Forgetmenot

Jag ville egentligen inte och visste att jag inte borde se Svinalängorna en gång till. Men det var väl grupptrycket och för att manusförfattaren kommer till onsdag som vi såg den och som vi blivit ombedda att läsa boken också. De första åttio sidorna var väldigt sega att ta sig igenom, men sedan flöt det på och jag läste till halv två en natt i förra veckan. Ångesten väcktes igång redan där med misären, och bilderna som dök upp med texten. Jag får verkligen inse det nu, jag klarar inte av att se misshandel på film. Har blivit så mycket känsligare, både psykiskt och fysiskt. Om det är psykosomatiska besvär jag har sen igår så har jag aldrig förr känt något liknande. Satt fastnaglad i stolen, blundade och höll för öronen när man hörde skrik och slag off screen. Svettades och kände det nästan som att jag plågade mig själv genom att sitta kvar. Gick ifrån för att dricka och andas när vi satt och diskuterade efteråt. Lite fick jag ur mig men inte så helt och fullt som jag egentligen kände det. Det blev påtagligt mycket jobbigare med den träningsvärk jag hade fått från söndagen efter ett core pass, i låren. Det känns fortfarande hela tiden, behöver inte ens gå för att göra det påmint. Det underlättar inte direkt smärtan vid knät som jag också vet uppstod i gymmet vid en maskin. Trots ångesten i bröstet, illamående i magen och ryggsmärta som jag fått av och till sen nu ett tag tillbaka klarade jag mig hem i alla fall igår efter en lång och plågsam väg. Kunde knappt sitta upprätt på tåget, ställde mig upp ett tag men sjönk ned på platsen där jag stod för att komma närmare mig själv. Funderade ärligt på att kliva av och lägga mig ned eller bryta ihop på riktigt bara för att få hjälp. Men det gick. Stupade i säng och låg med två filtar om mig tills mamma kom hem och gav mig ipren. Lyckades äta lite middag och sitta i soffan innan det blev sängen igen för natten efter ett varmt och uppmjukande bad. Ångestens svarta cirkel fick mina tankar på högvarv och jag hade smskontakt under kvällen med en fin kille jag lärt känna. Kontakt med en annan fick psykets trötthet att kapitulera. Tvivlet om mitt värde gav sig på mig, och de ständiga tanke - och känsloattackerna om människor, vänskap och killar tog över och konkurrerade om min uppmärksamhet ikapp med det fysiska, Då som först i sängen bröt känslorna ut på riktigt och det slutade med att jag tog sobril som jag inte har behövt ta nu på ett tag. Försöker klara mig utan, men det ringer i öronen ibland på mig att Du ska inte behöva må så här, Ingen ska behöva må som du, Ingen ska behöva må så här som jag har hört läkare eller psykologer säga till mig. Och jag frågar mig själv, varför ska jag behöva må så här på grund av vad andra gör mot mig ..? Man kan inte förändra andra, bara sig själv. Betyder det att jag ska stå ut med/acceptera vad som helst?

Japp, this is me now! Röd som passionsfrukt! Tror jag gillar det, just nu i allafall, och i detta ljus. Får se hur jag känner mig imorgon. Godnatt säger jag till mig själv, byebye blondie och hello readhead!

Samtalet med min psykolog slutade lite annorlunda än vanligt idag. Det var som att jag inte hade varit ärlig innan, och jag hade blivit det på riktigt till slut. Nej, men så som vi pratade om hur jag mådde och att jag var irriterad på allt möjligt när jag kom dit så var det det jag berättade om. Det som vi pratade om förra gången och hur det var nu. Förutom allt det, frågade han mig, hur mår du då? Allt, ja det är ganska mycket. Hittade inte den tröjan som jag skulle kolla efter på Lindex som jag sett reklam för på teve, inte heller hittade jag The dark knight som jag såg fanns på ÖoB förra gången innan jag gick upp till min psykolog. Irriterad på det, och att jag lider av krämpor i ena knät och i ryggen för tillfället och som jag inte förstår varför. Jag satt och var jätteirriterad, och han märkte och anmärkte på det, vilket såklart gav resultat av att jag ventlierade mig. Men det är ju det som är tanken att göra hos en psykolog. Samma jobbiga sedan förra veckan och sedan ett tag tillbaka nu, och nytt att jag delvis börjat prata med en person igen men inte vet exakt hur intensivt jag vill hålla kontakten med. Jag irriterar mig på en person i klassen av en konstig anledning, det är inte ens en anledning, och gör därför att jag blir irriterad på att jag irriterar mig. Irriterad, eller snarare rädd, det ligger andra och framförallt andra känslor bakom vissa saker när jag säger att jag irriterar mig. Det håller jag med om och kan förstå när han säger så. Mot slutet kom det till att jag irriterar mig på "det här". Som han sade och syftade på, att komma till honom. Jag medgav lite motvilligt att det är sant, men utvecklade det till att jag blir irriterad på mig själv. Vilket är sant! Som att jag bara väntar på något. Väntar på mig själv, kom jag fram till. Han gav mig orden att jag inte ska sitta och irritera mig på mig själv där med honom, och jag kände ändå att det hoppade upp ett snäpp fastän han sade att det kommer att ta tid med terapi och förändring. Det kändes riktigt ärligt och öppet mot slutet. En känsla av den där hopplöshets känslan som jag hade känt precis innan när gick i centrum, berättade att jag hade haft, och att den kan komma då och då i och med tanken på livets måsten. Mat och jobb (pengar). Min psykolog var den ende jag kände att jag hade att hänga fast vid, när jag gick därifrån. Kände mig både bättre och likadant som det var innan, som han frågade om idag efter förra gången.

En dagens lärdom: Att vara irriterad är att känna något, och det är bättre än att vara likgiltig. Och jag vill ju faktiskt saker; jag vill ha den där tröjan (ville), jag vill ha ny hårfärg (men jag vet inte vilken) och jag vill kunna köpa film. Att vilja, då känner man också något vare sig det är bra eller dåligt. Hellre det än ingenting alls. 

Jag fick att tänka på att jag antagligen är rädd för att ha något mer, ifråga om mitt starka tvivel på vänskap/kärlek. Att jag plågar mig själv med att hålla fast vid att vara kär. Det är så dubbelt. Det var så mitt komplex för mat kom upp. Det var väl för mitt dubbla humör som jag köpte mig en stor jordgubbsmuffins på vägen hem som jag svullade i mig när jag kommit hem, som för att jag förtjänade det. För att få unna mig det. För att jag ville känna mig bättre. Men inte mådde jag bättre efter den, om inte sämre just för att jag hade ätit den. Åh! Kan man bli mer irriterad ..?

Å andra sidan finns en kyla. En isklump i mitt bröst. Som balanserar och påminner mig om att allt inte är så där lätt, så bra som jag vill att det ska vara. Är ignorerad från två håll sen ett tag tillbaka, och jag hatar det. Å ena sidan var det en lättnad, men någonstans vet jag att det inte var så som jag ville. Jag ville inte att det skulle bli sådär och såhär, det är bara jobbigt. Jag lyckades bryta upp ur en situation men hamnade i en annan. Någon som jag trodde menade lite mer med så vi fortfarande var, att vi tog vid där det slutade och kom ikapp varann. Men nu känns det hända igen. Orkar inte bli sviken igen, inte lurad, inte få en liten bekräftelse och inte mer bara för att bli bortslängd igen. Jag vill inte bli uppdragen ur ett hål bara för att bli nedkastad i en annan ... om och om igen.

En vecka igen sedan senast. Det är hela tiden någonting att göra som det är nu, att jag inte har tid eller måste prioritera annat än bloggen. Det går ju egentligen inte, men det är för mycket roliga saker att göra att jag hellre gör det än att skriva om det. Men det är ett sätt att hantera allting antar jag, speciellt att lägga ifrån sig det man läser för en stund för att kunna smälta och ta in det för att sedan kunna fortsätta igen. Älskar tillvaron som den är; att se filmer och diskutera, få nya favoriter och att öva upp min analytiska förmåga i texter och tillämpa det man får lära sig i det egna skrivandet och se vart det leder. Älskar att lära mig om lärandet om skrivandet och allt vad myter och arketyper att göra. Helt min grej, symbolik och allt vad det innebär med drömmar och att lära om och hitta sig själv (och andra) och framförallt få uppslag till min manusidé genom de skrivövningar vi gör. Jag satt i en och en halv timme på bibilioteket igår för att läsa om mytologier och hitta historier om ormar bland de alla som finns, för en smärre uppgift att jämföra och hitta gemensamma nämnare i dem. Men det är ett stort arbete egentligen, intressant ja, men det är så lätt att glömma tiden. Men jag ska göra om det imorgon och vara lite mer strukturerad, om det går, hitta lite fler namn innan att kolla upp. Jag lånade dessutom en bok om Norrland (för att läsa om Åre), en om drömtolkning och en bok med grekiska myter och sagor i. Den senare för uppgiftens skull, de andra för eget bruk eller om möjligt till min manusidé. Det är förvirrande och knepigt att vilja och brinna för att skriva något som man måste ha kunskap om, eller att inte veta vad man borde veta om det man vill skriva om. Men vad vill jag skriva om? Man ska ju egentligen bara sätta sig ned och tvinga sig själv att skriva och hitta glöden, skriva för glatta livet så att det bokstavligt talat börjar ryka om pappret. Följa elden ... Men det är svårt, jättesvårt!

När det ringde på min mobil häromdagen svarade jag inte först, jag satt vid datorn och höll på. Jag klickade snabbt upp eniro och kollade upp nummret, samtidigt som jag missade att svara på samtalet. Precis när ett bekant namn visades på skärmen, började det ringa i hemtelefonen och jag svarade fort för att höra det som jag förstod att jag skulle få höra. Att jag kommit in på manusutbildningen som jag sökte men inte kom in på från början. Det hade varit ett avhopp, och jag var först på listan, yey! Jag sade att jag ville tänka på det, för jag hade verkligen inte förväntat mig att någon skulle hoppa av, ännu mindre att jag hade störst chans att komma med från reservistan, och hade vant mig vid den tanken och accepterat att det är något annat jag ska satsa på just nu. Självklart jublade det inom mig, men samtidigt hotade en sorts rädsla. En rädsla av att det helt plötsligt ändå få den där chansen, som kanske inte kommer tillbaka om jag inte tar den nu. Och varför skulle jag inte ta den, när det är det jag vill? Vill jag det verkligen då? Undrade jag för mig själv. Det blev så verkligt med det som bara varit en dröm, tanke och känsla och som jag inte haft så bra disciplin över i mitt egetarbete. Jag skulle bli tvungen att skriva och bli klar med det under utbildningen, och tänk om mitt manus inte blir så som jag hoppas att det blir? Det var beslutsångest, och ångest från tidigare på morgonen och kvällen innan. Trött i ögon och huvud, kunde jag inte tänka klart och var väldigt rädd och ledsen över att inte känna den stora glädjen och viljan och att det inte kändes helt rätt. Tänk om jag inte klarar av det? Att jag skulle bli tvungen att avbryta för att jag mår för dåligt, så som jag just då mådde riktigt dåligt också. Känslan och bilden av mig själv av att inte klara av det som jag mest av allt vill och drömmer om - det är i alla fall så som jag ser mig och som jag vet att jag ger uppfattningen av inför till och med mig själv - drog ned mig ytterligare i djupet av mig. Hur vet man egentligen? Kan man ge sig själv en bild av att vilja vara nåt som man kanske egentligen inte vill eller är? Jag släppte fram ångesten, grät högt över allt som får mig att känna ilska, besvikelse och ouppskattning. Jag fick smsterapi av allra bästa M, som gav mig synen tillbaka på att det var ångest och bara ångest just där och då och acceptera det. Hon gav mig förslaget att följa med henne och ett par kompisar ut senare på kvällen, för att släppa tankarna på några personer ett tag och vänta med några beslut. Tack älskade M, jag hade inte klarat dagen utan dig! Regnet hade vi klarat oss utan, men blöt av svett blev jag ändå av allt dansande. En välbehövlig tjejkväll som slutade med att jag och M dansade tryckare sista dansen till låten So sick of lovesongs. Oh, ja! Låttexter som handlar om drömmar och att leva, ligger högt upp på min lista nu framöver. Nu sitter jag beredd, psykiskt som fysiskt, att maila kursens huvudlärare och tacka ja.

Hon är en riktig buskatt vår allas (familjens) Magdala, och rovdjur. Hon älskar att fånga råttor och fåglar och leka med dem, men hon fattar ju inte att de dör och inte kan röra sig när hon hugger tänderna i dem. Och då förstörs ju leken i sig. Så det är en lite onödig sport som hon utövar, kan jag tycka. 

Riktig vilding, hon älskar nog Åland lika mycket som jag

  

 Och så här ser hon ut när hon har tagit sin eftermiddagslur!


 Hon njöt nog av det välansade stenpartiet som kom fram, som morfar klippte bort med en grästrimmer. En sådan tjusig bild kan man ju inte undgå att knäppa! Sedan hoppade hon upp på den väl varma stenen som hade gassat i solljus hela dagen, och njöt av de sista soltimmarna innan kvällningen.

Snutt! ♥

En mycket väl poserande modell för att vara en katt, må jag säga! Underbara! Jag kan inte låta bli att le med kärlek mot henne varje gång jag ser henne. Se den vita hakan som hon älskar att bli klappad på, och hon verkligen höjer huvudet så högt hon kan när hon njuter av beröringen för att man ska fortsätta. Kan man låta bli ...

Eftermiddagssolen lyser och hon har väl allt ett hum om vad hon gör när hon stramar upp sig som en riktig diva!

Det är Magdala det!

 

Åker till Åland imorgon och är borta en vecka. Har laddat med att, efter den här regniga dagen, ha sett Sommaren med Göran, så man kan hoppas att solen kommer titta fram lite åtminstone under midsommaraftonen imorgon. Glad midsommar, borde jag väl säga. Är ingen större nörd för midsommar, men behagligaste traditionen med årstiden måste man väl ändå påstå. Men märkligt är det att resa en stång, en fallossymbol, för sommarsolståndet som tradtionen ju uppstår ifrån. Då kan man väl som sagt resa en, som ett evangemang heter på facebook och som många har fått en inbjudan till inklusive jag själv, midsommarfitta. Men det är ju en motprotest, men varför inte? Jag visste ärligt talat inte först att midsommar var en kristen tradition även den, för Johannesdagen som är den 24:e då Johannes döparen ska ha föttst, sex månader innan Jesus. Jag har alltid sett midsommar som en typisk svensk tradition med potatis och sill, dans och lek och typ plocka sju sorters blommor att lägga under kudden för att drömma om den man kommer att gifta sig med. När jag var liten trodde jag lite på det och försökte väl några år, men som sagt - jag är ingen större intressent och tycker bara det är löjligt när man förstår hur mycket som är religiöst i det dagliga livet hos Svenssons - familjer utan att de ens bryr sig eller är medvetna om varifrån ursprunget kommer ifrån och varför. Men ja, det är en längtan till sommaren och de ljusa nätterna - men sen ... efter midsommar och sommarsolståndet, går det ju tillbaka och blir kortare dagar igen. Inte tänka så, men sorgligt är det att tiden går som den gör. Dansa lungt runt stången imorgon, eller fittan - och jag återkommer om en vecka här på bloggen, Glad helg, säger jag istället!