I skuggan av solen i en idyll
Idag fick jag en stund att glömma bort depressionen ett tag. Vad som skulle vara en intervju för en kurs, blev istället ett mycket trevligt samtal. Ett ställe där jag aldrig hade varit förut, Helgalunden, är en mycket fin plats och det är en kyrka som är central med en liten, röd stuga från förr (1700-talet) väster om den omgärdat av buskage vilket var väldigt mysigt. Jag kan förstå att det är en miljö för honom att skriva på, mysigt och pittoreskt. Vi satt i den lilla trädgården, och han var hur trevlig som helst. Flygplan hördes brumma inte så högt över oss och störde ibland, men annars pratade vi livligt om film och skrivande. Vad som är mänsklig ångest, symbolik och om filmer vi båda hade sett och hade som gemensamma favoriter, Melancholia och Hämnden. Angående svenska filmer som han frågade mig om, drog jag till med att det behövs något nytt och att det är därför jag vill göra/skriva film. Jag berättade en del om mig själv, och min idé till manus och fick utbyte av att prata med honom kände jag. Jag berättade även den lilla historien om mig och min mugg, och han sade att det lät spännande och fint som bakgrund och utveckling om mig och som inspiration till en film. Vi satt i en timme och pratade om allt möjligt, han frågade mig saker och jag honom och han berättade om kursen hur den var upplagd och så vidare. Det kändes enormt skönt och jag tror, tycker att jag gjorde ett bra intryck. Jag gav lite hintar och visade mig angelägen, men var ändå ödmjuk inför att komma in på kursen, och han sade att jag har bra status eftersom jag var tjugo av fyrtio som hade fått komma på intervju och sexton personer blir intagna. Känns inte helt fel. Men bara den där lilla stunden idag, i skuggan av solen i en liten idyll, att få prata med en människa om sådant som man har gemensamt och båda brinner för och bli sedd som den personen i mig - det var något speciellt.
Mmm marabou
Godaste chokladen som gjorts enligt mig, fast det finns ju andra goda också. Men denna borde finnas med i det fasta sortimentet. Mmm
Duktig igen
Jag blev imponerad att jag klarade av det jag vill uppnå. Det vill säga att jogga runt tempeludden, först powerwalka dit och börja jogga där skogsvägen börjar för att det skulle vara mjukare underlag. Jag klarade av att hålla jämnt tempo och stannade aldrig till någon gång. Nycklarna skavde in i handen och jag tryckte lite extra när det var uppförsbacke och den där sista biten när jag såg backen upp till Riddersvik igen. Det är en bedrift för mig, och jag är så glad och stolt över att jag klarade det. Jag borde verkligen satsa mer på att träna min kondition, men det är väl mest för att se om jag kan gå ned i vikt som jag tog mig an den här uppgiften. Ett tips som jag lärt mig de senaste promenaderna är att man ska spänna och hålla in magen medan man går, man får automatiskt mer fart när man går då och höfterna svänger mer, även armarna kommer igång. Orkar man kan man ju spänna skinkorna också, men jag kör på magen.
Så hittills idag har jag ätit frukost, yogat, klätt på mig shorts och sportbehå med en tröja över och skippade sminket, satte på mig ett par solglasögon som täckte halva ansiktet och begav mig ut med nycklar i ena handen och en halvfylld vattenflaska i den andra. Jag drack säkert en halvliter vatten innan också, det tror jag gör mycket. Men svetten rann för det utmed kinderna, härligt. Jag ville först ta en annan väg för att kunna få solljus, men det kom jag på var en dålig idé när jag väl höll igång. Den steker för mycket, temeludden är ett perfekt ställe att jogga på med alla träd och utsikten över vattnet när det dessutom blåste lite som svalka. När jag kom hem tog jag ett kallt bad, och tvättade håret som jag brukade göra när jag var liten om kvällarna. Det var länge sen, annars står jag alltid över badkaret eller i duschen. Hittade en skum flaska bland mammas alla i uppstället över badkaret, 2 in 1 fuktgivande och figurformande stod det på. En spaflaska typ, för välbefinnande, dammig och verkade inte använd - så jag tog lite och smörjde in magen :p och resten av kroppen. Men det ska man väl använda varje dag för att det ska fungera antagligen, hm. Lunch nu blir resterna från igår, lax med grönsaker. Nyttigt och bra, igår hoppade jag över lunchen helt så när som på en grapefrukt och kaffe, dels för att jag inte ville äta dels av ångest och det inte för vikten, fastän jag var hungrig.
Såhär ser jag ut nu, ren och fräsch - men solen är varm för det.
Nu är jag helt såld på idén att gå och köpa en chokladkaka, den med smak av mango. Det är den godaste chokladen jag någonsin smakat, och den är utgående. Nästan så att jag måste köpa på mig några för framtiden. Men då kommer ju såklart den där viktfixeringen tillbaka ... Fan, jag som aldrig har behövt tänka på det förut, och kunnat äta vad jag vill utan att gå upp. Mörk choklad är bättre, mindre socker, men åh mangochokladen mmm.
Så hittills idag har jag ätit frukost, yogat, klätt på mig shorts och sportbehå med en tröja över och skippade sminket, satte på mig ett par solglasögon som täckte halva ansiktet och begav mig ut med nycklar i ena handen och en halvfylld vattenflaska i den andra. Jag drack säkert en halvliter vatten innan också, det tror jag gör mycket. Men svetten rann för det utmed kinderna, härligt. Jag ville först ta en annan väg för att kunna få solljus, men det kom jag på var en dålig idé när jag väl höll igång. Den steker för mycket, temeludden är ett perfekt ställe att jogga på med alla träd och utsikten över vattnet när det dessutom blåste lite som svalka. När jag kom hem tog jag ett kallt bad, och tvättade håret som jag brukade göra när jag var liten om kvällarna. Det var länge sen, annars står jag alltid över badkaret eller i duschen. Hittade en skum flaska bland mammas alla i uppstället över badkaret, 2 in 1 fuktgivande och figurformande stod det på. En spaflaska typ, för välbefinnande, dammig och verkade inte använd - så jag tog lite och smörjde in magen :p och resten av kroppen. Men det ska man väl använda varje dag för att det ska fungera antagligen, hm. Lunch nu blir resterna från igår, lax med grönsaker. Nyttigt och bra, igår hoppade jag över lunchen helt så när som på en grapefrukt och kaffe, dels för att jag inte ville äta dels av ångest och det inte för vikten, fastän jag var hungrig.
Haha, man ser tydligt en svettdroppe på kinden och en där i pannan på väg ned
Såhär ser jag ut nu, ren och fräsch - men solen är varm för det.Nu är jag helt såld på idén att gå och köpa en chokladkaka, den med smak av mango. Det är den godaste chokladen jag någonsin smakat, och den är utgående. Nästan så att jag måste köpa på mig några för framtiden. Men då kommer ju såklart den där viktfixeringen tillbaka ... Fan, jag som aldrig har behövt tänka på det förut, och kunnat äta vad jag vill utan att gå upp. Mörk choklad är bättre, mindre socker, men åh mangochokladen mmm.
Slit som är värt att slita för
Jag kände mig duktig igår när jag hann med att yoga som vanligt på morgonen, sedan cykla fram och tillbaka, där en sträcka tar ca 20-30 minuter, för att jag hade tid hos min psykolog och på kvällen gymmades det. Mitt självförtroende är inte så kul för tillfället, känner mig tjock och jag får inte på mig vissa av mina kläder, som sommarshortsen. Dessutom väntar jag ut mina håriga ben så att jag kan vaxa dem snart, vilket gör att jag svettas i långbyxor för att inte skämma ut mig för mycket när jag är ute bland folk. Tillfälliga problem, men hur tillfällig viktuppgången är kan jag inte avgöra, om det är medicinen som gör det eller inte och om jag kan göra något åt det som att sluta äta eller något. Inte bra för mig känner jag, som det är. Dessutom blev jag överlycklig innan jag skulle cykla hemifrån då jag hade fått ett mail från manuspiloterna, där de sade att mitt ansökningsprov var intressant och att jag är kallad för intervju. Lycka! Jag som hade gett upp hoppet, och var väldigt på och hörde av mig en gång för mycket kände jag, efter att både ringt och mailat för uppföljning hur ansökningsprocessen hade gått och för att visa hur angelägen jag var om att verkligen få komma in på helårskursen. Jag skickade till och med in ett till personligt brev tillsammans med intyg och referenser om utbildning och praktik inom filmbranschen, där jag ännu mer förklarade att film är det jag vill och manus blabla. Men det var ju egentligen helt onödigt, för då hade jag redan fått mailet, men jag antar att det inte är fel i alla fall. Yes, allt mitt slit och engagemang, all min tid och drömmeri har fått komma till mål. Jag ska inte ta ut glädjen i förskott att jag kommit in på kursen, men bara att den chansen finns nu och att mitt verk verkar intressant är guld värt för mig. Nu får jag chans att också fördjupa mig lite mer i vad jag tänker om min idé, det som inte framkommer i det som jag har skrivit som jag formulerade i det första brevet. Bästa dagen på länge, och jag kunde med gott samvete och med ett leende på läpparna säga till min psykolog att jag mådde bra för en gångs skull. Glädjen höll i sig, men den föll som en sten till marken när min mamma inte alls blev glad för min skull eller ens låtsades, och uttryckligen sade att jag inte får gå mer folkhögskoleutbildningar. Jag vill inte tänka det egentligen, men jo jag ångrar att jag lät henne läsa mitt manus. Eller nej, kanske inte - jag ville det då och jag har ju faktiskt försökt. Jag har anförtrott mig och litat på en av mina allra närmaste. Men får man ingen respons är det förgäves, förtvivlande. Tillbaka till inte ruta ett, utan ruta noll. Kommer jag inte in på kursen kommer det inte bli kul, men mina föräldrar kommer väl gotta sig åt att då måste jag börja jobba. Jag tar hellre livet av mig än att inte få jobba med det jag vill, att få följa mina drömmar och göra det jag tror på. Bara för att de är bittra över att de inte fick följa sina drömmar, eller ännu värre - inte hade några. Sorgligt! Och synd, för då har de ingen möjlighet eller förståelse av att glädja sig över andra om man inte själv har glatt sig åt att få komma i mål med något man drömmer om och kämpar för. Egentligen borde de vara jävligt nöjda och stolta över mig, att jag vet vad jag vill och att jag är den jag är, att jag gör det jag vill och tror på. Men de känner mig väl inte, har inte sett mig spela teater eller, som den frågan jag fick förra gången av min psykolog, om jag fått beröm. Kan inte minnas en enda gång. Det känns ensamt. Så dagen slutade inte lika bra som den hade varit, och behövde ta en extra tablett för att kunna somna lungt.
I'm gonna love you a little bit more
Jag har inte ens ont. Det bara är. Kommer. Håller på. Kan inte kontrollera det, sysselsätter fingrarna genom att skriva dessa bokstäver, försöker tänka på vad det är jag skriver och vad det är jag ska skriva. Det går inte. Inte med det här samtidigt, ser ingenting genom mitt töcken. Hör bara hur nästa låt börjar sjungas genom högtalarna, Jill Johnssons A little bit more. I'm gonna love you a little bit more, det är vad jag gör. Saknar. Vill vara med honom. Höra hans röst, inte Jill Johnssons låt som bara får mig att forsa ännu fortare av ångesten. Känna värmen, doften, styrka som bär upp och inte pressar ned. En låt på tre minuter borde få mig att ebba ut, men nej det bara fortsätter. Ser en solig dag ute genom fönstret, vill bada och sola med honom. Vill se skräckfilmer. Känna mitt hjärta slå när jag hör hans. Vill vaxa benen. Men har inga kläder, har blivit för stor och kan inte bara köpa nytt för att det sedan kommer bli för stort så småningom. Känner mig tjock. Vill bara att det ska vara rätt, och lätt. Allt annat än det här. Varför så långt ifrån? Hur ska jag ta hand om mig? När kommer den rätta tiden?
Frågor och funderingar med och utan svar
Idag fick jag ur mig alla sorts tankar som grämer mig inför min läkare. Det var jätteskönt, och skönt att hon är opartisk och förstår. Framförallt det där med att jag måste göra det som är kul för mig, att jag får jobba och hålla på med det som jag tror på och brinner för. Att jag ser det inte som att ha sitt största intresse som hobby, om man lika gärna skulle kunna jobba och få betalt för det och verkligen engagera sig i det till hundra procent. De som inte har några drömmar kanske inte förstår det, vad vet jag. Jag har inte någon aning om mina föräldrar eller deras föräldrar någonsin har haft drömmar som de har följt eller försakat bort, eller om det ens har existerat. Jag spottade ur mig äcklet som jag fick från krogen i lördags, att jag inte är van och för att det var länge sedan jag var ute och dansade. Killar som förföljer på dansgolvet, tafsar och vill jag vet inte vad (jo det vet jag, usch) och jag som har svårt att säga nej, vet att jag är för godtrogen. Hoppas på förståelsen efter att jag anförtrodde mig om det till en viss person, som det kändes som att han faktiskt förstod, men blev lite konfunderad vad som är skillnaden mellan den här gången och förra men är glad och lättad om det faktiskt är så. Då är det ju som det ska. Jag delade med mig av mina tvivel, saknader och fantasier, att jag verkligen hoppas på att han från manuspiloterna ringer och ger mig en chans, och sedan säger att jag har kommit in. Hur jag inte åkte tillbaka till Norrköping en sista gång, och hur jag i mitt innersta har bilder på att få göra om det där igen i en ny grupp men ändå att få träffa de gamla och få göra en sådan där pjäs som jag aldrig fick/hann göra med dem som regissörer. En annan fundering som jag har uttalat högt förut för bästa tjejkompisen, är att jag funderar på om jag borde eller ska/vill bara skriva till ett par stycken bara för att få det gjort och hoppas på att bli av med förflutet som det förflutna och få det till något nytt. Dessutom undrar jag fortfarande över hur man måste vara, om man kan vara odiagnostiserad och över tillvaron i sig. Jag vet inte vem som ska ge mig svaren ... Ett konkret tydligt svar jag fick av min läkare var ett positivt sådant, och det till att gå och se Melancholia av Lars Von Trier. Ja, den vill jag verkligen se. Jag hoppas på att få med mamma till att se en film som är gjord av honom, även om den är sorglig. Den visar ju inga scener på avklippta könsorgan i alla fall som i Antichrist, som ju i och för sig inte jag heller har sådan stor lust att se. Inte på storbild som på bio i alla fall. Men sorg med symbolik är bara genialiskt. Vill, vill, vill se! Övertygande svar, eller konstateranden snarare, att jag har varit länge på sjukhus pga djup sjukdom som uppkommit av flera orsaker ifrån samma under en viss tidsperiod det senare halvåret, förra året. Att jag måste fokusera på mig själv, mitt mående och min framtid, vilket jag inte är så bra på när jag hellre vill fördela ut det nöjda och det bra, även om det inte räcker till mig själv och istället får nöja mig med dåligt samvete. Jag blir skrämd av det faktum att jag ständigt får och har nya datum att passa varje vecka, när jag vill ha tid till annat och kunna bestämma in i förväg när man ska göra vissa saker samtidigt som jag skulle vilja vara lite spontan också, men som inte funkar så som det är. Men det svaret kan jag ge mig själv, var sak har sin tid.
Väder efter kläder fram och tillbaka
Det är väldigt konstigt väder nu för tiden. Det går fram och tillbaka hela tiden, och varierar från timme till timme. Man vet inte vad man ska klä på sig på morgonen, och imorse velade jag mellan att åka buss eller att cykla till tiden hos min läkare. Det var väldigt tjocka moln och såg ut som att det skulle kunna börja regna när som helst. Det är ju ändå bara vatten tänkte jag, och tog på mig kläder att ha under jackan för att kunna cykla. Men nej, det är inte så härligt att cykla om det börjar regna. Blåste gjorde det också, dessutom. Nej, det får bli bussen. Det kändes för tidigt på morgonen. In i det sista bestämde jag mig ändå för att cykla, jag sade till min egen spegelbild att det inte är så farligt även om det skulle börja regna fastän jag gissade på att det säkert ändå inte skulle göra det. Och jag skulle framförallt inte ångra det sen, när jag kommit hem igen. Så det blev att jag grenslade cykelsadeln och begav mig raksträckan in till närmaste "city". Det jobbiga med den vägen är bara att jag måste över samma långa gata två gånger på olika ställen, för att de som sagt bygger bostäder mitt i.
På ditvägen gick jag inte över gatan utan gick över på andra sidan rondellen istället. Det är en jobbigare och lite mer riskfylld handling, då det är två, tre till och med fyra ställen att gå över på trafikerat område, den första utan stoppljus. En röd bil kom och skulle in i rondellen, och jag trodde den skulle stanna först så som den saktade in, men när jag såg en gammal gubbe sitta och köra den och rullade fram utan att varken se eller se på mig så körde den rakt in och sen direkt ut ur rondellen igen. Jag bara skakade på huvudet när bilen efter i alla fall stannade för mig. Gamlingar! Jag klarade mig från regn, och när jag sedan kom ut hade det hunnit bli sol, och jag hurrade för mig själv att jag var duktig nog att lyssna på mina egna maningar att spara in på bussremsan. Bara för det gick jag och kollade på lite kläder, mer ögonshopping än att verkligen köpa. Men det är att sukta sig själv, jag tänker att jag inte borde shoppa. På vällingby torget gick jag fram och kollade på kläderna som hängde där, och fastnade för en grå-rosa längre topp med tre vita dödskallar med lite blingbling på. Hade inte tillräckligt med pengar på mig, och funderade nästan på att cykla fram och tillbaka en gång till bara för den. Men icke. Det hade dock varit snyggt med antingen vita eller svarta leggings under den. Får se om den hänger kvar på onsdag när jag ska dit igen. Då ska jag komma ihåg att korsa den långa vägen in istället för rondellen.
Bloggrekord
Som det har blivit ett rekord på över hundra sidvisningar av min blogg under dagen, med anledning av det nu heta namnet Gigi Goyette, ligger jag högt upp i rankingen på googles träfflista angående att jag nämnt henne i min blogg. Även, eller kanske framförallt det, Lilla huset på prärien, har varit ett hett sökämne på google och som man därifrån snabbt blivit länkad in på min blogg. Men det är väl delvis av samma svar man letar efter, kan jag tänka mig. Då måste jag, eller vill snarare, tillägga att ett annat alternativ av frågeställningen kan vara att hon helt enkelt var med en gång i tiden en kort period som statist. Men jag tycker ändå att det är långsökt att man kallar henne en känd barnskådis från den serien och blivit känd därifrån, eftersom ingen känner igen henne och denna undran faktiskt existerar. Inget namn som man lärt känna därifrån, och ingen större roll med namn kan hon ha gjort i serien. Men, ja ... Ingen människa som är värd mer att nämnas. Hon är sin egen skandal och vill väl bara ha pengar för att berätta om sitt förhållande som hon haft med Schwarzenegger. Otrohetsskandaler hit och dit, här och där ... Vem är näst på tur att avslöja sitt dubbelliv? Påven?
Gigi Goyette vs. Melissa Gilbert
Anledningen till att jag kom in på Lilla huset på prärien handlar om skandalen med Arnold Shcwarzenegger. Det skrivs att Gigi Goyette, den kända barnskådespelaren från Lilla huset på prärien, har kommit ut med att hon hade en relation i tio år med honom. Från 1975 till tre år efter hans giftermål med sin nu separerade fru, då det tog slut av att hon var tvungen att besöka sjukhus för att han var för hård i nyporna och för vilt sex. Ja, vill man honom så ... haha! Men som jag har betvivlat att hon är känd från serien så sökte jag runt på internet och läst att det finns tvivel och frågor från andra håll. Jag kan med säkerhet säga att hon är inte känd från serien, för då skulle namnet finnas med i den fulla castinglistan av Lilla huset på prärien. Jag har koll, vill jag säga med det ;) Jag gissar på att det är någon idiot som startade det som inte alls har någon som helst koll på varken serien, namn eller ansikten. Gigi Goyette kan möjligen vara lite lik Melissa Gilbert, men det är inte hon. Kan man komma överrens om det?
Melissa Gilbert Gigi Goyette
Dox: Det goda livet
Är det något som är tragiskt är det när människor inte vill något. Det var en fängslande dokumentär igår som handlade om två danska utfattiga kvinnor, dotter och mor, bosatta i Portugal. De hade levt i lyx efter att modern ärvde pengar och fadern som inte längre fanns i livet, hade förut älskat sin dotter för mycket, nej det kan man inte, men han hade velat henne allt det bästa. Och hon fick det bästa. Tills pengarna tog slut, och mamman blev äldre och ensam med dottern som i femtisju års ålder inte hade arbetat en enda gång i sitt liv. Som fortfarande bor under samma tak oc lever på sin mammas pensionspengar. Pinsamt! Men å andra sidan hade väl dottern rätt när hon utbrast i kritik mot modern att de skaffade barn, att hon skulle bli tvungen att prostituera sig, hon hade inte fått det liv hon hade förtjänat och det hon skulle få ärva av modern var borta och orsaken var uppenbar varför hon inte hade träffat någon eller fått barn. Men herregud människa, vill man något så gör man väl något åt saken. Vill man livet så lever man det! En kommentar var att hon aldrig skulle sänka sig till den nivån att arbeta, att hon skulle känna sig nedvärderad av samhället. Hon försökte i dokumentären få jobb som mäklare, men som hon handskrev ett cv som hon inte ens har något att tillföra (?) var hon inte erfaren nog att få jobbet. Haha, ja vad ska man säga. Tragiskt! Men den det var mest synd om var ändå modern. Hon satt där mest tyst och hörde på hur dottern som i fattigdomen köper och vin (?) och såklart blir full och skriker hur ansvarslöst det var av modern att inte ge henne ett bättre liv. Självklart är det föräldrarnas ansvar och beteende som gör till vad barnen blir, hur de uppfostrar och vad de ger för bild av pengar och annat. Men det är helt ofattbart att man som egen person inte har en egen vilja, tanke eller tro på något. Det om något är fattigt! Bästa kommentaren var av modern när hon satt i soffan och dottern stod upp och orerade om att hon skulle bli tvungen att prosituera sig; Det är du för gammal för. Hahaha, skön morsa! Det var det enda vettiga hon sade i dokumentären. Hon fick åka in till sjukhuset pga (hjärt)slag efter ett utbrott av dottern att hon inte stod ut hemma och hos henne. (?!) Men så stick då! Skaffa dig ett liv! Patetiskt! Vet inte vem det är mest synd om. De älskar ju ändå varandra, och de vet att dottern har misslyckats sig big time, av egen skuld och mammans och sin egen igen när hon i vuxen ålder inte kan förstå bättre. Stackars mor att dö ifrån och inte veta hur ens dotter kommer klara sig själv i livet.
Bonde söker fru
På tal om en annan tevekanal har ju årets teve bönder presenterats. Jag funderar allvarligt på att skriva till en av dem, eller två. Mjölkbonden Rickard som sken igenom teverutan med sina ögon och sitt leende fick mig själv att le löjligt. Speciellt när han visade upp sina kalvar, naw. Jag som älskar kossor, det var mitt favoritdjur som liten. Det skulle nog inte vara så svårt att skriva ett kärleksbrev till honom, haha. Men sedan är det ju fårbonden Fredrik också, eller lamm som man säger på Gotland. Om ungarna säger man lammungar - det vet jag. De är ju lika söta de! Dem kan man ju bära också, kalvar borde vara lite tyngre. Men så fina, och så roligt att se på när de tuggar. Jag skulle nog trivas att bo på landet. Skulle tänka mig att kunna dra mig tillbaka och bo lite på sidan om, men vill ändå kunna göra det som jag vill och tror på. Så att bli bonnmora på heltid kommer jag inte bli. Det krävs respekt och acceptans att leva ett liv ihop, till varandra och de egnas frihet och drömmar. Jag skulle göra det jag vill och tror på, det jag drömmer om och vara ärlig om det - och det får han acceptera. Men visst fungerar ett förhållande för det, om man blir kär och börjar älska varandra. Allt är möjligt när man älskar! Men jag har ju alltid tänkt att jag inte ska sitta i teve och bli kär, eller att tävla om det. Jag vill absolut inte dela med mig till andra tjejer, och bli utröstad om man mot förmodan skulle bli kär, och sen om han blir kär i flera. Nej, usch! Men det skulle vara ett äventyr i sig att få en veckas semester på en bondgård i sommar, och bara lära känna honom, vara ärlig och försöka få tid bakom kameran så att man kan förklara sig själv lite bättre utan att bli blottad i teve (vilket man inte får har jag hört om programmet) och få en bra vän om inget annat och kanske få större chanser till det jag vill göra genom den sortens kändisskap. Fast det har jag ju i och för sig redan bestämt att jag inte vill bli känd genom teve, om jag ska bli känd (det jag vill är yrket, att jag göra det jag vill och brinner för, men jag vet att det tillkommer kändisskap i och med det) ska det vara genom att att ha gjort något bra. Att ha skrivit det där manuset, gjort den där rollen och fortsättningen med den där boken som ska ge människor en stund av ro, tankeverksamhet och insikt. Bilden är tagen från tv4.se, han till vänster är kalvbonden Rickard och snutten i mitten bevisar väl vem hussen är, haha. De båda kommer nog få väldigt många brev att sålla ut, och komma bli filmade på sina gårdar med tjejer. Då skulle man hamna i teve i höst, bli rikskändis och kanske få en tryggad framtid på en bondgård med en rejäl man, haha ... Men nja, kanske är det överilat med tanke på mina känslor .. Den som lever får se!
Schlagerfestival
Jag är sjukt taggad inför kvällen. Jag är en schlagernörd, det erkänner jag stolt. Jag tycker dock att det var bättre förr, med en helkväll istället för alla delfinaler. Tävlingen i Sverige är roligast, vi vet ju vid det här laget att Balkan länderna röstar på varandra. Men vissa av dem kan ibland vara bra, och kan bli sådant som hörs på radio. Jag gissar på att Ungern med låten What about my dreams? och Azerbajdzjan med duon som ser romantiska ut när de sjunger Running scared kommer i topp med Frankrike som jag inte hört, men som tippas som vinnare i Dagens Nyheter. Irland tvillingarna ser ju ut som ett skämt och har ingen seriös låt, även om den är lite frän. Tur att vår Saade kommer efter dem. När jag och mamma satt och tittade på andra semifinalen då han tävlade, trodde vi verkligen inte att han skulle komma med. Vi hade gett upp hoppet när inte ens Dana International hade kommit med innan den sista skulle upp på listan. Vi tjöt lika mycket som när Oh la la - låten med The moniker fick tredje högsta rösten och alltså inte skulle vinna i svenska finalen, när Saade och Sverige fick sista platsen i Eurovision finalen. Finland är först ut med deras Paradis Oskar, som ju är lite gullig men som nog kommer försvinna i mängden. Ukraina var väldigt speciell den låten också, men det var mest shownumret med sandkonstnären som gjorde den bra. Men Ukraina, Ungern, Frankrike och Azerbajzdjan tror jag kommer topp fem, topp tio och inte lägre än nummer femton tror jag Sverige får en plats. Danmark tror jag också kommer högt, eller hoppas det i alla fall - jag gillade den låten. Den som lever får se ... Just därför ska jag se ikväll! :D
(Bilden tagen från svt.se)
En doft av kvinna om våren
Jag var i vällingby och träffade min läkare imorse, jag gick upp tidigt för att kunna få skjuts av mamma och fick vänta en halvtimme innan jag fick komma in. Jag tänkte att jag skulle kunna ta bussen hem istället, eftersom det skulle ta över en timme då jag vill prova ut och köpa en ny bh. Jag gick in på tantbutiken Twilfit, som bara har underkläder för att få hjälp med att prova och sådär. Jag var ensam i butiken när jag kom in, och hon frågade ganska snabbt om hon kunde hjälpa mig med något. Så hon mätte runt under brösten på mig och valde ut några till mig som jag skulle prova och se om de passade. Jag fastnade snabbt för två av alla dessa, och valde genast bort de av Calvin Klein p.g.a priset. Den ena kostade hundrafyrtionio kronor och den andra med gelé i sig kostade en hundralapp mer. Jag provade olika storlekar av dem, men hon sade efter ett tag när jag hade funderat på dem att den billigare av dem var för stor, eftersom det glipade på överkanten. Jag tyckte bättre om den, då den täckte lite mer av brösten och att den hade lite bryderi på överkanten. Men den andra satt som en smäck, dock väldigt tjock av gelé och det blev till slut den som jag köpte. Det var första gången jag fick hjälp, och så var det en bra sådan också. Ett bra köp, en bra bh som passar är a och o för en kvinna :D Det är en stor konst det där med bh:ar, olika modeller är olika stora och små. Samma storlek i en bh, är inte detsamma för en annan med samma storlek. Märkligt det där! Jag gick glatt ut, och skulle till att köpa mig en jordgubbsmilkshake för att kunna gå hem som jag dessutom hade planerat. en milkshakeapparaten var trasig så jag tog en glass istället som smälte i värmen. Mcflurry med daim och smak av apelsin, en dröm för mig! Kameran hängde över axeln på mig, satte upp håret i en svans och solglasögonen över näsan och började min vandring med högt huvud som om det inte fanns några bekymmer alls i världen. En underbar stund för mig själv i vårsolen. Nu har jag gjort min debut på två saker som kvinna inom bara en vecka.
De här två sötisarna såg jag i en liten sjö precis invid vällingby rondellen, en märklig plats som jag inte lagt märke till förut.
Även dessa söta
Bygger hus och förstör grönområden. Johannelundstippen syns i bakgrunden, där man inte längre kommer kunna skärmflyga ifrån nu när det kommer upp hus i vägen. Inte långa flygfärder, men ett par små har jag sett några gånger därifrån. Vilket sammanträffande angående mina drömmar som jag hade inatt, vilka kommer i ett inlägg.
Såhär ser det ut när man åker till Hässelby från stan. Ståendes på bron över vägen, jag trodde jag skulle kunna komma förbi bygget och smyga mig upp på toppen av Johannelundstippen, men nej.
Och här in mot stan
Istället när jag kom över bron slog en doftbomb emot mig. Jag vände mig om och möttes av en härligt stor häggbuske. Ljuvligt! Himmelriket nästa ... bilden talar för sig.
(Klickbara förstorade bilder)
Nu ska jag spruta på mig min underbara parfym som jag tycker har en doft av liljekonvalj. Jag skulle ville hitta, eller göra en, med doft av hägg. Syrenerna är inte utslagna än, men jag njuter av den här tiden innan. Häggen är underbar! Jag har redan döpt ett inlägg till Mellan hägg och syren, så jag får hitta på något kryptiskt om detta ...
De här två sötisarna såg jag i en liten sjö precis invid vällingby rondellen, en märklig plats som jag inte lagt märke till förut.
Även dessa söta
Bygger hus och förstör grönområden. Johannelundstippen syns i bakgrunden, där man inte längre kommer kunna skärmflyga ifrån nu när det kommer upp hus i vägen. Inte långa flygfärder, men ett par små har jag sett några gånger därifrån. Vilket sammanträffande angående mina drömmar som jag hade inatt, vilka kommer i ett inlägg.
Såhär ser det ut när man åker till Hässelby från stan. Ståendes på bron över vägen, jag trodde jag skulle kunna komma förbi bygget och smyga mig upp på toppen av Johannelundstippen, men nej.
Och här in mot stan
Istället när jag kom över bron slog en doftbomb emot mig. Jag vände mig om och möttes av en härligt stor häggbuske. Ljuvligt! Himmelriket nästa ... bilden talar för sig.
(Klickbara förstorade bilder)
Nu ska jag spruta på mig min underbara parfym som jag tycker har en doft av liljekonvalj. Jag skulle ville hitta, eller göra en, med doft av hägg. Syrenerna är inte utslagna än, men jag njuter av den här tiden innan. Häggen är underbar! Jag har redan döpt ett inlägg till Mellan hägg och syren, så jag får hitta på något kryptiskt om detta ...
Allergisk mot våren
En solig och alldeles, alldeles underbar dag ... Inte. Det finns alltid en baksida. Vårens baksida är att jag är allergisk mot den. Så jag säger bokstavligt talat snyft. Det kliade och rann om mig i värmen. Jag volonterade, elller okej det var pappa som ville att jag skulle hjälpa till, som arbetskraft för att städa runt de två tennisbanor som finns här på andra sidan av vår gata. Jag hade inget bättre för mig och tyckte det var bättre med lite rolig, eller åtminstone nyttig, och arbetande sysselsättning än att sitta inne med ångesten. Ångesten finns där ännu i kontrollerad form, men ute i solen var jag och svettades. Jättehögar med ris från träd som hade beskurits, och taggiga långa grenar som var ett rent helvete. Det dammade av grönt när vi drog isär och buntade allting i en container, och när jag sopade grus virlvade det upp i luften som smuts. Vi var rätt så många ändå, lite folk från tennisklubben medverkade såklart, och det gick relativt snabbt. En fin hund som hette Wilma, som jag senare fick veta var en blandning av golden retriver och border collie, låg och såg så snäll ut. Den blev lite rastlös och ville leka med en tennisboll som hussen slängde åt den ett par gånger såg jag. Men jag tyckte att den morrade lite åt mig när jag försökte säga hej. Det var skönt att komma ut och se och byta några ord med, för mig lite nytt om än "gammalt", folk. Det var personer i plus-minus min pappas ålder, som har spelat och de som inte alls har spelat mycket tennis. Det fick mig nästan att vilja börja spela lite själv, för sällskapets skull och som en under fikat var uppmuntrande till att det kanske är på tiden då för mig om jag inte spelat nåt. Pratade hundar med wilmas husse, och han den gemytliga och ganska (hur översätter man det engelska ordet good-looking med ett ord?) mannen konstaterade att det var en stark kontrast till att jag pluggat natur på gymnaiseskolan inte långt härifrån, men kommit in på kulturbanan istället eftersom jag pluggat film och teve. Jag kände mig för ett ögonblick berättigad i mig själv och i denna värld - och jag inser att jag kanske är för bra för mig själv. Att jag är så bra på att lura mig själv, att dölja allt det som gör att jag mår så dåligt. Annars kanske jag skulle må ännu sämre, eller så är jag bara bra på att hantera det helt enkelt. Jag vet ju att jag inte mår bra, och ibland kan jag verkligen inte tro att det är jag som har fått och kan få så mycket skit. Men idag var det också en stund där jag agerade utifrån att vad jag får, det ger jag också tillbaka. Jag tänker inte bara ta emot. Men självklart var det ett tillfälle att hugga i och inta min omgivng som ett Hey, jag är dotter till klubbens ordförande! Allvarligt skämt åsido, jag är glad för min pappas skull att han har ett intresse som han haft så länge som jag kan minnas och han har haft sin umgängeskrets, tenniskompisar, och att han nu tagit på sig rollen som klubbens ordförande på gott och ont. Jag hoppas att han gör det för att han vill det i alla fall och tror på det, och kanske kommer vi en gång att kunna mötas på samma våglängd.
Normalt?
Är det så här det är när man tar det lungt? Är sjukskriven? Tar hand om sig själv? Ångest är påfrestande för kropp och själ. Tankar och känslor utlöser varandra, vet inte vad som är vad. Vad är "normalt" för en "normal" människa i en "normal" värld?
Jobbiga dagar
Har gått runt några dagar med snuva och varit frusen. Har inte kunnat sova så bra när jag vaknat en eller flera gånger per natt och vrider på mig, jag somnar om, men det är påfrestande när man vaknar på morgonen och inte känner att man sovit hela natten igenom. Är dessutom så trött på att jag inte får prata! Ett ovanligt uttalande från mig. Jag har ju en läkare som jag i och för sig har pratat med när min mamma har varit medvarande, och kommit närmare mamma på det sättet, vilket är jätteskönt. Men nu de senaste gångerna är det som att läkaren och sjuksköterskan bara repeterar sig. Att jag lämnat medicin och fått utdelat, men som nu är bestämt att jag ska få ta hand om själv. Väntar på en psykologisk undersökning och känns inte som att jag får ut något av läkaren som bara verkar vilja träffa mig för att se att jag lever och säger samma saker, hur man ska gå vidare utifrån resultatet från den psykologiska undersökningen. Okej, ge mig en diagnos och hjälp mig! Jag trodde jag var deprimerad, måste jag ha en massa annat för att få hjälp? Jag vill veta hur man handskas med minnen, hur man gör när man inte kan leva utan någon men som man ändå inte kan leva med pga omständigheter. Hur man vet att man är lycklig eller när man går den vägen som är den rätta. Saker som bara mitt hjärta och huvud kan svara på och som jag redan lever med. Jag känner att jag för en gångs skull bara behöver prata med en snäll, lyssnande människa och som kan hjälpa mig att se på och klara av mig själv utifrån mina förutsättningar.
Läsa tankar?
Jag ska fritt associerande återberätta en skrämmande och märklig sak som hände igår när jag satt på tåget. Det handlar om tankar och vad mina vid den stunden var:
En man kom och satte sig mitt emot mig. En lång ljus man med keps, inget hår sågs skymta fram och när han tänjde ut och rullade med sina ögon blottades ett par ljust blåa sådana. Jag satt som bäst och tänkte på just inget anmärkningsvärt, men när han kom började jag uppmärksamma mina tankar. Jag kom då på mig själv att sitta och tänka på sex, och kände mig rent ut sagt kåt. Tänkte hur skönt det skulle vara för stunden, man borde passa på när man väl är kåt. Jag såg mannen framför mig kolla på mig med en underlig blick. Rädd för att han kunde läsa mina tankar, fastän det borde vara omöjligt. Jag kollade runt om mig på mina närmaste grannar, visste vad de inte visste vad jag satt och tänkte, eller fantiserade, om och vem som verkade mest lovande som en partner. De ljusblåa ögonen kollade på mig, och jag blev generad. Tyckte att han kunde se igenom mig. Jag fokuserade mina tankar på honom istället. Han såg dessutom ut som Jigsaw. En fåra löpte utmed hans kind, och jag gissade hans ålder på max femtio. Men han ser yngre ut. Inte ful, men inte snygg heller. Han kollade till på mig. Jag vände bort blicken och tänkte ännu en gång att han kanske läser mina tankar då de börjar ägna sig åt Saw. Att möjligheten finns att det finns människor som kan härma honom i verkligheten och hur sjukt det skulle vara. Tänk om han är en sådan! Jag är då inget offer för honom, tänker jag och hoppas att han tror mig om han hör mig, att jag gör det jag tror på, följer min egen väg och lyssnar till mig själv och tar inte livet för givet. Tankarna går då så till Marieborg och jag minns tillbaka, tänker på hur jag borde göra med det den närmaste framtiden. Saknar skolan. Jag stretchar nacken och ser bara hans keps på huvudet. Han kanske är blyg, tänker jag. Just då tittar han upp på mig under kepsen, och jag sveper undan med blicken som att jag inte alls satt och tittade på honom. Jag märker att en hund ligger ett par stolar framför mig. Jag ler och tänker söta tankar till den, då den ligger med tassarna och huvudet ned över kanten till tåggolvet. Mannen sätter sig lite snett på stolen som för att undvika att titta på mig. Någonting gnyr till och jag undrar om det är hunden eller tåget som låter. Mannen tittar bakåt som om han också har sett hunden. Jag tittar ut genom fönstret igen, tänker lite till. Möter hans ögon på snudd ett par gånger till och undrar om det verkligen finns de som kan läsa tankar. Läskigt! Han tittar upp och tåget börjar sakta in till nästa station. Han reser sig och går förbi mig till dörren. Jag tänker Hey mannen, om du kan läsa mina tankar, ge mig ett tecken. Ge mig en klapp på axeln eller vad som helst för att visa om du hör mig. Jag förväntar mig nästan att han ska komma fram, men ändå inte. Jag vänder mitt huvud mot min högra axel och spänner mig för vad som kan komma. Ingenting kommer och människor går av. Slött tittar jag ut genom fönstret över mittgången och ser folk välla ut på perrongen. Jag hinner inte märka det innan jag ser mannen gå förbi där ute och han vänder sig om och tittar in, direkt på mig.
Läskigt och spännande, och sedan slappnar jag av. Roar mig med tanken på att tänk om det faktiskt finns de som har gåvan att läsa tankar. Antingen var det väldigt många slumpar då hans blickar och gester passade till mina tankar, eller så läste han faktiskt mina tankar.
En man kom och satte sig mitt emot mig. En lång ljus man med keps, inget hår sågs skymta fram och när han tänjde ut och rullade med sina ögon blottades ett par ljust blåa sådana. Jag satt som bäst och tänkte på just inget anmärkningsvärt, men när han kom började jag uppmärksamma mina tankar. Jag kom då på mig själv att sitta och tänka på sex, och kände mig rent ut sagt kåt. Tänkte hur skönt det skulle vara för stunden, man borde passa på när man väl är kåt. Jag såg mannen framför mig kolla på mig med en underlig blick. Rädd för att han kunde läsa mina tankar, fastän det borde vara omöjligt. Jag kollade runt om mig på mina närmaste grannar, visste vad de inte visste vad jag satt och tänkte, eller fantiserade, om och vem som verkade mest lovande som en partner. De ljusblåa ögonen kollade på mig, och jag blev generad. Tyckte att han kunde se igenom mig. Jag fokuserade mina tankar på honom istället. Han såg dessutom ut som Jigsaw. En fåra löpte utmed hans kind, och jag gissade hans ålder på max femtio. Men han ser yngre ut. Inte ful, men inte snygg heller. Han kollade till på mig. Jag vände bort blicken och tänkte ännu en gång att han kanske läser mina tankar då de börjar ägna sig åt Saw. Att möjligheten finns att det finns människor som kan härma honom i verkligheten och hur sjukt det skulle vara. Tänk om han är en sådan! Jag är då inget offer för honom, tänker jag och hoppas att han tror mig om han hör mig, att jag gör det jag tror på, följer min egen väg och lyssnar till mig själv och tar inte livet för givet. Tankarna går då så till Marieborg och jag minns tillbaka, tänker på hur jag borde göra med det den närmaste framtiden. Saknar skolan. Jag stretchar nacken och ser bara hans keps på huvudet. Han kanske är blyg, tänker jag. Just då tittar han upp på mig under kepsen, och jag sveper undan med blicken som att jag inte alls satt och tittade på honom. Jag märker att en hund ligger ett par stolar framför mig. Jag ler och tänker söta tankar till den, då den ligger med tassarna och huvudet ned över kanten till tåggolvet. Mannen sätter sig lite snett på stolen som för att undvika att titta på mig. Någonting gnyr till och jag undrar om det är hunden eller tåget som låter. Mannen tittar bakåt som om han också har sett hunden. Jag tittar ut genom fönstret igen, tänker lite till. Möter hans ögon på snudd ett par gånger till och undrar om det verkligen finns de som kan läsa tankar. Läskigt! Han tittar upp och tåget börjar sakta in till nästa station. Han reser sig och går förbi mig till dörren. Jag tänker Hey mannen, om du kan läsa mina tankar, ge mig ett tecken. Ge mig en klapp på axeln eller vad som helst för att visa om du hör mig. Jag förväntar mig nästan att han ska komma fram, men ändå inte. Jag vänder mitt huvud mot min högra axel och spänner mig för vad som kan komma. Ingenting kommer och människor går av. Slött tittar jag ut genom fönstret över mittgången och ser folk välla ut på perrongen. Jag hinner inte märka det innan jag ser mannen gå förbi där ute och han vänder sig om och tittar in, direkt på mig.
Läskigt och spännande, och sedan slappnar jag av. Roar mig med tanken på att tänk om det faktiskt finns de som har gåvan att läsa tankar. Antingen var det väldigt många slumpar då hans blickar och gester passade till mina tankar, eller så läste han faktiskt mina tankar.
Mörkrets ansikte
Att jag ser fräsch ut måste jag hålla med om. Jag känner mig snyggare än någonsin, och jag har gått upp i vikt vilket jag inte kunnat göra förut. Ett par kilo mer eller mindre, men detta är min idealvikt. Jag hoppas den stannar även när jag slutar med medicinerna i framtiden. Men som sagt, inuti ser det kargt ut. Eller vet jag själv hur det ser ut egentligen, när det är så mörkt ..? Ibland är det lättare att se, ibland ger sig mörkret ut och visar sig i ett rasande vattenfall eller ett stillsamt porlande. Men konturerna av mörkrets ansikte är svårt att urskilja.
En liten energikick i solen
Träffade ett par kompisar för en latte i solen härom dagen, och jag kände en sådan energikick och livslust av det. Du ser fräsch ut, fick jag höra. Men jag ser väl bättre ut än vad jag mår. En liten bitterhet finns såklart att jag var tvungen att sluta skolan, men det är bara första sekunden när jag tänker på det. Sedan kommer jag ihåg vad och varför det blev så. Men nu kom de med känslan till mig att möjligheten finns att komma tillbaka. Att se deras våretyder vore ju kul, och träffa alla igen. Men då blir det ju alla också, och det vet jag inte om jag vill göra. Eller om jag orkar. Pedagogettorna blir ju tvåor nästa år, och om jag mot förmodan skulle göra om grundåret skulle jag få arbeta med några av dem på den våren. Det skulle vara så kul. Teater är teater, man lär sig och utvecklas bara mer. Så att det skulle bli upprepning tror jag inte helt på. Samtidigt vill jag ju komma vidare, komma ett steg uppåt på utbildnings/erfarenhetsnivån. Men vad jag orkar och vill är en komplicerad fråga.
111
Det är ett speciellt år i år, med speciella datum. 1/1/11, 11/1/11, 1/11/11 och 11/11/11
Ta de två sista siffrorna i året du föddes och plussa på de år som du fyller i år. För mig blir det 87+24, som blir vad? Jo, 111. Läskigt! Har prövat med alla som jag känner, och det stämmer överallt. Är det verkligen någonting på gång nästa år?
Ta de två sista siffrorna i året du föddes och plussa på de år som du fyller i år. För mig blir det 87+24, som blir vad? Jo, 111. Läskigt! Har prövat med alla som jag känner, och det stämmer överallt. Är det verkligen någonting på gång nästa år?