Forgetmenot

Det var jätte länge sedan jag skrev, jag vet. Det känns i fingrarna! Det känns inombords, eller snarare är det en rastlöshet som bosatt sig i mig, nu när jag vet vad jag vill och att jag vill så mycket av det som nästan är raka motsatsen till att skriva; teater.

Teatergruppen jag startat med älsklingen och bekanta till oss är i full rullning, även om det är jävligt bumbigt på vägen. Många småstenar ligger i vägen och jag med mitt icke-existerande tålamod pallar inte trycket av att inte kunna få lätta på det med teatern. Jag har blivit så mycket bättre på att säga exakt vad jag tycker och tänker till skillnad hur dåligt självförtroende jag haft tidigare, och det är ju jätte jobbigt att då inte kunna få stå för det utan att andra känsliga människor kommer i vägen och blir stressade av det. Har fått backa bak ett steg och i stort sett blivit rädd och nu låtit bli att säga vad jag står för sen ett tag tillbaka, med risk för stress. Denne påstår tydligen att vi står på varsin sida av ett problem, vilket från början "bara" var om visionen med vår pjäs som vi skrivit (jag, finisen och C som har gått Manuspiloterna tillsammans) men som nu känns för mig som att vi helt enkelt är för olika, samtidigt som vi på ett plan är jävligt lika. Det är nog det jag känner är ganska irriterande när vi har vissa gemensamma egenskaper som hon står mer för och tar ansvaret för, i denna konstellation av oss, när jag på samma gång inte känner att JAG får tillföra och ge det som MITT syfte och mål är med pjäsen, som jag haft hela tiden. På ett rent fysiskt plan kan jag inte hålla käft medan hon är tvärtom och inte säger någonting. Jag har alltid haft en känsla gentemot henne som jag nu i alla fall äntligen har fått bevisat uttalat och berättat för mig av N, och som stämmer överrens med min känsla av vad problemet har varit. Finisen och jag har haft våra duster på grund av det, men vi klarar det trots att jag haft mina tvivel och rädslor som jag också uttalat högt och som bara det gjort det ganska jobbigt för oss emellanåt.

Jag inser när jag gräver djupare i dessa tankar att det kommer från att jag aldrig har fått hävda mig, att lära känna mig själv och verkligen känna efter vem jag är. Jag har alltid följt min väg och dit mitt hjärta har lett mig, men då har det varit en tuff kamp också. Jag kanske har lärt mig att hävda mig vid det här laget och måste få göra det ett tag. Att något hämmar det gör det inte lätt för mitt redan dåliga tålamod, och får mig att känna som jag gör. Jag är arg! Jag vill få vara arg och behöver vara det! Men egentligen vill jag bara få stå rakryggad, visa att här är jag och det här är jag. Ilska, har jag lärt mig av mina terapitimmar, har jag gott om i bagaget. Ursprunget härrör därför framförallt om teatern och att mina föräldrar aldrig har sett mig i mitt rätta element, där jag får göra det jag älskar och brinner för. Första året på folkhögskola med inriktning teater fick knappt min klass göra ett slutspel med bra och behövlig feedback, (jag lärde bara att det var på så rätt väg jag var inne på) men vi lyckades till slut skapa en kväll inför skolan. Andra året på annan skola och ort, var jag tvungen att hoppa av pga hälsoskäl och missade sista terminen och vårproduktionen. Är jag bitter eller är jag bitter? Jag har kommit över det, tror jag, men kan fortfarande tänka på det. Fina minnen, härliga stunder och underbara människor. Människor och relationer är det bästa som kan hända oss människor, men också det värsta. Det gäller att hitta guldklimparna och bevara dem!

Det är det som gör att man klarar sig. Inte till i början kanske, men med tiden kommer kärlek, tro och omtanke. Man klarar det, Jag klarar det, som alltid. Med min underbara pojkvän klarar jag allt. Vi klarar allt! Han och jag, bara vi är tillsammans! Pjäsen som vi skrivit är en annan historia.

Vi har flyttat ut från vårt första boende tillsammans där vi bodde i ett halvår, och bor nu på nytt ställe sen ett par veckor tillbaka. Den flytten medförde bl.a att våra föräldrar träffades för första gången, vilket känns bra då alla förstår hur goa alla är och hur skönt och fint det är, att det verkligen är jag och han nu. Förra året var det bästa på länge, om inte det bästa i mitt liv, även om det har varit riktigt tungt också. Min mormor flyttade till ett boende, ju mer tiden har gått desto mer har sjukdomen har gjort sitt, och min morfar har blivit ensam. Största sorgen jag någonsin känt efter ett visst annat sjukdomsbesked av en älskad ... Jag saknar henne något enormt, min älskade mormor, och känner mig så maktlös att inte kunna göra något för min älskade morfar. Jag kan bara försöka vara jag så gott det går som den jag har varit för dem och som de har varit för mig, men jag växer, blir stor och förändras ... Är inte ens säker på om umgänge och sällskap är det bästa behövliga eller uppskattade, även om jag så gärna vill ... så är det svårt att närma sig den sortens ensamhet att man kanske måste/vill acceptera en ensamhet för sig själv ...

N är det bästa som har hänt mig och jag har dessutom nu, sen en vecka tillbaka, slutat med cymbaltan som jag tagit i nästan exakt två år. Det enda värsta nu är utsättningsbesvären av det, men jag ska klara det. På egen hand OCH tillsammans med finisen.

Ett meningsutbyte vi hade för några timmar sen på köksgolvet när oväntad (eller väntad som symptom) ångest slog till:

Han: Alla här som tror på Sofia räcker upp en hand.

Han räcker upp sin hand och tar tag i min och håller den uppe också.

Jag orkade ingenting, orkade inte ens orka ett tag. Men finaste håller mig uppe, han hjälper mig att hålla mig själv uppe, att ha tro och tålamod när det är som svårast. Inte visste jag att kärlek kunde vara så starkt.

Vi tänkte båda sätta oss och skriva nu, efter att ha sett femte filmen i Halloween serien. Men älsklingen tar sig en nap och jag passar på att kolla min mail och facebook istället. Men jag ska skriva direkt på det här sen. Det är inte så bra väder här i Västergötland. Mycket moln och skurar till och ifrån, men varmt är det. När hans föräldrar kom och hämtade oss i Göteborg när vi anlände åt vi först, innan vi åkte till huset. Som varje ny människa hamnar i deras bil får man en guidetur i dessa trakter, och hans pappa är riktigt beläst om ganska mycket. Det är fina vyer, åkrar och skogsbeklädda berg. Namnen häromkring har torp som namn, Simonstorp och Håkanstorp läste jag på skyltar bl.a. Här i Horred har han bott i alla sina år, gått skolan både här och i Skene upp till gymnasiet om jag förstått det rätt. Han visade mig runt i huset och de gravar av olika husdjur de haft i tomten. Hästar har de inte längre, så ladan står tom. Till och med en stor häst har de begravt i gräset intill åkern som breder ut sig utanför. Mysigt, som sagt. Alla katterna här är så söta, så söta men jag blir ju såklart allergisk. Värst var det första natten när vi sov i hans rum och jag knappt kunde andas av allergi i halsen. Jag tar både piller och nässpray för bäst effekt, men mot halsen kan jag inte göra nåt. N har en inhalator, men vi vet inte om det är bra eller dåligt för mig om jag kan låna den så det har inte blivit av än. Inte heller att ringa sjukvårdsupplysningen har vi gjort. Jag borde absolut gå och ta ett allergiprov för att se exakt vad det är jag är allergisk för och få recept på inhalator. För som det känns att vara här gör det ont i halsen på väg ned till lungorna, och det känns som att jag knappt får luft. Vi har nästan bråkat, åtminstone tjafsat om att jag har för dålig inställning och att det skulle bli värre så. Men jag vet ju hur det känns, och han går runt och snyter sig och hostar som om det är helt acceptabelt. Han har ständigt varit allergisk mot sina husdjur, som de haft här ute på landet. Han är världens finaste, och en djurvän utan dess like - men det är tvärtemot vad jag är. Jag gillar djur, ja, men jag vill inte ha ett själv. Absolut inte ett husdjur om vi skaffar barn och hela köret i framtiden, och behöva plågas för det. Aldrig heller att jag skulle låta mina barn behöva plågas av ständig allergi för att de skulle vilja ha en mjuk sak, då får det bli gosedjur tyvärr. Eller en utekatt, ja där kom jag på det, nästa gång ämnet kommer på tal kommer jag yrka på utekatt. Jag vill inte tvivla på huruvuda vi ska ha en framtid eller inte. Som jag är med någon i nuet vill jag kunna känna att jag vill vara med den utan ände.

Igår var vi på Liseberg från när de öppnade till när de stängde. Hans killkompisar och en flickvän till en av dem var med, för finisen själv tycker inte om att åka upp och ned eller för fort då det bara ger honom illamående och inget nöje. Så jag åkte järnet med hans kompisar istället. Hård flickvän du har, hörde jag efter att ha åkt ett tag hans äldsta barndomskompis säga till N. :) Hihi, ja jag var riktigt pepp för gårdagen och den översteg mina förväntningar! Speciellt efter att ha blivit snuvad på upplevelsen förra sommaren, när jag blev lurad att åka för att träffa en som sen inte ville till Liseberg. Men kanske var det väl också för att gårdagen skulle bli så bra som den blev. Få gå runt och hålla hand med någon man älskar, bara ha kul och äta rosa sockervadd. Jag gick in på nöjesfältet med att veta att jag absolut inte tänkte åka AtmosFear, Europas högsta Fritt fall, men gick ut därifrån med att ha åkt den två gånger till och med. Jag var mäkta imponerad över mig själv. Jag har inte ens åkt Fritt fall på Gröna Lund! Jag varjättenervös innan, och hade lite ångest i hjärtat, var mjuk i benen efteråt, men begav mig upp igen med ett par av killarna. Då släppte värken, och jag hade nästan kul. Jag skrek förstås, men första gången blev det att jag blundade hårt av skräcken medan jag tittade ut hela tiden andra gången. Båda gångerna var läskiga! Slänggungorna var härligast, och jag flög med armarna utåt och kände bara kärlek till himlen. Men molnigt var det, som sagt. Men inget regn kom på hela tiden. Ganska tidigt åkte vi Flumride så vi gick omkring blöta hela dagen i stort sett, i alla fall jag med leggings och jeansshorts. Hoppas, hoppas att jag inte får urinvägsinfektion. Balder och Spinrock var två favoriter såklart, och radiobilarna körde vi ett par gånger. Det bästa var att det var relativt lite folk, och köerna var inte mer än en halvtimme på sina ställen om inte någon alls. Det var bara att springa fram och tillbaka, och vara lite taktisk. Tack fina älsklingen och tack älsklingens kompisar för en jättebra dag! Den kommer jag minnas länge. Jag både fascineras av höjder samtidigt som jag är lite höjdrädd. Där är vi också olika jag och N. Han tycker om och vill ha kontroll genom att kunna styra själv över sin kropp, medan jag nästan har lättare att lita på säkerheten hos något annat då jag vet att jag lika bra skulle kunna slinta av mig själv. Kicken och friheten, adrenalinet och lättnaden - är fantastiskt! 

Imorgon åker jag och finisen till Göteborg, eller snarare till hans föräldrars hus a.k.a hans barndomshem som ligger lite utanför Göteborg. Det ska bli kul och trevligt att se hur han har bott i hela sitt liv. Vi ska passa katterna eftersom hans föräldrar åker bort, men vi hinner träffa dem innan de åker ett par dagar och följa med på en trip till Gekås på lördagen. Det ska bli lite kul eftersom jag aldrig varit där. Senare i veckan nån dag ska vi till Liseberg vilket ska bli riktigt kul! Det är jätte längesen jag var där sist, säkert tio, femton år sen. Det återstår att se hur mycket jag vågar åka, flumrider är spikat i alla fall. Det är det enda som inte finns på Gröna Lund här hemma. Vi kommer komma hem på söndagen innan midsommarveckan, och på midsommaraftonen åker vi båda med till åland med min mamma och brorsa. Morfar är antagligen redan där då. Vi har bestämt att vi ska tälta på tomten, så det ska bli lite intressant att se hur hela den grejen kommer gå. Jag är inte en van tältare, och alla smådjur får jag rysningar av att bara tänka på. Pheuw! Så passar på att skriva nu helt enkelt för att känna mig lite nöjd med bloggen. Den har verkligen blivit åsidosatt, men vad blir det inte när man nu för en gångs skull faktiskt njuter av livet och det som händer en. Jag mår så mycket bättre, även om det kan gå upp och ned. Får förhoppningsvis börja trappa ned på medicinen nu under sommaren nån gång, efter att det varit uppehåll. Men jag funderar starkt på att byta psykolog, min som jag haft i ett år nu har väl varit bra att prata med. Men han hjälper mig inte med något praktiskt eller fysiskt när jag berättat om mina mardrömmar. Kommer kanske hoppa på gruppterapi i höst, men det skulle vara i en grupp där man har varit om liknande saker. Jag vet inte om det skulle hjälpa mig eller inte, men det får bli ett senare problem. Dessutom har jag och älsklingen börjat prata om att flytta ihop för att se hur det kan gå, och vi har en plan som kan gå iland om bara en månad. Spännande, spännande. Det går bra nu.