Och jag lever med mina minnen

Du säger att du har förändrats
Att du aldrig menade att slå
Du säger att allt har förändrats
Om jag ville, så skulle jag förstå
Man skadar inte den man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Jag lever med mina minnen
Och sår som ingen kan se
Jag lever med mina minnen
Försöka glömma är ingen idé
Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det inte värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel
Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det inte värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

Och jag älskar livet
Det får du inte ta ifrån mig
För om nu hat är motivet
Så finns där inget hat hos mig

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det aldrig värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

- Spring för livet av Sara Varga

2011-04-20 @ 11:53:55 Permalink Bloggandes Kommentarer (1) Trackbacks ()

Produktivitet och effektivitet

Produktivitet och effektivitet är mitt mellan namn. Jag har under veckan hunnit med att hämta ut och lämna in medicin i två omgångar, jag beställde tid hos frisören och för synundersökning och klaffade in dem på samma dag med en timme på mig. Jag var inne i stan och kollade på ett café som jag såg sökte en person, men kände inte att det var rätt. Jag kontaktade även en människa på stagepool för jobbcoaching och pratade också i telefon med honom. Han gav mig upplysningar hur jag skulle gå tillväga med arbetsförmedlingen och jag har formulerat min vilja i små mål. Att eventuellt börja på jobbcoachingen och därifrån få mod, ta mig mod till att gå på castings och göra det till en rutin utan att förvänta mig något. När jag väl kommit in i det kan jag börja förvänta mig och kämpa för roller. Jag gav mig också ut på ett äventyr i slutet av förra veckan då det var hårmodell casting inne i stan. Jag var först på plats och gav mig ut på en promenad, en kvart senare hade det kommit några stycken som satt och väntade, under den senare kvarten kom det ännu fler innan frisören började ta upp tre och tre för att prata med och känna på hårmanen. Därmed lyckades jag komma lite längre bak i kön och jag var inte bufflig nog att gå upp först. Typiskt, han kommenterade det till och med när jag väl insåg att det var värt att ställa sig i kö och fick komma upp. Men då hade han redan hunnit prata med och få de långhåriga modellerna och vi var båda överrens om att mitt hår inte ska vara kort. Tack och lov! Förresten insåg jag under tiden att hårmodell inte är min grej, jag vill ha kvar mitt hår och kunna bestämma över det själv. Så det var väl bara bra och var väl som det skulle vara så som det blev. Nästa casting, riktiga casting, gör jag för en roll av något slag i filmens värld.

Idag var dagen jag först var på terapi, sedan en halvtimme senare satt jag i frisörstolen och timmen efter det i ögonstolen, eller vad det nu kallas när man testar synen på olika sätt. Fick som svar när jag frågade att det inte går att operera bort mitt synfel, men att det kan vara värt att be om konsultation på S:t Eriks ögonmottagning om vad för metod som kan vara bäst för mig om jag vill göra något åt mina ögon. Köpte mig en jordgubbs milkshake på McDonalds och kände mig flaschig med min nya frisyr på vägen till arbetsförmedlingen. Måste nämligen vara inskriven för att kunna få beslut att få jobbcoaching. Där som först sprack det i min lilla bubbla. För att vara inskriven måste man såklart söka jobb, och jag var ärlig om mitt tillstånd och hon tyckte själv att det var värt att gå hem och tänka på saken och vill inte ge mig den pressen som kommer med och riskera att jag mår sämre. Tack för det, men fan, då får jag inte jobbcoachingen på stagepool. Hon påpekade väldigt utmärkande att filmroller söker man inte, och filmstjärna får du bli på eget håll. Måste söka vanliga jobb, för att kunna få ett beslut om jobbcoach på annat håll än på arbetsförmedlingen. Tant! Självklart tror "folk" generellt att det är filmstjärna man vill bli. Orka bry sig, huvudsaken man vet själv vad det är man brinner för och vad som är grejen, de som känner mig vet förhoppningsvis bättre. Det lamslog mig med en häftig smäll och mörkret syntes igenom min välgjorda för dagen fasad. Kom hem och blev till en liten pöl men tilllät mig inte att bli mer än ett par droppar innan jag på tvång och rutin gjorde mig en korv och kaffe, satte mig i solen för att känna någon sorts värme och hopp men gick istället in för att skriva av mig istället. Känns bättre nu, och skrev också ett ärligt lite självutlämnande mail till jobbcoachen för att be om råd. Men jag säger det till mig själv, ingenting kan stå ivägen för mig även om minsta lilla kan slå ned mig. Det finns alltid en väg. Men om man till slut har gått alla vägar ...
2011-04-15 @ 14:42:38 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

59 dagar

Egentligen skulle jag vilja kommentera melodifestivalen, att jag röstade en gång på Saade och två på Danny och att jag var sur på låten Spring för livet för att den råkade stämma in lite på mig, men som jag nu ändå gillar. Let´s dance på att det var fel person som vann enligt mig, att jag fyllt 24 år och säkert ännu några saker som vore värt att kommenteras som varit under min frånvaro här på bloggen.

Men istället väljer jag att kommentera och lägga fokus på varför jag haft denna frånvaro. Om ett ämne som det är så mycket hysch-pysch om, psykiatrin och att må dåligt. Psykiskt dåligt att man måste få hjälp. Jag lade in mig själv under mycket ångest och hade mina farhågor efter första gången jag låg inne på en psykiatrisk avdelning. Trodde och fasade att jag skulle hamna på samma ställe, se samma ansikten, samma personal, samma ignorans, samma ångest av att ligga på psyk och börja matprotestera igen. Och visst det har varit mycket ångest, en lång färd med inga höga berg men djupa dalar. Men som jag fick höra att sjukhuset hade omorganiserat sig efter första gången, då jag inte fick någon större hjälp, ingen medicinering och blev utskriven efter bara åtta dagar, var det också annorlunda den här gången. Femtionio dagar inskriven, jag skulle ha blivit utskriven tidigare men som skjöts upp pga ångesten av just det och att jag fortfarande inte kände mig redo. En kanske lång historia men långsamt och nödvändigt. Det är en sluten värld. Det som händer där inne stannar där inne. Man har människor, både professionella och de inlagda, som man pratar med och som vet hur det är. Andra har ingen aning. Men så intressant med ruljansen av människor och mötesplatsen där man träffar dem. Det är märkligt och lite udda, men alla, om inte mer vi där tillsammans, är inte mer än människor. Ibland undrar man varför andra inte är inlagda av personalen till exempel, har jag hört som en kommentar på avdelningen, eller andra konstiga människor som går fritt där ute och är det de är. Att "vi" skulle vara mer normala. Mer empatiska till att förstå ångest och varandra. Men jag klagar inte den här gången. Jag började snabbt med antidepressivt, ångestdämpande och stabiliserande medel. Fick ändrad antidepressivt som skulle styra noradrenalinet istället för serotoninet, och som jag forfarande använder och kommer göra tills jag känner mig helt återställd och fullt normalt fungerande. Jag klagar inte på personalen, jag kände igen ett ansikte från avdelningen från förr och som nu är med i en ny omställning. De flesta i personalen var schyssta, bland andra inlagda går det förstås att diskuteras, men för mig var det en enorm tillgång i speciellt sjuksköterskan som var ansvarig för mig. Det var en nedåtdipp när hon skulle på semester på några veckor, och min eventuella planerade utskrivning fick skjutas upp för min hälsa och mitt humör. Det var inte rätt tillfälle att än en gång bli lämnad av en människa man tycker om. Som den nästa sköterska efterträdde den förres roll, tydde jag mig till henne och fick en trygg livlina att hänga mig kvar i. Men framförallt ebbade mina tårar ut hos en underbar kvinna som sköterska som jag verkligen skulle vilja ha kvar som en personlig mentor. Första tiden tyckte jag att hon var så bestämd, men hon var med mig och uppmuntrade till så mycket och fick mitt humör och sinne att le mot henne. Henne skulle jag vilja ha kvar som en personlig mentor. Tack E, G och B för att ni är de ni är. Ni vet vad ni betytt för mig. Det enda jag vill klaga på är det skamliga förslag jag fick tre-fyra veckor innan utksrivning. Att få ect, el-behandling, eller som man förr kallade det elchocker. Jag visste inte vad det var först. Första gången jag fick information om det trodde jag inte ens på att man höll på med sådant längre. Sedan fick jag reda på att det är en mycket vanlig behandling i Sverige till skillnad från andra länder där det är förbjudet. Vilket det såklart borde vara! El i hjärnan? Kan ju inte vara normalt eller sunt på något sätt. Slutligen läste jag på forum om behandlade personer av det, anhöriga till de som gjort det och av professionella kommentarer. Inte fick jag någon information om alla de människor som fått sina liv förstörda pga av ect. Där satt de värdiga, en vikarierande överläkare men avdelningsläkaren för avdelningen och föreslog ect för mig! Jag var för det ett litet tag endast för att jag vet när, var och hur min depression fastnade i hjärnan på mig. Därför trodde jag att det kanske skulle kunna hjälpa mig. Men jag skulle aldrig i livet pröva ect för att bara kanske må bättre, och inte när man får rådet på annat håll att aldrig utsätta sig för det och att det i vissa foruminlägg sägs vara tortyr. Det tror fan det! Inte är det någon modernisering av det inte, det enda som är mer modernt idag är att man får mer muskelavslappnande så att inte ryggraden tar skada av kroppens kramper och för att det inte ska se så hemskt ut av de som är med under behandligen, har jag läst av en uppsagd legitimerad sjuksköterska. Samma princip, samma skit. Jag skulle inte vilja vara sjuksköterska och stå för den behandlingen. Läskigt att det är så vanligt i vårt land och det är något som verkligen borde tas upp och lagändras. Därmed måste denna slutna värld öppnas upp mer för omvärlden, den utanför, så att ingenting kan skam - eller skuldbeläggas. För det ska den inte, den psykiatriska vården.  
2011-04-09 @ 12:03:52 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Stenbockens väg

Tillbaka igen, men inte på fötter. Har knappt lärt mig krypa. Men jag ska resa mig igen och börja gå. Gå på som jag brukar. Ett steg framåt, två steg bakåt - sakta men säkert tar stenbocken sig fram. En gång kommer den stå på toppen och se ut över utsikten, det som finns där framför den är också det som funnits men som då ligger bakom den. Men kom ihåg, att dess hjärta är inte gjord av sten.
2011-04-09 @ 11:45:12 Permalink Bloggandes Kommentarer (1) Trackbacks ()

Här inne

Här inne i ett rum i mitt inre, såväl som på ett sjukhus. Här inne finns jag. Jag vet vad det är att må dåligt, och jag vet vad depression är som sjukdom, men man vet egentligen inte vad det är förrän man vet att man vet det. Det vill säga, man är redan där. Jag kan se ut, men ingen annan kan se in. Jag ser ut genom ett fönster med mörkerglas och jag har dessutom som solglasögon på mig – så är det. Det är ingen rosa eller ljusblå värld jag lever i, det är grått. Mörkt grått till ljust i den mångfaldiga gråskalan. Jag har varit skeptisk till mediciner och är fortfarande. Får ångestdämpande för att lindra och antidepressivt för att höja upp och stabilisera mig. Men jag undrar … är man vad man tänker?
2011-02-24 @ 15:49:15 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Empatisk psykolog

Det var en bättre dag idag än igår. Ångesten slog till och när jag gick hem till mamma gick jag förbi vårdcentralen för att kolla om psykologen hade någon ledig tid. Han hade det inte men hon gick och frågade honom i alla fall för hon såg väl att jag mådde dåligt. Människan som han skulle ha träffat kom inte, eller kanske gick han och sade till en läkare att ta hand om den för att han skulle kunna prata med mig, jag vet inte. Jag fick träffa honom i alla fall, han fick ta del av min hjälplöshet och frustration, smärtan i att inte få svar, sorgen som äter upp mig parallellt och ångesten som sitter i min kropp. Han fick mig att åter igen lova att jag skulle kontakta honom innan jag gör något som tar livet av mig, han fick mig till och med att tro på honom (och jag tror på det som i att lita på och inte som att jag blev övertygad av en lögn) att han, som de främlingar vi är för varann, bryr sig om mig och min existens. Att jag inte bara är ett fall för honom som jag konfronterade honom med, och en främling som inte betyder något. Det var skönt någonstans bakom all ångest att veta att det trots allt finns empati, och kände mig inte ensam i min ångest, vilket var en ovanlig känsla. Han höll med om att jag behövde något starkare och som varade längre mot ångesten än de förra som jag knappt kände tog något alls. Han hämtade en läkare som förklarade att han skulle skicka ett recept till snabbverkande tabletter och som verkade under en längre tid och att de inte var beroendeframkallande som de första som jag bara ska ta vid behov. Jag vet inte om jag uppfattade allting rätt, får fråga igen hur jag ska ta alla tabletter nästa gång då apotekaren inte kunde svara på det, om jag skulle ta dom dagligen för att förhindra ångesten eller bara när jag känner den. I värsta fall får jag väl knacka på granndörren till min pappas radhuslänga ... Slutligen andades vi i tre minuter, han gav mig tydliga instruktioner att verkligen sätta mig ned och ha som uppgift att bara andas i tio minuter en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen varje dag, då jag hade slarvat med det under veckan. Jag blev lite lugnare av det, och kände verkligen att det gav något och att jag inte gjorde fel att ha gått till honom. Jag tog också en atarax, de nya tabletterna, och det lugnade ned det sista av mig. Det knockade verkligen ned mig, men var välbehövligt.

2011-02-05 @ 01:58:11 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Elefantäventyr

Jag och min högra hand (eller vänstra?) hade ett litet äventyr i höstas, och jag fick för första gången på länge se elefanter. Det var mitt favoritdjur när jag var liten, både på Skansen och Kolmården. Stora häftiga djur, och det var så fascinerande att stå och se på dem. Den på Kolmården kommer jag ihåg kastade upp sand med snabeln över huvudet och på kroppen som för att bli av med alla flugor som surrade över honom. På Skansen var de nästan ännu större, fast då var de också inomhus. Jag stod på marknivå som dem, och kommer ihåg instängdheten bara jag där inne i dunklet. Stackars djur! Tack och lov tog de bort elefanterna från Skansen. De ska inte stå på det viset på djurparker, även om man vill se dem. Det borde inga djur göra. Ska man se djur borde man åka på safari i Afrika där de har sin egna, riktiga natur. Naturreservaten där är ju i alla fall stora vidder. De här elefanterna bor i Borås djurpark, och vi promenerade (min hand och jag?) i skogen där gränsen till elefantparken går. Vi satte oss på en sten, jag kände mig lite kriminell med min kamera och att vi snyltade på djuren utifrån men glömde det snabbt, och njöt av de stora djurens existens. Jag hoppas verkligen att det inte är seriöst eller att det kommer att fungera det som jag läst, att de ska framställa mammuten igen med hjälp av gamla celler och en elefant. Men hur kan det fortfarande finnas celler av ett utdött djur. Det finns en anledning till varför djur dör ut ...

Klicka för större bilder


 

Elefanthannen lunkade fram och tillbaka ...

  

  

Han är skild från de andra elefanterna,
antagligen för att den är för stor och stark och att det hänt farligt mellan dem förut.
Synd om honom ändå.

  

Jättefina djur!






Ps. Min "högra hand" är ju förstås den som jag skulle kunna hugga av den för.

2011-02-01 @ 01:13:49 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Gårdagens jobbiga dag

Igår var en jobbig dag. Jag gick upp tidigt för en tid hos psykologen som jag träffade första gången förra veckan, en man för första gången dessutom. Inte alls, det var en man som ville leka förståede på Ingesund, men han var å andra sidan religiöst kristen. Vill tro gott om alla, klart han inte var till någon hjälp för mig. Men den här mannen är väl helt okej, en tönt. Lugn och töntig, lite obekvämt. Vill inte gärna prata för att det känns olustigt om jag inte gör den, men å andra sidan var jag förvånad själv över att allting bara forsade ur mig. Men vad vet en man hur det är för en kvinna att bli våldtagen eller misshandlad ... Inte samma sak som för en man när han blir det, inte samma för alla människor heller i och för sig. Alla är sina egna öar. Väntar på att få en remiss till en annan psykolog, en ny eller bara en till. Jag tar alla jag får, bara jag har. Irriterande att hela tiden behöva berätta samma sak, samma historia om och om igen för nya människor som jag också sade till honom. Men å andra sidan är det väl kanske det som är grejen, att kunna göra det. Älta. Dra upp och fram det så att det inte ligger under ytan och kokar. Bli medveten. Jag är fan så medveten. Första gången igår fattade jag det, när han uttryckte det som att mina tankar på döden är ett symptom på depressionen. Jag som är i en depression. Ja, jag inser att det inte är normalt att tänka på döden och att inte vilja leva längre. Men hur kan medicin ta bort de faktum som drivit fram till det? Har ännu bara fått ångestdämpande, vilket är en lättnad att ha för en gångs skull. Men som jag inte vet om det verkligen funkar så fick jag hemläxa att träna på att andas i kvadrat varje dag på förmiddagen, eftermiddagen och kvällen till nästa gång vi ses. Har glömt bort det hela dagen idag. Får väl försöka i alla fall att  slappna av en liten stund snart. Dessutom gjorde jag slag i saken för min egen skull och frågade om det fanns en gynekolog i huset. Jag har gått på toaletten överdrivet mycket på sista tiden, utan att känna att jag behöver det. Jag behöver inte känna mig kissnödig för att kunna kissa, jättemärkligt. Och så svider det, men inte så mycket som jag har fått uppfattningen att det gör vid urinvägsinfektion. Utan att veta vad det var för fel på mig fick jag träffa en barnmorska som hjälpte mig med mina frågor, och bad mig göra ett urinprov. När hon kom med beskedet att jag hade blod i urinet blev jag livrädd, och jag skulle bli tvungen att träffa läkare. Hon lämnade mig och gick för att höra med läkaren när jag kunde komma tillbaka, och jag återvände tre timmar senare och fick göra ett till urinprov. Läkaren gav mig recept mot urinvägsinfektion, så nu har jag en massa tabletter att hålla reda på. De ska jag ta i fem dagar till varje måltid, plus mina ångestdämpande vid behov och neurol forte när jag känner mig lätt orolig och inte kan somna. Kommer jag dessutom få antidepressivt medel och dra på mig mer negativt skit (negativ energi drar till sig neagtiv energi) kommer jag snart vara ett levande apotek. Och jag lär snart känna varje läkare och sköterska nere vid min nya vårdcentral som ligger nära till hans, fem minuter hemifrån. Jag kommer säkert börja gå dit för varje skavank, vid minsta smärta eller fysiskt besvär, som så bara min tå som värker i sommartid efter att jag har simmat. Trevliga är de i alla fall! och så har jag hört att min pappas granne jobbar där nere som läkare. Hm! Trevligt att stöta på denne om man kommer hem och han känner igen mig som hon med urinvägsinfektion ...
2011-01-25 @ 17:44:51 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Grattis Garagefilm!

Är stolt över att ha praktiserat på ett nu guldbaggebelönat filmbolag. Grattis Garagefilm! Grattis Mimmi och Rebecka. Nu ska jag bara se den också, Sebbe.

2011-01-25 @ 16:59:11 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vill dö lite mer

Jag är stressad utan att göra någonting. Jag behöver inte göra något för att känna mig stressad. Eller gör jag något hela tiden, ja såklart. Jag andas. Jag orkar. Men sedan kommer det något som bryter ned mig igen, medan jag redan är nere. Jag packade upp kläder, och sorterade in så att det skulle få plats. Började prova lite kläder och valde ut lite som jag inte behöver ha kvar, men som vanligt kan jag inte bestämma och ta allt på samma gång. Måste slänga lite kläder/minnen i taget. Får ett telefonsamtal när jag sitter med ena armen i en sladdrig blusärm och försöker få på mig medan jag hör på riktigt skitsnack. Sakta men säkert hör jag vad som håller på att hända. Känner. Jag trodde att det var annorlunda den här gången. Att man kanske fattade. Men nej. Det finns en jävla bra förklaring varför jag inte säger något om mig. Vill dö lite mer. Vill inte vara här, och inte där. Inte leva hemma och tvingas höra förebråelser och påhitt, inte heller bo i helvetet på jorden. Jag vill vara där själen beblandar sig i den stora, där den slipper fri från fängelset kroppen och finner den sanna lyckan där ingen smärta eller ondska finns.

2011-01-25 @ 15:37:58 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Viljan O

. Punkt. Jag har kommit till en punkt där jag aldrig varit förut. Eller jo, kanske. Fast då var det så slutgiltigt på ett slutgiltigt sätt, även om jag byggde upp ett hopp om att kanske en dag. Nu är det äckligt bittert över allting. Som en syra. Som fräter. Känns som att bli förnekad igen, samtidigt som att det överdrivs. Varför bry sig nu? Jag hade behövt det då. Bara för att jag en gångs skull säger det som man egentligen inte vill höra. Men jag tänker inte låtsas om som att jag inte vill dö. Inte låtsas bort alla faktum, som andra njuter av i sin ovisshet och går in i försvarsställning om de får höra. Orkar inte. Ingen kraft eller vilja, ingen ork att orka. Säger jag att jag vill dö, så vill jag det. Jag vill inte ta livet av mig, men vill heller inte leva. Jag vill en sak, men samtidigt vill jag inte höra, känna sådant som gör ont och är därifrån. Inte fräta. Nu är jag inte där. Är du nöjd nu? Någonstans kommer alltså denna ovilja driva fram till viljan O. Låt det inte ske ...
2011-01-20 @ 09:23:27 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Utvärdering 2010

Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
2 November, 4 december

Höll du några av dina nyårslöften?
Hade inga nyårslöften.

Blev någon av dina vänner förälder i år?
Nej

Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov för det!

Vilka länder besökte du?
Finland (Åland)

Är det något du saknar år 2010 som du vill ha 2011?
Lättheten i bröstet

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Första gången jag började med monologarbete

Vad var din största framgång 2010?
Att jag älskade igen

Största misstaget?
Att SD kom in i riksdagen!

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ja, låg störtförkyld en varm sommardag och förlorade pengar på en resa dessutom. Resan i sig var dock en större förlust än pengarna

Bästa köpet?
Filmen Notting Hill :)

Vad spenderade du mest pengar på?
Mat, hyra, bussresor

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att jag kom in på Marieborg och det visades vara en riktigt bra teaterutbildning, vissa stunder i skolan                                                     

Vilka låtar kommer alltid påminna dig om 2010?
Waka waka - Shakira
Need you know - Lady Antebellum

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare

Vad önskar du att du gjort mer?
Kunnat ignorera vissa saker

Vad önskar du att du gjort mindre?
Vet inte, jag gör nog i överlag mindre än mer

Hur tillbringade du julen?
Hos min mormor och morfar

Har du varit kär i år?
Ja, tror det, vet knappt längre hur det känns att vara kär - har känt så mycket i år

Favoritprogram på tv?
Har knappt kollat på teve i år

Bästa boken du läste i år?
Sofies Värld av Josetin Gaarder

Största musikaliska upptäckten?
Lady Antebellum

Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Fick en puss på natten innan jag somnade, öppnade en present jag hade fått medskickat hemifrån och ett par andra av ett par kompisar, åt tårta hemma hos en dåvarande kompis på eftermiddagen

Vad fick dig att må bra?
Kärlek

Vem saknade du?
Någon som försvann

Finns det något som skulle gjort ditt år bättre?
Ja, mycket

Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Svart, leggings och toppar som går över rumpan

De bästa nya människorna du träffade?
Marika, Arvid m.fl ♥

Årets besvikelse? 
Att jag trodde min bästa vän och största kärlek skulle dö ifrån mig

Flera stora besvikelser i år. Värsta året i mitt liv så här långt -
2011-01-02 @ 15:44:25 Permalink Bloggandes Kommentarer (1) Trackbacks ()

Efterskalv

Jag känner igen mig om nätterna. Ligger och kan inte somna, tankarna finns där hela tiden på olika sätt, och känslan, ångesten. Undrar vad klockan kan vara. Förra julen var perfekt, den bästa på länge. Jag var trygg med någon, kan till och med peka ut höjdpunkten. Sen kom traumat. Tror att det bara hela tiden kommer nytt och att det går att glömma den förra ångesten, men vet och har sagt det själv att det bara har lagts på mer och mer och blivit tyngre. Ångest efter ångest, trauma efter trauma. Har man en gång varit med om ett trauma, kommer man med största sannolikhet att få vara med om ett igen, som att man skulle dra till sig det - enligt statistik. Psykiskt som fysiskt, går det att förstå att man är mottaglig - men varför? Våldtagna tjejer har i de flesta fallen blivit det flera gånger. Har man blivit våldtagen en gång, löper man stor risk att hamna i liknande situation igen, som om de skulle ty sig till det - enligt statistik. Kul, skönt - verkligen! Att inte veta om det kommer hända igen, utan om när. Det är inte längre toppen på isberget, jag ser nedåt nu, känner hela bördan. Efterskalv från något som inte ens syns. Ser jag? Vill jag se? Posttraumatiska jävla helvete! Vad gör man åt något som man inte kan göra något åt?
2010-12-28 @ 00:31:18 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

God jul, eller nåt ...

God jul, ska man väl säga då. Det kändes fortfarande konstigt att det var jul när det hade hunnit bli julafton igår. Konstigt och jobbigt! Men som alltid är julafton en helig dag för mig, och det enda man kan göra är att vara här och nu på just julafton med de traditioner man har. Det vill säga Kalle Anka, maten, Karl-Bertil Jonssons jul, Svensson Svensson. Min egna lilla tradition ett tag var filmen Medan du sov, men den har inte gått på teve sedan två år tillbaka. Den saknar jag, romantisk och fin i juleider. Istället slutade julafton i år med att jag såg slutet på Tomten är far till alla barnen och Hajen 3. Kunde inte lyssna på Westlifes nya album eftersom jag inte fick den, men annars brukar även det hända på julaftonskvällen.

Julen är mycket om tevetittande och mat. Tomten finns inte längre! Julklappar är en liten del, vilket idag ger en större tillfredsställelse att ge. Desto mer kanske man också uppskattar det man får, på samma sätt, i och med att det är någon som ger en det man önskar eller överraskas över. I år älskar jag verkligen julmaten, det som är detsamma varje år. Men just den här julen uppskattar jag det förvånande mycket. Älskar sillen, den gravade laxen med hovmästarsåsen, julskinkan med rödkål som jag tror att jag för en gångs skull börjat gilla lite och snapsen som är ett nytt inslag för mig, så länge den är god och inte finns där bara för att. Annars är det julmust, som jag förut inte gillat så mycket men som jag nu älskar att dricka mig otörstig på ... och nötknäckandet.

2010-12-25 @ 19:44:34 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Perspektiv med våra egna ögon

Jag har äntligen läst klart en blogg till dagsläget. Ellrer snarare tyärr. När jag först hittade den satt jag uppe till halv två första natten, då jag till slut fick tvinga mig själv att stänga ned och lägga mig för att försöka somna eftersom att det var skola dagen efter. Jag fortsatte eftermiddagen och kvällen därpå, och fortsatte så i ett par dagar innan jag bestämde mig för att ta en månad per dag. Ibland funkade det, ibland inte. Jag kunde gå in på nästa, och blev tvungen att tvinga mig att sluta någonstans i mitten. Sträckläsning på hög nivå! Som en bok man inte kan lägga ifrån sig, och som man sedan önskar att man inte läste så fort för att den var så bra. Det är en tjej som driver bloggen; hon förlorade sin pojkvän, sin älskade kärlek, och födde därefter deras son. Det går inte med ord beskriva hur vissa saker känns, men hennes ord går rakt in i hjärtat. Jag har gråtit och skrattat med henne i hennes inlägg, och man finner ett sådant medlidande som det inte heller finns några ord för. Riktigt sorgligt med den verklighet som drabbar vissa människor, en tragedi som man aldrig helt kommer komma över. Hårt och svårt, man ska inte behöva förlora för att veta vad man har/hade. Jag sänder varma tankar till en mycket stark tjej som inte förtjänar det hon fått. Vem kan någonsin förtjäna något så grymt som livet ibland ger? Jag hoppas att hon får och kan hitta det hon förtjänar. Vad man än kan ge och uttrycka, är varje människa ensam i sin ångest. För det är ändå där någonstans man vill vara ensam med sitt. Fastän det kan göra så ont att läsa om andras ångest, finns det styrka och identifikation. Det ger en mod att ta till sig, för att våga möta sig själv både i och utanför ångesten. Samtidigt är vi alla ensamma. Vi har våra egna perspektiv, den utifrån har inte samma perspektiv som den som lever med det den lever med. Men skillnad på att själv känna samma sak. Hur kan någon annan veta hur det känns för mig? även om man känner någon. - Men någonstans och någon gång ska vi väl alla få finna ro. Det ironiska är, som jag kunde läsa för inte så länge sen, att hennes förlorade kärlek var adopterad från Colombia. Bloggens författare som jag följde dessförinnan (och fortfarande kikar in på), var även han därifrån. Det är som att livet ger mig en käftsmäll, som skriker Känn! Som att mitt eget inte vore tillräckligt ...
2010-12-19 @ 22:46:18 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Choklad med chilipeppar

Försökte frossa i glass, men den var för stark med chilipepparsmak så den fick ta plats i frysen igen. Tänker poppa popcorn och lägga mig i sängen och se en film att gråta till nu. 
 

2010-12-18 @ 22:38:11 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kära jultomten

Kära jultomten
Kommer jag få några klappar i år? Förtjänar jag det? Får jag önska mig?
Vill och vill, det finns sådant som man måste ha också. Bara pengar i julklapp kommer just gå till nödvändigheter som linsvätska, torrschampo, grejer till håret - jag skulle i och för sig vilja ha en locktång. Jag vill ha en plånbok som också är en nödvändighet, en med många fack men ändå inte för stor sådan. Och så en liten en som man kan ha när man bara ska ha med sig lite pengar någonstans utan att behöva ta med sig hela plånboken. Då vill jag på samma gång ha en liten handväska med långa, reglerbara band som man lätt kan ha om man är ute någonstans en kväll till exempel. Jag vill ha böcker; John Ajvides nya bok, Paulo Coelhos Brida och Att skriva filmmanus av Fredrik Lindqvist. Nora Roberts och Danielle Steel går alltid hem hos mig, men böcker är en passion, så en bra sådan är alltid uppskattat när det hittas en som man tror är bra och som visar sig vara det också. Likaså filmer, Inception vill jag ha i min samling. Nagellack och smycken är också något som man inte kan ha för mycket av. Uggs är något som jag ska ha till efter jul, oavsett om du tillverkar dom eller inte. Läs, det är skillnad på att ska ha och vilja ha. Ska-ha-grejerna måste jag ju ändå ha förr eller senare.
Nu vet du, du känner ju mig. Men överraska mig! Överraskningar är en kortvarig, men uppskattad gest. Bara tomtenissarna vet att jag spanar in Iphones ...
2010-12-18 @ 20:21:01 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kaos i tankar

Jag har så mycket i mina tankar nu som jag inte kan kontrollera. Så mycket jag vill hinna, och sådant som jag måste hinna. Med alla måsten kommer det flera sådana för att det första ska gå igenom. Som att planera en resa till Malmö vilket har visat sig vara svårare än vad jag trodde, men inte är det resan jag borde lägga fokus på när det är det jag ska göra där som är grejen, dvs antagningsprov. Så plötsligt har jag två monologer jag måste arbeta med. Tur att de bara kräver en text, men jag vill å andra sidan inte lägga den första åt sidan som är arbetet här på skolan. Kan kanske vara bra till och med att ha två att skilja på och alternera med, när man behöver paus från den andra. Men jag måste ta mig tid till det, vilket det är väldigt lite med nu. Så mycket nu; en massa repetitioner med vårt julspel om Karl-Bertil Jonssons jul, resplanering och biljettbokning som inte blir av och som nu skär sig på grund av att vissa redan har bokat resa fastän vi är en grupp som ska dit, jag och min fixa idé att jag vill göra ett dansnummer på julkabarén med tyger inblandat dessutom men som jag inte vet om jag är kapabel till som det är nu. Men det vore så kul! Och så dessutom tankar att tänka om mig själv, och det jag känner om hur jag mår. Jag vill läsa böcker om teater och Stanislavskij, och borde läsa om posttraumatisk stress syndrom men tiden räcker inte till. Och så julstressen på det! Jag borde prioritera, borde verkligen sätta mig själv i främsta rummet. Prioritera vad som är viktigast, men också bry mig om vad jag vill och har lust med. Men det är svårt nu. Det jag allra helst vill är att må bra. Men det är också det största, och svåraste projektet.
2010-12-16 @ 00:15:03 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Overklig natt

Jag har börjat hata mig blogg. Att den inte är helt anonym. Jag kan inte skriva allt utan att människor blandar sig i vad jag gör eller tänker. Skulle jag skriva om vad jag gjorde, eller snarare ville göra och var nära till, inatt skulle jag antagligen bli inspärrad. Känner mig jättekonstig idag. Tom, ett gigantskt hålrum som tagit plats i mig. Trött, men får inte sova. Vill sova, men orkar inte ligga. Ensam, vet inte längre vart jag ska vända mig. Tog mig en nattpromenad i snön, till slut fick en tablett för åksjuka vikariera som sömnmedel. Hörde en knackning som ett hårt, kort dragande mot kylskåpsmaterial. Inte för inte att ljudet lät inifrån köket. Såg ett blinkande ljus svepa runt rummets väggar som skiftade i färger, fastän jag hade dragit ned gardinen. Gick upp för att se vad ett potentiellt spöke ville säga mig. Kollade ut genom fönstret bakom gardinen, såg det blinka. Klättrade upp på diskbänken och kollade ut därifrån. Såg en sos bil stå där utanför med blinkers på. Paranoid att de skulle komma in och hämta mig. Svalde snabbt tabletten, låste upp dörren som för att underlätta för folk om jag inte skulle komma att vakna upp igen. Kände hunger bosätta mig i min kropp samtidigt som illamående. Visste att jag inte borde kunna hallucinera redan, men var osäker på min verklighetsuppfattning då den hade blivit som en ankare på torra land.

2010-12-11 @ 16:47:45 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Från en Idolfinal till en personlig utläggning om konst

Jag tänkte tidigt att Jay skulle hamna topp tre, och han blev min favorit på vägen någonstans. Det känns inte som att jag följt Idol på samma sätt, eller jo. Jag har missat ett par gånger, men ändå tittat över internet de flesta gånger. Lite träligt att vänta en hel kväll, men det är ju underhållning helt klart. Men Sveriges största musiktävling, som de upprepade gånger säger om Idol, är ju inte helt sant. Sångtävling, jo visst, och en popularitets sådan. De ska sjunga bra, och ha en bra personlighet - främst det, det är det som gör en Idol. Hade lite sms talk med min mamma under programmet då vi såg ensamma på varsitt håll och tycker lika och olika, och då slår det mig: Att ja, jag skulle hellre vilja ha en skiva med Jay än Minnah - ... Han har namnet, Jay Smith, är inte det ett artistnamn redan så säg! Han har hårdrocken som grund, sjunger bra och gör om helt otippade låtar som sina egna och gör det bra också. Som I want it that way med Backstreet Boys, Lady Gagas Bad romance eller det magiska ögonblicket med Madonnas Like a prayer. Bäst, helt klart - och det var lika bra när han gjorde den en andra gång ikväll som publikens val. Men som alla första gånger var första gången bäst, enligt mig. Glädjerysningar över kroppen. Jag såg dessutom en intervju med honom där han säger att han sjöng den till sin första riktiga kärlek, som dog när hon var 21 år. Sorgligt och verkligt, och skandalen med drogerna gav han också en intervju om där han rådde alla unga att inte följa hans fotspår, att det inte är värt det o.s.v. Han sjöng för sin nuvarande kärlek, som de i intervjun under det programmet förklarade var väldigt stark och betydelsefull. Han har bevisat sig mänsklig. Otroheten med Minnah är en annan sak. Ingenting som människor har med att göra, och verkligen inga skvallertidningar eller fans. Visst, jävligt fult att göra något sådant - men att hon ändå var där betyder att de hade/har något betydelsefullt. Han är antagligen den mest "smutsiga" vinnaren i Idols historia. Känner inte att jag tycker synd om Minnah när hon har bevisat sig vara en sådan tjej. Är inte bara lite upprörd just nu, eftersom jag inte riktigt visste om (jag läser inte skvaller) eller trodde på den där otroheten när kärleken var så betydelsefull. Men hon hade antagligen behövt segern mer än Jay. Han klarar sig bra nog på egen hand, och förtjänar mer en andraplats så han slipper idolstämpeln och en massa påtvingade låtar på sin första skiva. ... - Men, skulle jag komma till: varför skulle jag vilja ha en skiva med Jay? Visst han gör en bra egen version av Madonnas låt. Men skulle jag vilja höra den på skiva? Jag vet inte. Som innan Geir åkte ut och han var min favorit, han kunde också sjunga riktigt bra och gjorde Lady Antebellums I need you know helt suverän. MEN, varför skulle jag lyssna på hans version av den, när jag kan lyssna på Lady Antebellum själva som gjort originalet? De blev för fan min Idol efter att jag hörde honom. Ja, tack för den Geir! Men ska man fånga mitt öra och hela min uppmärksamhet ska man kunna skriva musik själv. Behöver inte vara för kunnandets skull, men att ha eget material (!) Jag skulle aldrig i livet köpa en Idol-skiva, just för den skull att det bara är redan kända låtar som är omgjorda. Visst, låt andra skriva åt er - men det är en smärre skam i mina ögon att producera om redan givna låtar som sina egna. Hur skulle det se ut om man gjorde så med filmer överlag? Teater är däremot något hela tiden levande med skådespelare och deras roll, man använder sig av texter (teatermanus) och fastställer aldrig något bestämt då syftet med teater är dömt att misslyckas. Ett musikstycke, en film och en bok måste jag tillägga, är något bestämt och bestående - medan teater är en levande konstart.  

2010-12-11 @ 00:34:29 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tidigare inlägg Nyare inlägg
Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 0.91