redan Åre. Nu när jag är hemma är saknaden enorm. Jag saknar bergen, de ger mig ett sådant lugn. Himlen har jag allt jämt över mig. Men att kunna komma upp och möta molnen är en bara förunnat i Åre. Säker som ett berg, skör som ett moln - finns jag som luften jag andas på toppen av mitt liv.

Längtar ...

Jag bestämde mig i sista minuten att följa med till Åre när pappa frågade om jag ville med. Om jag ville! Egentligen visste jag nog svaret hela tiden. Som att jag kunde tvivla! Det kändes bara så rätt när vi kom in i Jämtland och närmade oss Åre. Bergen syntes mot horisonten och i Åre tornades de välbekanta sådana upp. Är lika fascinerad som när jag var här sist, det vill säga för fem år sedan. Kan inte se mig mätt på Åre vyerna. Precis som då tog vi första dagen och åkte upp med kabinbanan för att vandra, först ända upp till Åreskutans topp, och sedan hela vägen ned. En kilometer rakt upp, fem för att ta sig ned. Man går inte rätt rakt ned, med andra ord. Det är en jävla väg att gå, och vi tog så klart den avancerade leden. Gissa vilken träningsvärk jag hade efter det. Har aldrig haft ondare. Kameran följde givetvis med på färden, men det går inte att jämföras med att se med sina egna inbyggda linser. Ofattbart underbarast! Vi satt högst uppe på toppen och intog vår medhavda matsäck, och kunde se Åresjön nedanför. Molnen rörde sig väldigt fort, det var både bra och dåligt väder, vi var ju uppe bland molnen. Vi var inne i molnen! Det var dimma som aldrig förr, må jag säga. Jag har ännu ont i mina hela, långa ben efter den promenaden, två dagar efteråt. Men det är det helt klart värt! Jag skulle göra det igen, om jag fick och kunde. Där uppe vill jag vara! Igår paddlade vi kanot på Åresjön nedanför. Träning för armarna den här gången, och blicken riktades mer uppåt än första dagen då man såg nedåt. Med vind i håret och berg runt omkring mig på alla håll, var det bara så självklart underbart. Här vill jag vara! Här mår jag bra. Här vill jag stanna, och dö. Den fullkomliga döden i en skärmflygningsolycka. Men nej, här vill jag leva! Den natten grät jag mig själv till sömns, men av lycka för en gångs skull. Boendes i en stuga i Duved ser jag ändå bergen, skog och grönska och just nu bara en massa moln. Det regnade idag, när vi gjorde en forsränningstur. Otroligt kul, och blött. Men det är det också värt. Vågor slog över så man trodde att man skulle välta i den vilda forsen, och man var tvungen att paddla i takt så man drev över, eller snarare in i vågorna. Det skummade upp riktigt ordentligt och hamnade till och med innanför våtdräkten ett par gånger. Jag hoppade inte i ån på slutet när man fick driva och simma in till land själv, så jag blev inte helt igenomblöt. Men blött var det! Blå himmel ska det vara, med vita härliga moln. Rätt vind så att man ska skärmflyga. Det var inte min tanke att göra det den här gången, men så fort vi körde in i Åre kändes det bara som att jag ville och tänkte göra det nu igen. Det slutar med att jag inte gör det i alla fall. Jag vill behålla minnet av det från första gången, och andra, när jag sist var här. Men jag tänker absolut göra det igen. Det är mitt hjärtas livs mål.

Hans åttonde utgivna bok i samlingen, och den åttonde lästa för mig. Har jag recenserat alla hans böcker kan jag ju inte låta bli att tycka till och kommentera även denna. Det var en mastig bok. Man lär känna Sherine, eller Athena som hennes adoptivföräldrar döper henne till, från barnhemmet som liten bebis och upp till vuxen ålder när hon själv är förälder. Paulo Coelho är verkligen genialisk i sitt skrivande. Som alltid funderar man över vad det är han egentligen menar, om han faktiskt känner människan ifråga eller om det är påhittat allting – utifrån sina erfarenheter, och sin tanke bakom pågående bok. I inledningen skriver han att han tänkte göra en traditionell roman av alla sina så kallade vittnesmål, men att han insåg att författarens uppfattning om huvudpersonen till slut måste påverka resultatet av hans efterforskningar.  Extraordinärt är när han, som han också har gjort i vissa av sina andra verk, avslutar med sina ”egna” ord och datum för dem, och inlämnandet för tryck. Denna gång skrev han därför ned vittnesmålen som sådana som han fått höra dem, av de viktigaste inblandade när det gäller historien om Sherine, Athena, häxan från Portobello. Boken handlar om denna mystiska kvinna som man lär känna boken igenom, genom människor till henne. Jag ska inte avslöja vem hon är, men hon är inte mer än vad hon är. Hon har en förmåga att komma i kontakt med ”den stora modern” en energi, vilken hon blir ett med när hon hänger sig åt det som hon kan hänge sig som mest till, dansen. Ett kapitel kändes skrämmande riktat till mig att läsa ...

-Vad är hemligheten med livet? Vi brukar kalla det för ”nåd” eller ”välsignelse”. Alla försöker nöja sig med vad de redan har. Utom jag. Utom du. Utom några få som olyckligtvis måste offra sig för en högre sak. Vår fantasi går längre än till världen runt omkring oss, vi går utanför våra egna gränser. Förr i tiden kallades detta för ”häxeri” – men som tur är har saker och ting ändrats, annars skulle vi redan brinna på bålet. När de slutade bränna kvinnor hittade vetenskapen en förklaring som kallas för ”kvinnlig hysteri”, och även om den saken inte leder till döden på bålet skapar den en rad problem, i synnerhet på arbetet. Men bekymra dig inte, snart kommer de att kalla det för ”visdom”. Håll blicken kvar i spegeln. Nå, vem ser du?
-En kvinna.
-Och vad mera?
Hon tvekade lite. Jag frågade igen och till slut svarade hon:
-En annan kvinna. Sannare, klokare än jag. Som en själ som inte är min, men som är en del av mig.
-Just det. Nu vill jag att du ska föreställa dig en av alkemins viktigaste symboler, en orm som bildar en cirkel och biter sig själv i stjärten. Kan du se det för dig?
Hon nickade.
-Så ser livet ut för sådana som du och jag. Som ständigt förgör och bygger upp oss själva igen. Allt i ditt liv har skett på det sättet, från övergivenhet till möte, från skilsmässa till ny kärlek, från banken till öknen. Bara en sak är kvar intakt – din son. Han är den röda tråden i allt, respektera det.
Hon började gråta igen. Men det var en annan sorts tårar.
-Du kom hit för att du såg ett kvinnoansikte i elden. Det ansiktet är detsamma som är i spegeln just nu, försök bejaka det. Låt dig inte tryckas ner av vad andra tänker, för om några år eller årtionden eller århundraden kommer tankarna att ha ändrats. Lev nu det som andra bara kommer att leva i framtiden. Vad är det du vill? Du kan inte vilja vara lycklig, för det är lätt och dessutom tråkigt. Du kan inte vilja bara älska, för det är omöjligt. Så vad är det du vill? Du vill rättfärdiga ditt liv – leva det så intensivt som möjligt. Det är både en fälla och ett rus. Försök vara vaksam mot faran och lev din glädje, äventyret att vara kvinnan bakom bilden som spegeln reflekterar.
Hon blundade, men jag vet att mina ord hade gått in i henne och stannat där. 
-Om du vill riskera att fortsätta lära ut, så gör det. Men om du inte vill, ska du veta att du redan har gått mycket längre än de flesta.
Hennes kropp började slappna av. Jag tog henne i mina armar innan hon föll och hon somnade med huvudet mot mitt bröst. Jag försökte viska några saker i hennes öra, jag hade ju gått igenom samma stadier som hon, och jag minns hur svårt det var. Saker som min beskyddare hade sagt till mig och som jag hade känt i min egen kropp. Men även om den här erfarenheten var svår, så var den icke desto mindre intressant. Vad för erfarenhet? Att leva som människa och som gudom. Att gå från spändhet till avslappning. Från avslappning till trans. Från trans till en intensivare kontakt med människorna. Därifrån tillbaka till spändheten, och så vidare, som ormen som biter sig själv i stjärten. Inte lätt – mest för att det kräver en villkorslös kärlek som inte räds lidande, bortstötande, förlust. Men för den som en gång dricker av det vattnet är det sen omöjligt att gå tillbaka och släcka sin törst ur en annan källa.

Prins Daniel gav sin brud ett riktigt fantastiskt tal! Många tårar rann nog inne i slottet under hans minuter, även i min lilla säng. All sin kärlek till henne, tacksamhet, deras första möte och hennes påhitt om att skriva trettio brev till honom, en för varje dag hon skulle vara borta en gång, fick han in i ett underbart fint tal. Att han inte blev en prins vid första kyssen, som att han inte heller var en groda, så blev han till slut det i alla fall. Löftet att han skulle försöka göra henne lika lycklig som hon varit idag, och det har man verkligen kunnat se att hon varit, gjorde mig helt salig. Kärlek! Hon måste verkligen känna sig som en riktig prinsessa.  

Även om jag inte är en prinsessa, skulle man ju vilja bli behandlad som en.

Vi blev vänner. Ju mer jag lärde känna henne desto mer oemotståndlig blev hon.

De här åren med dig Victoria har flugit förbi, har varit de bästa i mitt liv.

There have been times when Victorias official duties have separated us. Often taken her to faraway countries and continents. I will never forget some years ago when she left for one of her many trips, this time to China.

We were going to be apart for a whole month. The night before she left she got home late after an official engagement, and she had many preparations to make before the long month of duties ahead. Instead of getting some valuable sleep she stayed up the whole night writing.

In the morning after she had gone I found a box. And in that box I found 30 beautiful letters addressed to me. One for every day she would be away.

This romantic gesture is typical of you Victoria. It says everything about the loving person you are.

Once upon a time the young man was... perhaps not a frog, in the beginning of the fairytale...(skratt)...as in the story first told by the Grimm brothers. But he was certainly not a prince.

The first kiss did not change that. His transformation was not possible without the support of the wise king and queen, who had ruled the kingdom for many years, and who were full of wisdom, experience and had good heart.

They knew what was best and guided the couple with a gentle hand, generously sharing all their experience.

Jag känner en stor tacksamhet mot eders majestäter kungen och drottningen, för ert helhjärtade stöd, och för det sätt som ni har välkomnat mig in i er familj. Mina tankar går givetvis också till min egen familj. Till min mor och min far, och min syster och hennes döttrar.

Mor och far, under hela min uppväxt har ni givit mig er villkorslösa kärlek. Ni har hjälpt mig med er klokhet, och ni har hjälpt mig att bygga en stark självkänsla och trygghet genom sunda värderingar som har väglett mig genom livet.

I dag, när vi färdades genom Stockholms gator, då möttes vi av en otrolig glädje och värme. Ett minne vi kommer att bära med oss djupt inne i våra hjärtan, för alltid.

Under de år som Victoria och jag har haft tillsammans har jag känt ett stort stöd från människor som jag har mött. Det har varit väldigt viktigt för mig.

Tack.

Jag känner en djup respekt inför de uppgifter som ligger framför mig. Det kommer utan tvekan att bli en stor utmaning. Jag ska göra mitt yttersta för att leva upp till de förväntningar som kommer att ställas på mig. Jag kommer göra mitt yttersta för att stödja min hustru, Sveriges kronprinsessa, i hennes viktiga gärning.

Älskade Victoria. Jag är så stolt över det vi har tillsammans. Jag är så lyckligt att nu få vara din man. Jag ska göra allt jag någonsin kan för att du ska förbli så lycklig som du är i dag.

Victoria, störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så.