Forgetmenot

Hur kan det som kallas kärlek göra så ont? När allt man gör är att bara ger av sig, utan att ta. När man förväntar sig att få det samma tillbaka, det där grundläggande - det som binder människor samman. Vänskap, respekt? Hur kan det vara så fel att älska? 

Det gör ont att älska, jag vet.
Men kärlek ska inte vara någon hemlighet. 
Den lever fritt och öppet, och ger mer än den tar.
Äga och tillhöra, det är en relationslag däri man varandra har
- men kärlek, hur kan det vara så fel?

Om man inte gör fel, är man fel då?

Jag har en fungerande dator igen, visseligen är den ganska så utsatt då det inte finns någonting på den då ett helt nytt operativsystemet är installerat. Antivirusprogram, spotify, msn, mitt eget mobila bredband - allt måste jag ladda ned och installera på datorn. Men just nu är jag bara glad att komma ut på internet på skolans nät, och ha nära tillgång till bloggen. Aldrig har jag varit i stort behov av den som idag, aldrig har jag varit så glad över så snabb hjälp och besked. Jag åkte in och lämnade den i eftermiddags, och kunde hämta den igen två timmar senare. Jag tog den över axeln och promenerade hela vägen tillbaka till skolan, med ett regnmoln över mig kändes det som. Men regnet kom snarare inifrån. Mina ben gick som på automatik, hjärnan på aktivitet. Hjärtat i känslor som att det vore sista gången den ville lita på igen, fast det är det den helst av allt vill, och hela mitt väsen i bekräftelse på att jag är en hemsk människa, och förtjänar därtill.

Har tagit mig in i skolan och sitter nu i datasalen. Men det betyder inte att jag kommer göra det varje dag. Men jag blir allvarligt talat deprimerad av att inte ha dator med fungerande internet, jag måste kunna blogga om kvällen. Det känns verkligen och blir så påtagligt att det är ett behov för mig, det är som att andas. Att bli lätt om hjärtat när det är tungt. Även om jag inte skriver varje dag är bloggen ett tillhåll för mig, ett rum att andas i. Hit flyr jag när jag behöver det, och annars också i och för sig. Jag bor här, och har mycket innehåll - både publicerat och icke sådant. Jag behöver ju bara mig själv intalar jag mig, eller får höra det snarare - att skriva i word eller för hand, om inte tanken är att andra ska kunna läsa. Men nej, det handlar inte om att andra ska kunna läsa. Det är bara något som kommer med, och visst det är kul att man läser min blogg - för då tillför den ju något, och förhoppningsvis säger något vettigt som gör att man vill läsa den. Första syftet är dock för mig själv, att jag ska kunna skriva. Skriva och skriva, spelar ingen roll vad jag skriver tänker jag. Men jag skriver annorlunda när det gäller blogg och annat, måste bli bättre och få samma flöde när det gäller annat skrivande känner jag. Disciplinen brister där. Jag repeterar mig, jag vet. Jag känner och vet att jag skrivit om detta förr. Det är som att känna ett behov i fingertopparna. Hjärta och huvud vill skriva, och det känns ända ut i fingrarna - det är bara så rätt. Jag kommer inte ta mig till datasalen ofta, kanske lite såhär spontant - men inte som att jag går hit när jag känner att jag bara måste skriva, dikta eller filosofera lite. Tyvärr! För det händer oftast också som sagt om kvällen, i mörker, när det är sent, och då man har sig själv som sista sällskap för dagen. Men ska lämna in min dator på reparation så fort som möjligt, och hoppas att det inte tar allt för lång tid tills jag får igen den. Rendezvous ...  

Är det en dag som denna som man borde se Baksmällan? Jag sätter nog på en film i datorn så småningom och kryper ihop med antingen Oboy och kakor eller en burk cola och chips, men då blir det en bra film. Skräck vågar jag inte själv, men Ghost eller Inga tårar med Persbrandt är mina alternativ. Kvar i sängen blir jag i alla fall, huvudet är lite tjockt och ögonen tunga. Det blev sent igår. Det är var kulturnatt i stan, och vi i klassen (jag kallar alla teaterklasserna för klassen nu) lyssnade på vår allas egna R när han spelade och sjöng så fint. Sedan mat på ett hak, jag och R delade på en pizza som om vi vore Lady och Lufsen (han har en inneboende pizza hos mig), och sen hem till en tjej i närheten och började dricka. Vi försvann några igen klockan åtta för att se på improvisationsteater, vilket var riktigt kul. Tillbaka igen och ett antal öl senare drog vi några igen ut på stan till ett ställe. Jag kände att det blev en öl för mycket, börjar lära mig hur många öl jag tål snart - men det beror väl på ölsorten också kanske. Har fått vissa ölfavoriter nu i alla fall, lite kul, och har kommit fram till att jag föredrar mörk öl, som New Castle och Samuel Adams. Men ska jag fortsätta såhär kommer jag snart få en ölmage, haha. Singstar, skratt och öl är vad jag minns av kvällen. Inte för att jag har några minnesluckor, men jag var nära på att slockna när vi var ute. Öl går direkt upp, men det är gott. Jag dricker för att det är gott, inte för att bli full - men resultatet blir ju dock detsamma. Men det är kul! Jag blev lite halvt irriterad när en person frågade om mitt förhållningssätt till alkohol, när han såg mig med en ölflaska i handen och jag förstod att han var nykterist. Lika mycket som jag tycker att det är fel att vara emot nykterister och anse dom vara tråkiga eller som att de skulle ha något sorts fel som inte dricker, är det också fel att vara emot de som dricker. Jag respekterar de som inte dricker alkohol, om de inte tycker om det eller av andra skäl tar avstånd ifrån det, men varför ska det vara fel på vare sig det ena eller andra? Syfte och anledning kan man ha rätt att ifrågasätta, framförallt mot sig själv. Det häftigaste av allt var ett riktigt once-in-a-lifetime-moment när jag och R promenerade berusade bredvid varandra. Jag minns det som att vi inte snubblade, men att vi skrattade så man nästan hade svårt att gå - vi har hoppat i takt och otakt med varandras steg förut - och helt plötsligt när vi fokuserade på vägen kom det sig att vi gjorde just detta i precis samma ögonblick, inte en sekund senare - så jävla synkat. Som att inte det gjorde oss ännu mera exalterade. Riktigt häftigt! Och det under fylla, haha, det är knappt att det händer i teater. Mycket fascinerande och någonting man minns med tacksamhet. Verkligheten slår allt!

Det är riktigt läskigt att inte kunna se en framtid. Samtidigt som jag hoppas på att de röd-gröna håller ihop som de blåa, så vore det ju bäst om blocken bara försvann. Det är det enda bra som jag kan se att Sverigedemokraterna för med sig. Det är skrämmande att SD har blivit större än Vänsterpartiet. Att det finns så pass många som röstar på dom (?!?) De flesta har väl snöat in sig på en sak, det vill säga invandringen och det på bara vissa håll som man vet om. För ja, visst jag kan hålla med om att det är illa på vissa ställen som Tensta, Rinkeby eller Akalla. Jag vet vad det är för ställen, jag har för fan vandrat i Akalla centrum med två kompisar som inte hade svenskt ursprung en gång, och där har det varit stora problem. Har läst att polisen inte ens har vågat ta sig an problemet. Men bara för att några, eller många s.k invandrare tillsammans med även svenska människor, inte är laglydiga i vårt land kan man inte dra de ALLA över en kant. Inte alla invandrare, inte alla svenskar. Att det är ett främlingsfientligt parti, som inte några andra partier vill samarbeta med säger ju en del. Varför kan inte dessa människor inse innebörden av sitt val?? Om blocken kommer splittras till ensamma partier vore det bästa. Som det är nu är det ingen demokrati i Sverige. Socialdemokraterna är fortfarande Sveriges största parti, det är det blåa blocket som är större (de kommer ju ha minoritetregering), och det finns ju en anledning till det. Socialdemokraterna är ju ändå det parti som har gjort Sverige under alla dessa år då de haft makten. De byggde upp vår välfärd som sedan de blåa tog över för fyra år sedan. Och så har de inte lovat jobben - vad fan röstar alla unga på idag egentligen? Sannerligen inte med hjärtat! Smarta är de då rakt inte! Nej, bittra är vad de är. Idioter! Det bästa vore om det kunde bli omval, så att man drar upp soffliggarna i nackskinnet så de fattar allvaret i att alla röstar. Jag tror inte världen kommer gå under så, förrän 2012, men det som händer nu senaste fyra åren tror jag blir mycket betydande och svårreparerat. Sverige är på väg att bli ett USA. Det kommer bli enorma klyftor mellan de rika och fattiga. Blir lack på att blåa tror att de kan säga att de röd-gröna vill leva på bidrag. Vem i helvete vill, och kan leva på bidrag? Att få bidrag är att kunna leva på existensminimum, ingenting annat. Alla människor måste få det stödet. Sedan är det upp till var och en hur mycket man vill kämpa för sin övelevnad. Jag har svårt att se att ingen skulle vilja jobba. Jag är för att alla ska ha drömmar, få drömma dom och våga, kunna följa dom. Det skulle vara min prioritet om jag hade ett parti. Och den s.k "extra" tusenlappen ... den kan inte räcka länge om man är riktigt fattig, måste söka vård, äta för att överleva. Nej, den blåa politiken gynnar bara de själva. Jag skulle inte kalla mig själv fattig, men inte heller rik. Men jag vet vad jag står för, och det är att ALLA ska (inte få det lika dåligt, som de blåa kallar det) vara på mer eller mindre samma nivå, dvs ha samma rättigheter och därmed skyldigheter. Jag skrattar och skakar bara på huvudet åt SD, och de blåa, som är emot kulturen i vårt samhälle. Det tror jag är jätteviktigt på alla sätt och vis, SD lär vilja se ett "avvecklande av skattefinansierat stöd till kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera." Haha, det är ju det som är meningen. Puckon! Jag inser att jag lever lite farligt. Men jag har tro och hopp. Det är min eviga jargong.