En min för mim
Jag gjorde första provet till Mimskådespelarlinjen i torsdags som sagt, min fina M sökte också så det var skönt att dessutom göra det med någon. Ingen av oss gick dock vidare, och jag blev ganska nedslagen av det först. Jag hade verkligen velat, och hoppats och trott på att jag kunde gå vidare till andra provet och såklart komma in på skolan. Men det var verkligen duktiga dansare, speciellt två killar som säkert gick vidare, i vår grupp den sista av dagarna man fick välja bland för det första provet. Jag sade till mig själv att jag inte tänkte bli deppig av negativt svar, men det går väl inte att undvikas. Nervositeten fanns där såklart, och den förvärrades när en kille kom in, som en av de fyra i juryn, som såg ut precis som vår popkung Danny. Det var jättekul förstås, och svettigt - koreografi och improvisation. Jag tänker absolut söka igen om två år, då vet jag i alla fall nu att det krävs mer förberedelse av styrka, motion och mer här och nu i rörelserna med rätt känsla. Jag var nog lite nervös för det den här gången, och så är det ju första gången som jag sökte nu. Det är nog väldigt få som kommer in på sin första sökning till Teaterhögskolan. Jättekul var det iaf, ingen teater för mig i höst på stdh, men jag kommer säkert på något som kan leda mig åt rätt håll ändå. Det tråkiga är att jag inte har något som helst stöd från mina föräldrar, min mamma försökte låtsas bry sig lite till slut, men det lurar inte mig. Jag är väl van, men det är så tråkigt, det känns i hjärtat. Därför uppskattar jag och älskar min pojkvän högst, som finns här för mig i vått och torrt. Jag skulle inte kunna tänka mig ett nu eller en framtid utan honom, och jag kan inte för en sekund förstå att jag inte fått hitta en så fin person tidigare i mitt liv. Det är så underbart skönt att för en gångs skull känna mig älskad för precis den jag är, inget guld i världen kan ge större rikedom än den kärleken. Guld skulle inte vara tillräckligt för att visa hur värdefull du är för mig N.
En månad sen sist
Det har aldrig förut gått så här lång tid från att ha skrivt senaste gången. Det har gått en månad, och den har gått med raketfart. Veckorna går jättefort med manuspiloterna och våra manus, vi har varit en vecka på Fårö, Gotland och skrivit intensivt där med våra egna manus i Sudersands, inte för säsongen öppnade, campingplats. De hade öppet bara för oss, vädret var inte så bra men det var lika bra det så att man inte ville ut och ned till stranden när tanken var att sitta och skriva så mycket som möjligt. Speciellt går tiden men ändå inte alls, med älsklingen. Varje ögonblick med honom är det vackraste jag har. Känslorna har gått upp och ned, och han har funnits där. Mardrömmarna har tynat bort lite mer som jag ser är det senaste sen sist, antagligen med tiden så som den har gått och som jag fyller upp den. Jösses, vad skönt att kunna säga/skriva det och förstå att det är så sant och rätt. Tiden läker inte sår, ärren finns kvar som minnen - men jag tror att jag gått igenom det ännu lite mer, då jag verkligen förstår hur underminerad jag blev av den människan och hur lite jag förtjänade det. Den skulle bara veta hur mycket han faktiskt slog på mig psykiskt. Hur den fick mig att tro på att det skulle vara mitt fel, och som att jag skulle förtjäna det - den ångesten vällde upp i mig häromdagen i en situation med pojkvännen. Det var den värsta av stunder, då jag verkligen trodde mig tro rätt att vara förtjänad av all den kritik jag fick slängd på mig och som den bokstavligen talat slog in i mig. När jag till slut kunde hämta kraften, eller snarare bristen av den, ur ångesten uttalade jag det så gott jag kunde för finisen vad det var som fick mig att reagera så hårt. Det finns ingen finare, och ingen bättre som kan möta upp mig när jag är så trasig som jag är. Den andre gjorde tvärtom, tog sin egen chans att utnyttja mitt dåliga självförtroende som för att kunna leva upp tack vare honom. Resultatet blev tvärtom, men nu är jag så på väg upp igen. Första provet till Mimprogrammet ska jag göra imorgon. Jag tänker inte bli nedslagen om jag inte kommer in eller går vidare till nästa prov. Det ska bara bli så kul och skönt att äntligen få engagera mig och visa upp mitt jag och det jag brinner och står för. Att bara få vara jag fullt ut och använda mig av hela det som är jag med min kropp som ett uttryck för mitt inre.
Grattis älskade morfar på din 80-års dag!
Vårkänsla
Åh, det är vår! och jag är kär :) Kär i våren och min underbara kille. Jag träffade min psykolog imorse och pratade lite om psykologin i sig, att jag är intresserad och han förklarade olika saker för mig. Han sade att vi kan börja pröva lite mer åt det psykoanalytiska hållet än det psykoterapeutiska som redan är grejen. Men en riktig psykoanalys ska ju fungera mycket intensivare tror jag, ett besök varje dag i kanske flera år så att man river murarna helt så att man släpper tungan fri. Jag får se hur det blir helt enkelt. Jag åkte in till stan efter det för att köpa mig en pärm på ett billigt ställe som jag hade sett reklam för. På Medborgarplatsen var det mycket folk och det ljöd sommarmusik ur en stereo. Människor i GB dräkter gick omkring och blev fotade av människor som ville posera med dem. Fattade inte först, men när jag hade varit inne på Söderhallarna och sedan kom ut igen förstod jag att det handlade om reklam för de nya glassarna för i år. Gratis glassar bjöds ut alltså! Gratis är gott, så jag tog emot en magnum infinity, och jag som tänkte köpa mig en glass på vägen hem hihi. Då slapp jag betala för det, mohaha. Uteserveringen på Snaps har öppnat, det satt redan folk där tidigt på dagen och solen lyste skönt. Flygplansstråk såg jag kors och tvärs över himlen på ett ställe, och Ångestloppet kom jag på skulle gå av stapeln idag. Men då var jag redan på väg hem igen, jag hoppade av för att tänka och bestämma mig för om jag skulle åka tillbaka in eller inte. Det slutade med att jag hoppade på nästa tåg i samma riktning. Hoppade av och beställde en tid för synundersökning men fick vänta onödigt länge där, men dels för att en fin M ringde. Slank in på McDonalds mittemot Synoptik och köpte med mig en cheeseburgare och milkshake på vägen som jag nu glupskt ätit upp. Dricker kaffe och ska sätta på musik, sortera in papper i min nya pärm och hinna med att skriva lite innan kvällen tänkte jag. Livet leker idag, och jag är Vårkär :)
Frustration och kärlek
Har en stund för mig själv hemma hos pappa. Jag passade på att träffa pappa ikväll istället för att följa med ut på en öl, när ändå inte mina vänner som jag inte träffat på ett tag hade möjlighet att komma. Jag umgås mest med min fina, men hur kan man klandra mig? Han är ju verkligen min allra finaste jag vet, och jag mår så bra med honom även om vi kan gnabbas ibland också. Igår var dock en konstig dag, eller nej jag var konstig snarare. Kände mig jätte konstig, när jag blev riktigt frustrerad på mitt manus och skrivkrampen i och med inspirationen och hur jag inte tycker om att min huvudkaraktär kan förändras. Men N hjälper mig så bra han kan, han gör det verkligen och är nästan lika insnöad i det som jag själv är. Jag ville slåss och skrika, och gjorde det. N stod framför mig med öppna handflator och jag fick slå så hårt jag ville. Stod ute på balkongen för att kyla ned mig, men det funkade inte. Till slut kändes det rent ut sagt som att jag vile ha ångest. Få känna den där smärtan, och spruta ut den med all kraft. Kröp ihop intill honom medan han spelade klart ett tevespel, men han pausade och tvingade upp mig att öppna upp kroppen istället. Jag hade ingen ångest, men frustrationen kändes verkligen i kroppen och det var skönt att brottas med älsklingen. Älskling, om nu någon gång läser det här så ska du veta att du visst är allra bäst. Du är det finaste jag vet, den som känner mig och hanterar det jag är på allra bästa sätt. Du är min trygga hamn och jag tror verkligen på oss. Vi kan flytta berg tillsammans, och jag skulle göra allt för dig. Du är underbar! Den mest osjälviska person jag vet, och den som låter mig få vara jag och att tro på mig själv och det jag har före något annat. Jag kan inte tänka mig att stå på egna ben utan dig, även om jag kan det. Jag älskar dig!
Dagar i livet
Fina dagar med pojkvännen har varit livet. Vi åkte pulka och lekte i snön som små barn, när vi var hos hans syster. Man måste ju behålla barnsligheten inom sig, men ändå har jag vuxit och känner mig bra för en gångs skull. Det kommer och går med ångest som vanligt, men han finns där och håller om mig när det blir för tungt. Kärlek. Skrivandet har släppt, och jag känner att jag är på gång. Men fortfarande finns det något, en liten detalj, som saknas vid offer och ordealbeslut. Men jag oroar mig inte längre, jag tror på att det kommer att komma som N säger mig att jag ska tro på. Att jag har det inom mig. Vad skulle jag göra utan honom? Jag har två gånger sen en en, eller kanske dessa två veckor tillbaka, drömt om att jag ska söka till mimhögskolan och glädjen och tryggheten i och med det. Åh, jag ska researcha lite mer om det, men just nu så känns det rätt.
Idag är det handledning igen, i grupp dessutom, så det har varit kul att läsa hur långt de andra har kommit. En person har precis hoppat av fick vi reda på igår, för att han inte fick csn stöd. Han var med i vår grupp, så en text mindre till att läsa till idag vilket jag i och för sig tycker är skönt med mindre stress, men tråkigt. Han var trevlig, och hade intressanta tankegångar. Så en timme framåt måste ag fokusera på texter, och sen till karolinska instituet med N, för att en kompis till honom pluggar psykolog och behövde försökspersoner till nåt minnestest om jag har uppfattat det rätt.
Fina, upptagna dagar - är det det här som kallas livet? Ja. Jag kan inte gå tillbaka härifrån nu, det är helt omöjligt. Det får bara gå framåt. Men behöver få stanna upp ibland i alla fall, och känna efter hur det känns. Terapin är behövlig, men jag får inte tillåtelse att trappa ned på medicinen ännu pga att den här depressionen var något mer och satte sig djupare, än den förra och första sorten, när jag blev lämnad av en pojkvän. Min barndom och hur den var pratar vi en del om nu för tiden, och vad som har gett mig men. Tur att jag har en sådan fin pojkvän och relation nu, där vi båda är trygga med varann dessutom. Men min inneboende rädsla, jag är rädd för den att den kan komma ivägen för oss. Jag försöker verkligen, men av allt det jag vart med om så är det svårare ibland. Jag kan inte komma ifrån det.
Existentialismen
Gårdagens lektion om manusskrivande behandlade ämnet existensialismen som läsart. Det är verkligen intressant, och jag insåg att mitt manus nog är lite av den existentiella sorten. Både en existentiell och en kärlekshistoria, går igenom berättelsen i min manusidé. Det komplicerade är att definiera, eftersom jag har tre karaktärer, dvs två "kärleks"relationer och två antagonister som är mer eller mindre större och mindre i jämförelse till varandra. Men jag tror att jag äntligen har funnit ut nu tanken i det stora hela med hjälp av existensialismen. Men samtidigt är det inte en renodlad existentiell historia. Dels pga kärlekshistorien, men dels också för att jag själv inte skriver om en existetiell person. Jag använder mig av mig själv såklart, och jag sade högt ut igår att jag kommit på att jag är en existensialist. Men nej, allting stämmer inte överrens med det som jag tror på eftersom jag faktiskt "tror" på nåt. Det är helt logiskt och rätt att Gud är död och att man ansvarar för sin egen frihet. Jag står för att man ska göra det som är autentiskt för en, och stå för det och att ens livsprojekt handlar om autencitet. Att det är en både personlig och moralisk fråga. Man ansvarar själv för hur ens handlingar och beslut påverkar andra människor, och man blir själv "definierad" av andra. Jag känner också igen den existentiella ångesten, dvs oron och den icke tillfredsställda känslan i sin vardag för att man är så fast i andras regler och bedömning av en att man antingen måste anpassa sig till den eller att bryta sig fri. Tanken med existensialismen är att bryta sig fri från flykten från friheten, att vi alla är fria från början. Flykten från friheten innebär att man tvärtom stoppar huvudet i sanden som strutsen, och in i olika skapade tankesystem av "de andra" (enligt Sartre) så att man kan titulera sig till en titel inom ett yrke, en religion eller nästan vad annat som helst med ett namn. Det var jätteskönt att få prata om ämnet och speciellt med dessa vi människor som figurerar i samma bransch och jämt får höra av nära och kära och andra att man borde göra något annat, och att det inte skulle vara ett jobb att skriva eller jobba inom film eller vad annat som helst, som vi som i alla fall är sanna mot oss själva håller på med. Jag tycker mig känna mig mycket starkare nu mot mina föräldrar och kan nog kunna ge bättre svar på tal nästa gång någon kommer med något skitsnack om att jag borde jobba eller göra något annat. Det handlar om att göra det man brinner för, och vara äkta - göra det som är sant för varje enskild människa! Men samtidigt, liksom det jag tror på så vill jag skriva på samma sätt, att det ja finns ett val och att man kan välja och styra sitt öde, men att jag tror på drömmars betydelse och makt. Att det nog visst finns en speciell väg till ett speciellt mål men att man nog kan komma dit på olika sätt. Dvs att jag tror på synkroniciet. Men målet är nog olika, och som förändringen är konstant så är nog varje ögonblick ett mål, därför "här och nu" - känslan som man måste ta vara på i livet, bara man kan stå för det man gör och gör det man står för, tror jag. Vi lekte en lek igår innan vi tog lunch. Jag hade varit med om liknande förut på teaterlektioner, att man får en lapp som det står något för en själv hemligt på tejpad på pannan och så ska man i gruppen prata om ett ämne vad som helst, i relation till de andra och vad deras lapp säger. Ganska kul, och det kan vara mer eller mindre svårt att lista ut. Tanken är att känna på hur det känns att faktiskt bli objektifierad, och hur andra definierar en. Alla kategoriserar och bedömer varandra, det är oundvikligt. Man får en roll och har en viss status. Det gäller bara att tänka på att ha öppet sinne, hur människor beter sig och så vidare kan man inte styra över. Men man ska nog försöka göra sig av med fördomar.
Nicke nyfiken och jag :)
Dagar att bara vara och leva ut med älsklingen är perfekta. Det hinns inte med att blogga så mycket, även om jag tänker ibland att jag ska. Jag lever dagarna istället för att skriva om dem, men tänker ändå lika mycket. Mycket skrivande på manuset har det varit, men har för tillfället skrivkramp. Jag försökte igår pga stress, men det känns som att jag måste maila om handledningen i veckan att jag inte har något att lämna in. Kanske hinner jag till imorgon kväll, eller inte. Jag och älsklingen åker tåg, och passar i alla fall på att blogga nu. Vi är på väg mot Jönköping och ska på en fest då hans kusin tydligen har tagit någon sorts examen. Han träffade min famillj första gången i veckan, i tisdags för att vara exakt, dvs min födelsedag! :D Jag har blivit 25! Det känns både bra och dåligt. Jag väljer att täänka på det bra. N är ju så fin, han får mig att tänka positivt och uppmuntrar till att inte oroa mig så mycket. Att bara vara, och det glad med honom. Jag njuter av all den tid jag har med honom. Så nu idag och kväll får jag träffa hans föräldrar och lite släkt, ska bli trevligt. Finis sover nu, blev åksjuk när han satt och höll på med sin nya och för mig konkurrerande dator, en mac. Han är ju så glad, haha, och det får han vara för mig. Bara han fördelar tiden mellan mig och den rättvist, vilket han gjort ännu så länge i alla fall. Han har ju bara haft den två dagar, och överförde sin backup och saker från de förra, äldre datorerna så att vi inte somnade förrän halv två, två inatt. Så gick vi upp klockan sju för att hinna med tåget som gick tio över åtta från centralen. Jag mådde jätteilla på tunnelbanan, och var kallsvettig. Jag hann köpa en dricka och en sallad som vi har delat på, och jag loggade in på facebook för att ego-leka med webbkameran, blink blink. Jag hittar den inte och kan inte få igång de på annat sätt än inne på facebook. Vet någon hur man gör?? Jag somande och sov en liten stund det första jag gjorde, och mådde betydligt bättre när jag vaknade av obekvämligheten typ fyrtio minuter senare. Det svänger ordentligt nu, så jag borde väl egentligen stänga ned även jag så att jag inte börjar må illa igen. Det skulle just vara snyggt om vi båda är nedspydda när vi anländer och hans föräldrar kommer och hämtar oss. Tihi, lite kul att hans familj är nyfiken på mig. Det är inte bara Nicke som är nyfiken :)
Årets första dagar
Året har börjat relativt bra, och jag är hoppfull inför framtiden. Jag kom igång att skriva i flera dagar, och jag har fått nedskrivet hela kapitlet som utspelar sig uppe i Åre som jag skickade in till handledningen som jag hade igår. N kom hem i helgen och vi sågs dagen efter för att jag var så förkyld, hade legat flera dagar den veckan och han kom också hem förkyld. Ingen av oss blev värre sjuk av varann iaf, skönt det. Vi hade saknat för mycket. Myset var väl viktigare och vi är starkare än så, bara vi är tillsammans! Jag gav mig själv en klapp på axeln efter att ha bokat en tid och utnyttjade den igår i stan, då också M var med som moraliskt stöd. För nu ska jag ta tag i och ta hand om mig och min kropp, mitt mående på alla sätt och vis. Därför bestämde vi en ny tid på en gång, och jag tyckte bra om kvinnan på en gång så det är jätteskönt. Det kommer antagligen räcka att prata med henne, och om jag uppfattade det rätt så leder hon själv gruppterapi men som just nu avslutas och inte börjar igen förrän i höst. Jag har dessutom anmält mig nu till antagningen för Mim programmet på Stockholms Dramatiska Högskola. Jag hade faktiskt velat köra på med Skådespelarantagningen också, men pga att veckan som prov 2-4 pågår är samma som vi i klassen ska vara på Gotland, så känns det inte som att det är lika värt det. Jag vill ju kämpa för att kunna gå vidare och tro på att klara det, även om jag inte gör det. Jag behöver nog all tid jag behöver till skrivtid, annars hade jag behövt plugga in tre monologtexter. Nästa år ... Sista ansökningsdag är min födelsedag nästa vecka, så funderar även på att söka filmmanus linjen. Men, hm då måste jag skriva ett kortsfilmsmanus med ansökan ... Jag vet inte vad jag helst vill plugga i tre år, filmmanus eller teater. Vad jag också gjorde igår det sista jag gjorde innan sängen, var att betala för en månads medlemsskap på statist.se. Som N skrev så får jag lov att söka jobb nu då, och ja ... Det är väl signalen till mig själv, att jag pushar andra att pusha mig. Och det är det inte många som gör, föräldrarna kommer väl aldrig uppmuntra till det jag håller på med och vill eller ge mig råd som är för mig, och inte emot mig. Men N är underbar, peppar mig och är positiv till det mesta och är bäst som ingen annan. Han vet själv och är ju likadan, nog ännu mer säker på sin sak och sin inriktning, att man bara kan göra det man brinner för. Så glad att ha honom i mitt liv. Han är en energigivare och ingen tjuv. Det här året kommer nog bli vändningen känner jag på mig. Året då jag blir 25 :D
2012
Ett nytt år har tagit sin början, och sista dagen på 2011 var en bra sådan. Jag och en av mina bästa kompisar hade planerat att äta middag och gå ut på stan och dansa efteråt. Vi var sex personer runt bordet med massa skålar av grönsaker och gått till en tacosmiddag, med egen dricka till. Jag och M delade på en flaska rött vin, och drack dessutom ett glas skumpa som en kille hade med sig. Vi skålade innan tolvslaget för att vi ville hinna ut och komma in billigt på nåt ställe. Det blev vårt stamställe Snaps, vi fick med oss hennes två killkompisar där intogs ett glas rött till plus ett glas champagne för ett lite billigare pris för att alla skulle skåla in det nya året. Det kändes bra att vara med en av mina allra bästa kompisar denna kväll. Det bådar för ett bra år; vänskap och nya bekantskaper. Det vara bara henne jag pussade på under kvällen, men jag och N gav varandra en mental kyss förutom att vi dessutom hade pratat i telefon första gången tidigare på kvällen. Vi hade retat varann dagen innan för om vi vågade ringa varann eller inte. Bedöm min glada förvåning när jag såg att det var hans namn som lyste upp när mobilen ringde. Såklart jag vågar svara. Vi två kan ju inte vara de främsta som är fega för varann, haha. Resten av gårkvällen dansade vi, antingen själva eller med killarna eller så blev jag meddragen iväg av vissa två andra killar vilka som helst (usch) som fanns där, och det kändes som en betydande punkt i vår vänskapshistoria som att det kommer vara i resten av vårt liv. Jag var inte beredd på att hon faktiskt skulle få med honom hem som hon hade talat om att hon var lite intresserad av, men jo då. Jättetrevlig person, som jag hoppas för deras skull att det funkar om de bestämmer sig för att försöka. Vi kom hem och svullade på det som fanns kvar, vilket var mycket då vi hade blivit ganska mätta vid middagen och somnade till slut alla tre i samma dubbelsäng som planen var att jag och M egentligen skulle sova i själva från början. Jag fattade väl att de ville sova lite ihop, men jag visste inte helt klart vad M ville, eller han, efter vad hon har berättat för mig innan jag visste vem han var. Men finns det hjärterum så finns det ...hm, alltid utrymme, säger jag. Annars råkar jag tolka det fel så som jag brukar göra ganska ofta nu för tiden, hihi. Det är ett tydligt tecken på att jag verkligen håller på att hitta tillbaka till mitt sanna jag igen, haha. När man har haft och har ett visst förhållande till sex och kärlek, men ändå kan skämta om det utan att känna det stöta till, och att kunna prata ohämmat om det med en som man ska dela sitt sexliv med - då känner jag mig frisk. 2012 kommer nog bli ett bra år, det känner jag på mig. Jag ska tänka lite mer på det där med löften dessa dagar, men en som jag kunde uttala högt igår var att jag tänker umgås och ha människor omkring mig som ger mig energi, och inte de som tar energi ifrån mig.
Rimmen i sista timmen ;)
En julklapp till mig själv i år blev en ny mobil, så jag håller som bäst på att lära mig att peka för första gången. Jag valde en mobil med både knappar och pekskärm, det känns bättre så att skriva med tangenter men det är lite kul att peka och dra. Ovant förstås, men jag kommer väl lära mig. Det var en mysig julafton i år, och jag har druckit julmust i mängder under denna december månad. Bakning av både lussebullar och en halv sats pepparkaksdeg har jag gjort hemma, och den andra halvan tog jag ju med till N som vi bakade kvällen innan han åkte till sina föräldrar. Det blev godare kakor när jag bakade själv, men det var roligare att baka med honom. Minuterna gick ju så väldigt mycket fortare då :) Tråkigt att det är så långt ifrån oss, men desto roligare när vi ses igen nästa vecka. Självklart ska man vara med familjen på julen, det är ju det den högtiden är till för. Nyårsafton däremot, men ingen kyss vid tolvslaget för oss - tanken på varann får binda oss samman. Julafton var jag med min mamma hos mina morföräldrar, min morbror var ledig och med oss för en gångs skull på julafton. Brorsan och mormors bror är som alltid med. På annandagen kom min farfar och faster med mina yngre kusiner hem till pappa. Det är fortfarande konstigt att jag inte kommer få träffa min farmor igen, och tankar på döden, och livet och dess mystik har kommit och gått hos mig men framförallt känslan av dess påtaglighet. Även tankar på en person som jag egentligen inte vill tänka på har funnits där, och skuldkänslor som inte borde vara där har knackat på och viljat komma in i mitt medvetande ibland. Jag vill inte tänka, och jag vill inte känna på det här sättet som jag delvis gör ... Borde inte! Men det är oundvikligt. Jag vill bara veta ... men kan bara hoppas och tro på vetskapen att den förstår för dennes egen skull. Vad vet jag, jag har gjort allt jag kunnat, försökt in i det sista och badat i tårar i kampen. Jag kan bara hålla mig uppe vid ytan, simma och inte ge upp - som alltid. Man kan inte rädda någon annan genom att bli nedtyngd och dragen under ytan, kom ihåg det.
I år var första året som jag faktiskt försökte seriöst med julklappsrim. Kanske borde man ha ett hum om vad de önskat sig eller vad som är mest givande att ge till vissa, för att veta vad det är för saker.
Människor och djur,
nära och kära
- här får ni om året lära.
Detta rim skrev jag för en personlig almanacka jag hade pysslat med och skickat efter, till min mormor och morfar. En massa bilder på deras katt Magdala bland annat, och på familjen. Jag fyllde ut även vintermånader med sommarbilder, för det vill man nog helst se när det är mörkt och kallt och man längtar till sol och högsommarmånaderna på sommarstället.
With your baby green eyes,
every girl you can hurt.
But the heart of your own lies
behind this cool ...
Ett kanske lite dåligt rim, men när man uttalar ordet hurt med t-shirt så låter det ju faktiskt nästan likadant.
Jag hoppas du är ren
om dina långa, vackra ben.
Så du här kan ta på
det du nu kommer få.
Min morbror hade önskat sig långkalsonger, och det var också det som tog längst tid att komma på ett rim till konstigt nog. Det hade kanske gått att hitta på nåt roligare rim, men idén på rim fick jag klockan klockan ett på julaftonen. Lite sent påtänkt, ja.
I juletider är det mat, öl och nötter,
också kallt är det,
så här får du för dina fötter.
Strumpor, till mormors bror.
Här ska du få se
och kanske gråta, rysa eller le.
Du måste lära dig du vet,
att känslor är desamma oavsett fantasi eller verklighet.
Den här blev jag nog mest nöjd med, och det hade jag fixat till mamma på tisdagen när jag var på Stadsteatern och såg Hair. Ett presentkort med pengar för två biljetter. Men just nu i skrivande stund kommer jag på igen att hm, kostar inte biljetter olika för olika gånger, pjäser och platser ..? Jag kanske borde ha tankat på en hundralapp till ...
Att mötas, och vila i frid
I morgon är det två veckor sedan sist, som jag skrev här på bloggen. Jag har tillåtit mig att bara vara och umgåtts mycket med N och vi har nu äntligen benämt oss som flick - och pojkvän för varandra. Det var en jättelättnad för mig, så som jag har haft det komplicerat med relationer förut som har varit svåra att definiera och som bara det gav jobbiga konsekvenser för mig. Men samtidigt har vi inte fördjupat oss i nivå utan bara tagit det lugnt och haft kul. Vi var på lucia movie night, dvs var på bio med några andra och såg tre filmer på raken från halv tolv på kvällen den 12:e och jag låg i min egen säng klockan åtta på morgonen och sov då bara fyra timmar för att inte ändra dygnsrytmen helt. Jag klarade av det bättre än vad jag hade trott att jag skulle göra. Men det märktes under resten av veckan att jag led brist av sömn, men helst ville vi ju vara vakna i varandras sällskap även om det är mysigt att sova också. Mycket filmtittande har det blivit i skolan också, vi analyserade i grupper en varsin film som vi redovisade för varandra, och min handledningsgrupp hade Avatar som jag nu inte tänker se igen på ett tag. Skwang betyder på Na'vi språket idiot, lärde jag mig snabbt och som vi brukar (mest jag till honom) säga till varandra, jag och N. De andra två filmerna var Schindlers list och Amadeus, två jättebra filmer! Jag var dessutom med på en inspelning av en musikvideo i fredags och agerade dansande statist, men var med hela dagen från morgonen till sena kvällen och gjorde klart för de mindre, kanske inte erfarna men dock belästa statisterna, att jag delvis tillhörde crewet, haha. Jag fick höra av en tjej att hon antog att jag var kändisen på plats, bara för att jag lyckades mingla runt och ta lite plats kändes det som. Det är det som jag inte klarar av att bli social och skaffa tjejkompisar, för att vissa kan lägga sig till med en speciell attityd mot mig och ha förutfattade meningar. Det ger en sådan förvrängd syn på om man ska ta plats eller inte som sig själv.. Nej men, det var en kul grej som jag blev övertalad av N att övertyga mig själv att jag klarade av. Jag lärde mig också om mig själv att jag visst inte behöver dricka för att kunna dansa och ha kul. Det blev berusande ändå så som jag svängde mina lurviga uppe på ett bord till och med i en scen. Men självklart hjälpte det väl till att vi var klädda i masker över halva ansiktet mesta tiden, och att det faktiskt fanns ett syfte med dansandet, dvs att det var "ett jobb", en uppift att dansa för dansandets skull som jag formulerade mig någon annanstans.
Sötnosen åkte hem till sin hemstad idag och stannar över jul, och jag började sakna honom redan igårkväll när vi bakade pepparkakor det sista vi gjorde och sov sista natten för i år tätt ihop. I morse gick vi båda upp kvart över sex, han för att hans tåg gick kvart i åtta och jag för att jag ville följa med och pussa honom adjö. Jag började nästan böla när jag gick in från perrongen och vi knappt kunde bryta kroppskontakten med varann, men det är en sådan annan sorts saknad än vad jag är van vid. Det är bara så skönt att tycka om någon så mycket som man ser det goda hos, och våga tro på det som är och att det är en bra person som genuint tycker om mig tillbaka. Den känslan från hjärtat i kombination med vetskapen om vår relation är så tryggt. Det är värme inombords. Då spelar det ingen roll att vi befinner oss fyrtio mil ifrån varandra för ett litet tag. Men skynda långsamt min söta skwang, att vara med dig ger mig syre att andas och till relationerna i mitt manus.
Det har varit mycket funderingar på begär och behov hos huvudkaraktären i mitt manus. Och mycket tvivel och jobbigt, också med mig själv i förhållande till manuset och utanför det. Då har det varit extra betydelsefullt att ha N hos mig, som tror på och verkligen försöker uppmuntra mig till att tro och lita på mig själv. Vi har väl som sagt båda våra erfarenheter och tvivel på det som kallas kärlek, men också där kan man mötas ...
Jag hade en smärre ångestattack för ungefär en timme sedan, hade satt på datorn igen för att jag skulle försöka mig på att få ha skrivit något ändå för dagen. Men nej, tankar och känslor kom över mig. Och det hade sånär på stillat sig när mobilen började ringa i fickan. Jag halade upp den där jag låg på rygg på golvet inne i mitt rum. Det var min pappa, och han berättade att min farmor hade gått bort under dagen. En något förväntad men ändock en chock, som svepte upp och tryckte ned mig mot golvet igen. Pappa hade gått från jobbet och var på väg hem för att hämta bilen, frågade om jag skulle med men antog själv att det skulle bli jobbigt för mig. Nej, den viljan fanns inte när hon redan hade gått över till änglarnas rike. Jag hade möjligen kunnat göra det om pappa verkligen hade velat att jag skulle det, men min faster och farfar är ganska troligen med hos honom och det är väl deras sak och behov att vilja säga farväl en sista gång. Tyngden över bröstet släppte först fram en ganska omvälvande känsla för mig som jag inte alls var förberedd på. Vetskapen och nu första erfarenheten av en familjemedlems bortgång är inte kul att ha, men är allas våra oundvikliga möte. Det är läskigt samtidigt som rofyllt. Andra förnimmelsen som slog mig var den som jag inte exakt vet själv hur den känns, men som man känner med den som själv känner och är närmare känslan. Pappa och min faster, och min farfar - jag gråter med er! Och för mig själv hittar jag en egen plats att minnas min farmor som den hon var för mig. Vila i frid kära farmor!
Immunförsvars problem?
Det blir inte mycket tid att sätta mig vid datorn och skriva här i bloggen, men desto mer skriv - och tankeverksamhet med mitt filmmanus. Vi hade vår första individuella handledning i veckan, N hade fått tiden innan min så jag promenerade runt och lärde känna området runt Londonviadukten i fyrtiofem minuter innan det var min tur, eftersom vi kom samtidigt då jag hade sovit hos honom. Vi möttes upp igen inne vid Medborgarplatsen, och jag blev helt amazed när han berättade att han en minut innan hade hört en välbekant röst, tittat upp och sett att det var Stellan Skarsgård. Stellan in real person! Här! Synd att jag inte hade sett honom själv, så att jag hade kunnat skryta om det, haha ;) Nej, men ... Vi satte oss och fikade inne på Söderhallarna, och åkte sedan och kollade julskyltningen vid NK. Väldigt mysigt, några butiker fick vårt celebra besök också men ingen av oss köpte något. En mysig dag på stan, helt enkelt! Onsdagen följde jag med honom hem efter att vi slutade lite tidigare då vi hade läst tredje och sista pjäsen som vi ska läst inom det här blocket, dvs teaterblocket. Tidigare har vi läst Oidipus och Hamlet, nu i onsdags Ett drömspel av Strindberg tillsammans med en teaterregissör. Jag gillar Ett drömspel bäst som helhet, men svårare att förstå i detaljerna tycker jag. Oidipus innehåller mer av den grekiska mytologin som ju är ganska intressant. Vi har varit väldigt få av klassen som varit närvarande under dessa gånger vi bara har suttit och läst tillsammans. Det är inte många som tycker om teater antar jag, men desto mer gör jag det. Och det är intressant och en nödvändighet för att förstå och lära sig om dramaturgin hur den var redan då på den tiden. Jag kommer sakna att få göra readings i grupp, men helst skulle jag väl vilja hoppa in i en grupp och verkligen få göra teater och sätta upp något. Därför är det skönt att N också är en sådan person som gillar teater och allt möjligt som gör oss så lika. Helt underbart att ha träffat honom, världens snällaste kille som vet allt om mig vid det här laget - och det tack vare honom och den han är! Det kan inte bli bättre, eller ja det kan det väl - men jag har verkligen lärt mig att bara njuta i hans sällskap och bara ta det lungt, både för mig och för oss ihop, och försöka hitta mig själv igen. Det är på både gott och ont att vi båda har erfarenheter av relationer som verkligen tärt på oss.
Ikväll blir det fest hemma hos en klasskompis till oss. Så jag har tagit tillfället i akt och klätt upp mig lite, både i klädväg som hår och smink. Kan man så ska man, liksom ... N frågade mig om han skulle köpa något till mig från systemet och jag tänkte mig ett par öl, men undrar om det är så bra. Gårkvällen spenderade jag hemma med mamma, vi delade på en krabba och drack mousserande vin till och kollade på Idol. Väldigt mysigt, fram till klockan tio och vi åt Ben & Jerry glass. Då kände jag mig illamående och ont i magen, och jag hann knappt fram till toalettetn förrän det sprutade ur munnen på mig. Det var bara glassen som kom upp, vilket var lite fräschare än en riktig spya. Men jag kommer nog aldrig kunna äta den glassorten igen, haha. Det blev värre och allting unde kvällen kom upp, och senare började mamma må illa också. Vi kom fram till att det var krabban, och att vi aldrig igen ska känna smak efter att äta det igen. Blä! Tack och lov mådde jag mycket bättre när jag vaknade, eftersom allt kom upp då igårkväll så att jag slipper ligga till sängs idag och bli snuvad på ytterligare en kväll med klasskompisar och vänner som skedde förra helgen. Då valde jag bort en födelsedagsfest hos en tjej som går i min klass nu, för en kompis som också fyllde år och som jag hade planerat att gå ut och dansa med. Men icke, jag måste nog kämpa med mitt immunförsvar. Forstättning följer ...
Svart cirkel att åtminstone urskilja i mörkret
Det var två veckor sen sist jag var hos min psykolog. Det kändes igårkväll innan jag skulle somna, när jag hade ett smärre psykbryt som jag dessutom skrev till N att jag hade. Känner mig dum som skriver så mycket till honom, eller speciellt om min förvirring och klagan om mitt manus. Men jag har faktiskt lyckats skriva till slutet av mitt treatment av det. Inte ens det, jag hoppade över ett stort stycke av filmens scener som ska vara mitt i och som handlar om en bi-relation än Sagas "riktiga" kärleksrelation, men som nästan är viktigare. Men det är så filosofiskt som sagt, och jag vet inte hur jag ska pussla ihop hennes första vistelse i Åre som egentligen är backstory, med nuet i filmen när hon åker dit igen. Jag vill ju att det ska funka som tillbakablickar av något slag, men då kanske inte tvåstegs-funktionen funkar som den ska ... Hm, ja mycket att fundera på som sagt och det var skönt att prata av sig med min psykolog dessutom om det. Men lättast är med N som är mest insatt och som kan tekniken bakom manusskrivande. Med vår lärare eller handledare får man ju bara tips på teknik mest. Men det går framåt i alla fall, sakta men säkert. Och jag har lycktas distansera mig från karaktären, vilket är skönt. Annars är det oroligheter och tvivel som som vanligt finns inom mig. Killar och kärlek, och min svarta cirkel. Om och om igen samma sak, jag kan inte mer. Vill inte, orkar inte - jag tänker inte hamna i en mellanzon igen! Ska det så ska det, annars får det vara - men älska goa vänner!
Brunett är mitt sätt
Det här är jag nu!
Från blond till brunett
Idag, den åttonde november 2011, har jag blivit brunett för första gången i mitt liv. Min frisör Ibbe, som jag gått hos sedan tre år tillbaka är helt enkelt bäst! Jag har gått fram och tillbaka flera gånger nu under den senaste tiden, efter att jag var hos honom och klippte mig för två veckor sedan, och diskuterat hårfärg. Så nu äntligen är det gjort! Men det är lite tråkigt att inte ha något mer att göra med håret, och få sitta där som är så mysigt, som jag sade till honom som hastigast innan jag gick. Han själv tog initiativet och gav mig en kram för första gången också. Han blev nöjd själv med resultatet och färgen, att jag blev snygg och sade rent ut att det var dags att göra något åt håret och få förändring. Det är under dessa två senaste gånger och där emellan som vi pratat som mest under "vår" tid. Det var en riktigt skön huvudmassage jag fick idag, och jag sade till honom att han skulle ju kunna bli massör istället, vilket han nästan nappade på. Jag fick dessutom veta av honom att han är gift sedan förra året, min lika gamla frisör som jag själv, haha. Bild av tjejen fick jag till och med se, som är ljusare än vad jag själv är nu fastän hon är syrier som han. Jag berättade lite själv att jag haft relationsproblem, och det där med killar blev ett samtalsämne och han betonade att många killar är skitstövlar, inte alla men de flesta. Haha, jag undrade i mitt stilla sinne om han själv är sådan där han satt bredvid mig när jag låg i hand(hår?)fatet med färgkuren i håret och han berättade att det är hårt med äktenskap och ansvar. Jag kan förstå det han i stort sett basunerade ut, att han vill ha kul och är tjejtjusare med sin bruna kalufs och hundögon. Synkronisktiskt nog så snuddade jag och N vid ämnet imorse när jag hade ångest och han försiktigt närmade sig kärnan av det. Han gav sin tolkning och syn, sitt tycke på att jag nog inte tar min rätt av min existens, att jag inte tar stor plats, MIN plats. Att jag har min bild av mig själv och min moral, men att jag antagligen har svårt att ta min plats där. Jättego kille som en helt underbar vän! Ibbe, min frisör, sade dessutom att han bjuder på att fixa mina ögonbryn om jag ville det, och jag gick tacksamt med på det. Han kan väl inte sådant själv kan jag tänka mig, haha, så han bad en tjej i salongen att göra det på mig och hon behövde ta hjälp av ännu en för att spänna ut ögonlocket så hon kunde "tråda" med båda händerna. Jag var ensam kund i salongen också när jag kom dit, så jag kände mig väldigt ompysslad där ett tag. Ibbe tyckte det såg mycket bättre och jämnare ut efteråt, och det är kul att det är tydligt att han gillar mig och vill att jag ska se bra ut. Vi pratade ännu lite mer om färg, och blondiner om att de syns mer och ryktet om att de är dumma. Att de ses som, och blir mer tillgängliga. Han sade att jag inte ska ha en "snäll" färg. Att jag kommer se mycket tuffare ut med den färgen som han höll på att lägga i där och då, men han tycker också att det ljusa slingandet, som jag alltid haft när jag kommit till honom nygjord med hjälp av min mamma, passar mig. Men jag ska inte ha någon mitt emellan färg, dvs en snäll som han uttryckte det. Du är tuff! sade han. Nååå :) Jag frågade honom vad han baserade det på. Men det är inte konstigt, som frisör kan han ju färg och form och träffar människor varje dag. Min klädsel säger honom att jag inte är en "gullig" tjej som ska ha lockar, förklarade han. Det är så härligt att ha fått det här samtalet med honom! Och alla gånger jag gått till honom för att fixa håret. Man blir garanterad fin! Det slant ur min mun i någon mening att jag har en blogg, och han hajade till direkt. Men han frågade inte vad den hette eller något mer. Men det har jag nog lärt mig vid det här laget, att det nog är jag som får ge initiativ till att prata och fråga eller ge av mig. Han skulle inte ha berättat, och brukar inte göra det som han sade, att han är gift om inte någon frågar. Många har bilden av honom som ung och tillgänglig, och den vill han också ha, det är inte konstigt. Tusen spänn fattigare, men det märkte jag inte eftersom jag betalade med kort ;) gick jag mörk och lycklig till bussen. Det första som händer, ser jag när jag står i dörröppningen av bussen efter att ha slängt mig fram, är att en kille kommer av sig på vägen mot sin buss för att han som första person redan vänt sig om och kollat efter mig. Ha! Släng er i väggen blondiner! Här kommer jag ... och jag är mörk, otillgänglig och livsfarlig!
Tomas Tranströmer
Tomas Tranströmer vann årets Nobelpris, vilket är jättekul. Det var ju 37 år sen sist en svensk blev nobelpristagare av det litterära priset, Eyvind Johnson och Harry Martinson tror jag bestämt fick dela priset. Jag måste till min egen förtret erkänna att jag inte hade läst något av Tomas Tranströmer innan, men jag känner ändå igen ett par dikter och framförallt hans namn. Jag hade velat gå och se pjäsen de satt upp på Strindbergs intima teater av hans texter, men vid det laget att han hade vunnit så gick nog alla biljetterna åt som smör i solsken. De är väldigt sakliga hans dikter, antingen så gillar man dem eller så gör man det inte tror jag. Jag tycker bäst om två stycken, Espresso och C-dur. C-dur är dessutom en som jag tycker mig känna igen, men kan inte minnas varifrån eller när. Jag älskar meningen: När han kom ner på gatan efter kärleksmötet virvlade snö i luften.
"Espresso"
Det svarta kaffen på uteserveringen
med stolar och bord granna som insekter.
Det är dyrbara uppfångade droppar
fyllda med samma styrka som Ja och Nej.
Det bärs fram ur dunkla kaféer
och ser in i solen utan att blinka.
I dagsljuset en punkt av välgörande svart
som snabbt flyter ut i en blek gäst.
Det liknar dropparna av svart djupsinne
som ibland fångas upp av själen,
som ger en välgörande stöt: Gå!
inspiration att öppna ögonen.
"C-dur"
När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden -
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.
En musik gjorde sig lös,
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.
Hår(resande) vecka
Oookej, en vecka sen senast igen. Har hunnit med en del under den tiden. Vi var ett par stycken från klassen och några till och gick på premiären av Paranormal Activity 3 i fredags. Vi träffades innan hemma hos S och såg på de två första filmerna, vilka är bättre än den tredje och (förhoppningsvis) sista filmen. Men läskig var den! Jag skrek högt i alla fall en gång, annars hoppade jag till med ljudlösa skrik men som nog ändå skrämde slag på N. Han ville ju i och för sig sitta bredvid mig som är lättskrämd för att bli skrämd själv, haha, så han får skylla sig själv. Enda gången jag skrek högt var när de öppnade garderobsdörren och en gestalt kom ut med läskigt huvud, men som visades vara frun som ville skrämma upp honom som inte själv trodde på att det pågick något konstigt i huset. Men som sagt, jag tycker att det är kul att bli skrämd. Så det är en bra skräckis, men en vidare bra film i sig är det inte med minimal information om hur det startade som tredje filmen är tänkt att handla om. Det är bara i vissa meningar som man får reda på något som man får koppla ihop ett och ett för sig själv för att förstå vad det handar om i stort sett. Mysigt att umgås med fina personer i alla fall.
Jag har varit och klippt mig hos min frisör, och det blev lika bra som alltid. När han som vanligt frågar hur han ska klippa den här gången så svarade jag bara nu att ge mig nytt självförtroende. Men han klippte som han brukade, ändrade dock benan på min inrådan. Det blev en förändring av bara det, så jag egoboostade mig själv hemma efteråt med att leka framför webbkameran. Jag funderar på att även färga håret mörkare brunt, och han uppmuntrade mig till att gå hem och fundera först så att jag skulle vara hundra procent säker på det. Han räknade ut att det skulle kosta mig tusen spänn isåfall. Det är en del pengar, men det skulle vara så kul att göra den förändringen nu när jag i stort sett vill det, när jag aldrig varit intresserad av det förut att ändra varken hårfärg eller till någon radikal frisyr. Och så är det ju en så mysig miljö där i salongen. Luktar gott, och man blir ompysslad och snygg. Jag fick ligga kvar i schamponeringen med hårmask i håret i några minuter där, när Toni Braxtons Unbreak my heart började spela. En av de manliga frisörerna gick förbi och påpekade att jag låg där och snyggade mig, om jag uppfattade det rätt. Ganska kul! Men jag är trogen min frisör Ibbe, jag. Vi pratade lite ovanligt mycket den här gången, och precis när jag funderade på om han skulle fråga mig om det så frågade han det dessutom om vad jag för tillfället gör. Jag sade att jag går en kurs i manusskrivande och då kom jag såklart igång. Och jag fick svar på lite sånt som jag funderat på om honom som frisör, om han får reda på hemligheter, om han fått en kunds nummer någon gång eller om han själv gett sitt till någon. Jag fick dessutom reda på att han bor där borta dit jag åker när vi har lektioner. Så jag vill väl tillbaka och få håret fixat för att få prata med honom igen. Frågan är om ... eller när? Jag kanske fortsätter med min nuvarande färg ett litet tag till. Håret luktar fortfarande gott av schampot eller sprayen som han använde på mig. Men han gav mig två prover hårmasker som jag ska ta i håret för att det ska må bra, kanske är det av samma doft ...
Färgglad men kylig höst
Jag måste egentligen börja skriva för dagen, men försöker göra mig "färdig" med sådant som jag kännner nästan är lite i vägen. Så jag väljer att blogga lite först. Har loggat ned mig från facebook i alla fall efter att ha uppdaterat mig där. Nörd, ja! Bytte profilbild dessutom till en med lite mer färg i sig. Jag var ute nu i förmiddags i höstsolen och fotograferade fina höstfärger. Men det är ännu bara grönt och gult, inte så rött än. Jag vill ha röda lövträd, jag har ju så mycket i de första färgerna. Vår och höst, sommar är härligast förstås! Det var ganska kallt ute, så att jag fick ta på vantar och föra upp min stora halsduk över huvudet och öronen. Men det blåste in ändå. Jag gick runt min vanliga runda här i Hässelby, och försökte hitta nya vinklar på gamla objekt. Egentligen skulle jag väl behöva flytta härifrån. Men det är mysigt, jag hoppas att de inte bygger mer bostadshus här ute där det borde vara grönt. Jag hittade en plats i solen med två träd som stod i ett V från varandra. Med lä och sol var det jätteskönt att sitta där, och jag är expert på att ta självporträtt med mina stora kamera. Bättre än vad min mamma är på att fotografera mig, ha! Det är en lite omständlig ritual inför att skriva, som vi är tänkta att hitta en som passar oss och som får en i stämning. Fotografera, sol och blå himmel och vissa låtar är min bästa inspiration. Men det är inte pålitligt att det alltid kommer sådana dagar när man ska sätta sig en stund varje dag. Jag får väl kolla på foton istället, göra mig en billboard, tillägga inspirerande ord och sätta på musiken till för att komma i "trans". Här kommer Jag som en färgbomb! Har inte tid att lägga upp fler bilder. Visst har jag hårgfärg som hösten ..?
Framgång i min kännedom om mina karaktärer
Är trött efter en lång och rolig dag, som jag vill avsluta här på bloggen. Jag har blivit mycket bättre på att uppdatera mig på facebook mer än här, har jag märkt. Men dagen är värd att uppdateras även här, för den har varit mycket givande för mig. Vi hade lektionstid med bara Fredrik idag, som är min grupphandledare och som sedan blir min handledare när vi får individuell handledning i vår process att skriva. Idag gick han igenom karaktärer och hur man bygger upp dem och så vidare, vad som är viktigt och så. Klassen har dessutom fått boken som han skrivit som heter Att skriva filmmanus konsten och handverket - en praktisk handbok, den har jag länge vetat om och läst utdrag ifrån på nätet, så jag är så glad att jag äntligen har den. Satt och läste på tåget till skolan imorse och diskuterade med honom när han var på samma tåg och vi gick av för att promenera sista biten till skolan. Det är så kul och bra att få så mycket expertis i detta, som vi håller på med. Vi fick två uppgifter av honom under dagen, utöver att han visade filmklipp och pratade. I grupper med fyra i varje skulle vi ta vår huvudkaraktär och intervjua varandra i en situation som vi själva bestämde, för att vi skulle få fram en personlig egenskap som karaktären har. Jag tog min Saga och jag tror jag kom fram till att hon inte ska vara drömcoach i alla fall, det kändes inte helt rätt. Men andra saker fastnade desto lättare, och jag tror jag känner henne lite bättre än vad jag gjorde innan i alla fall. Men framförallt skrev jag för första gången om min karaktär som ska bo i Åre i berättelsen i en scen, vilket jag inte har lyckats med förut och nästan varit lite rädd för. Av någon anledning ser jag Mikael Persbrandt i rollen när jag tänker på karaktären ibland, om det är bra eller dåligt vet jag inte. Lite både och, tror jag. En lärorik, nyttig och nödvändig dag som gav mig något, till skillnad från andra dagar när jag bara sitter och försöker men inte får någonting gjort alls. Imorgon känns som att det kan bli en bra dag om jag bara ger mig fan på det och börjar där lågan brinner, och inte är så logisk. Men först upp tidigt och ha terapi session som jag missade förra veckan för att, som jag sade när jag ville ha en tidigare tid, ha resten av dagen på mig fri att kunna skriva utan att tänka på att hinna till någon tid. Jag bådar lycka ... peppar, peppar
Styrka och mod att våga
Jag funderade redan förra veckan om jag skulle göra det, och när dagen led mot sitt slut igår efter att vi hade sett dagens film med efterföljande diskussion, satt jag fortfarande funderandes. Hjärtat bankade i bröstet på mig med tanken på att jag skulle göra det. Jag kollade runt på alla som satt utmed bänkarna som är placerade som i en fyrkant så att alla kan se varann. Jag såg att en kille tittade på mig, kanske såg han att jag nervöst tvinnade en hårslinga mellan fingrarna och gungade med ena benet över det andra under bänken. Jag tycker om dem allihopa, alla är fina även om jag inte lärt känna så många så bra än. Jo, jag måste tänkte jag. Jag behöver det, jag vill det. För mitt osviktliga hopp om att det finns människor att lita på. Får jag chansen, tar jag den. Frågar läraren om någon har något mer att säga så säger jag att jag har det. Och så sade han precis så också. Jag lät några sekunders tystnad ljuda i klassrummet, och så säger jag att ja, jag har något. Jaha? "Eeh ..." Jag ser upp från mitt pillande på halsduken. "Nej, det var inget." Fniss, och ett Nähe! Tystnad igen. Fasen också, jag hade ju chansen. "Eller jo, okej då." Jag hade den igen. Det var inte meningen att det skulle bli så och fnissandet stämde inte in med det jag skulle säga. Men jag sade det i alla fall, det jag ville säga. Att jag bara vill göra klassen medveten om att jag mår ganska dåligt för tillfället, och hanterar en depression. K förstod vad det var jag försökte säga, och framhävde det jag själv kanske inte riktigt fick fram eftersom rösten svek mig lite. Att det är på allvar, och att det faktiskt startade med att vi såg Svinalängorna förra veckan. Fast jag var noga med att tala om så att ingen skulle tro att det handlade om att jag är ett maskrosbarn efter en svår barndom, utan att jag istället har haft jobbiga relationer på senare år. K gav lika mycket av sig till mig där hörde jag, inför klassen, och uttryckte att det var modigt av mig att berätta. Så jag fann snabbt respons från några håll innan klassen upplöstes, Moa skådespelaren som satt bredvid mig tog mig om armen innan hon gick och P, en tjej, gav mig en kram för att säga att hon tyckte det var modigt av mig att berätta. En killkompis gav ingenting fast vi två har diskuterat ångest på tu man sms, men skönt ändå var det och senare på kvällen fick jag chatt från en på facebook och dessutom ett mail där av en tjej som har svårt att prata, men som ändå ville säga något till mig om sin beundran för något som hon själv aldrig skulle göra. Väldigt synd tycker jag. Man kan bli sviken och sårad hur mycket som helst, men man ska inte tappa hoppet om människor. Det finns! Någonstans i all sin kamp kommer man stöta på de där extra fina guldklimparna. Och det är det värt, bland alla andra gråstenar. Man kan bygga en mur, men någon gång kommer den att spricka, eller åtminstone få hål i sig - det är en naturlag. Ju starkare man håller den uppe, desto mer kommer den själv ta i att falla isär. Då är det bättre att krossa den själv, än att den faller över en så att man står där sen helt oskyddad, såvida den inte själv begraver en. Då blir man levande död. Men man måste vara försiktig om sig, inte tvinga något, ta sin egen takt och välja med omsorg vilka man vill och tror sig kunna lita på. Så läser du det här S, du kan! Hitta styrkan och modet att våga!