Forgetmenot

Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen av Magnus Uggla

Det går bra nu, som Uggla reciterade Petter när han tolkade hans låt i Så mycket bättre. För det gör det väl ändå nu när Magnus 60+ skrivit sin biografi och har dunderhits i bagaget. Men lätt kan man inte säga att han har haft. 

Man får följa Magnus livshistoria från det att han var ung och hade en stark övertro på sig själv med drömmen och kampen att slå igenom som artist. Han börjar boken på sida 319 med att hans son har fått en diagnos och därför ska han också utredas för sin rastlöshet som han alltid känt.  Därifrån får man lära känna Magnus som en blyg men kaxig grabb, hur han växte upp med en kärleksfull hushållerska, Poppe, när hans föräldrar fokuserade mer på karriären och när han började leva livet som glamrockare. Han var en strulig moppekille och fick byta skola flera gånger. Han försökte sig också på skådespelandet, blev statist med sin moppe i En kärlekshistoria och sökte in på Calle Flygare som han även där blev relegerad från. Han brydde sig inte först, men när han fick höra att Ted Gärdestad skulle söka in kom han tillbaka med svansen melllan benen, för skulle Ted skulle väl även han! Magnus beskriver hur Bowie kom in i hans liv, först med en skiva som han trodde att han lyckligtvis spelade bort, men fick sen vänner som gillade honom som resulterade i att han själv blev ett stort fan. Så stort att han med hjälp av sina kompisar hängde sig ut från en läktare på en konsert, iklädd platåskor och glammig utstyrsel, och faktiskt fick hans uppmärksamhet ett kort ögonblick. Magnus delar öppenhjärtigt med sig av hela sig själv från det att han ofta blev slagen av sin brorsa, att föräldrarna skjutsade honom till deras landställe och lät en kollega med sin familj vara där för att ta hand om honom och till när hans älskade Poppe dog och inte fick gå på hennes begravning. 

Språket är enkelt, vasst och roligt. Rastlösheten skiner igenom även i skrivandet, mycket hinns med och i en frustrerande oordning. Årtalen avlöser inte varandra utan det går fram och tillbaka med olika anekdoter, och det är inte tydligt när han verkligen fick sitt genombrott - som att han inte någonsin verkar ha känt den, vilket är lite sorgligt. Själv är jag uppvuxen med hans hits och han har alltid varit kungen i baren för mig. En gång när jag var mindre såg vi honom på Ålandsbåten och fick ett hej. Han var dessutom kortare än jag var då när bandet stod bakom oss i taxfreen och skulle köpa elefantöl. Ja, han nämner det också och hur det nu för tiden är svårare att få tag på det.

Man känner igen hans språk som hans talspråk. Men det är förlåtet, han är trots allt ingen författare, han är kort och gott den stjärna som han alltid velat bli och alltid känt sig som. Tack vare det enkla språket kommer man honom nära och man känner sig som en invigd vän i hans liv.  Någon som har förtjänat att få del av hans innersta tankar och personliga upplevelser om livet; som liten, ung och vuxen. När man kommer till sida ett får man förklaringen till varför han har räknat nedåt, vilket är logiskt och tematiskt för både honom själv och för oss läsare. En sorglig men ändå ironisk premiss av denna öppensinniga och modiga bok.

Borta bäst av Sara Kadefors

Sylvia bor i sin bil i en dunge utanför IKEA där hon gör sin morgontoalett, dricker gratiskaffet som bjuds innan varuhuset öppnas och letar upp kvarlämnade matrester. Ibland tar hon rundan in på sovrumsavdelningen där hon provligger sängar och passar på att ta en tupplur i en inte allt för exponerad säng. En dag plockar hon upp en liftare som slutar med att hon följer med henne hem. Hon visar sig leva ett helt annorlunda liv än Sylvia, innan hon beslutade sig för att flytta in i sin bil. Innan bil-livet levde hon snarare lyxliv då hon brydde sig mycket om det yttre och hade ett bra jobb. Utseendet bryr hon sig fortfarande om och snattar vilt från sminkavdelningen. Ju mer allting fortskrider får man veta vad som hände av det som baksidestexten säger "efter ett misstag har hon förlorat allt". Hon nämner det bara skuldmedvetet till de hon pratar med från gång till gång att ’Du skulle hata mig’ och ’Man gör inte så’ innan hon berättar allt och man får veta hela bakgrundshistorien. Som i alla historier måste man längst ned på botten innan man kan ta sig upp igen, så även Sylvia, och man får även ta del av en natt i häktet.

Jag var så ivrig på den här berättelsen efter att ha läst baksidestexten där det står att Kadefors ställer frågor om valen man gör i livet. "Vem bestämmer egentligen hur man ska leva? Och är det ena mer rätt än det andra?" Jag blev något besviken på slutet och hur allt landade. För det första var det fel att uttrycka att hon hade gjort ett misstag, för det var snarare ett mycket medvetet beslut karaktären gjorde. Jag hade velat ha ett mer konsekvent beslut av hennes första handling. Man får ju absolut ångra sig och jag förstår att göra perspektiv. Men istället för att blanda och sammanfoga olika livsstilar hade jag förväntat mig att hon skulle ta ett beslut mot andra värderingar.

Nu blir det som att det blir "rätt" och "fel" även om den ena livsstilen är kriminell och det i sig är fel. Men man kan ju ändå välja att bo i en bil man vill det, eller åtminstone husbil. Så för mig blir det lite för tillrättalagt och korrekt och förväntade mig lite mer av "det andra", hur och varför man gör ett val och att kunna stå för det.

Sten för sten av Liselott Willén

Kjerstin är inflyttad ålänning från Sverige och bor med sin man Jörgen i ett hus på ön. Hon är lärare, har svårt att komma nära sina kollegor och blir mobbad av sin klass som en utböling. Rektorn har ögonen på henne då han anser att hon inte har någon pli på sin klass och har god kontakt med föräldrarna till eleven som hon har svårast med. Hon gömmer sig helst inne på toaletten med en bok från biblioteket på rasterna för att komma undan allting. När hon börjar på en kurs i självkännedom i regi av en man som kallar sig för O, träffar hon sju andra kvinnor som blir det närmaste hon kan kalla för vänner. O utmanar dem att leka med tanken på att göra det absolut värsta de kan tänkas göra, lägga upp en plan för det men inte nödvändigtvis genomföra det i verkligheten – bara i tanken. På hemmafronten misstänker hon att Jörgen är otrogen och får mer och mer fog för sina misstankar. Ju längre kursen går desto mer innästlad blir hon i sig själv och sin process och en plan börjar oundvikligen utformas.

Det här var en lättläst och riktigt spännande bladvändare. Det var särskilt kul att läsa om miljön på Åland och platser som jag själv varit mycket vid, då jag är där varje sommar och på sommarstället på Vårdö. Fästningen vid Bomarsund, som exempel, är ett ständigt stopp att promenera och äta glass vid. Jag fastnade för berättelsen direkt och man kom verkligen in under skinnet på Kjerstin. Det var en ganska mörk historia, kvällskursen var egentligen bara konstig och man fick inte någon direkt förklaring till det han höll på med. Men mystiken gjorde historien. Hade det varit en film såg jag framför mig nattsvarta kvällar och regnmolnsmörka dagar. Temat att utforma en plan som man inte ämnar genomföra är fascinerande och får en att fundera själv. När börjar man bli så engagerad att man bara måste göra allting till sitt slutskede? Eller vad händer med en om man släpper allt man har planerat för? Vad händer med målet då ...?

Nuckan av Malin Lindroth (2018)

Det här är en essäistisk biografi av Malin Lindroth där hon, som hon själv benämner det, reclaimar ordet nucka. Att ta tillbaka och sudda ut skammen ur det. Den ofrivilliga ensamheten. Att vara odejtbar, den oknullbara. Att vara nucka tillskrivs inte den som är änka/änkling, är singel eller har ex att prata om. Den som däremot har erfarenhet av ensamliv i så lång tid att man tappat eller aldrig ens haft referenser till tvåsamhet, den kan kalla sig nucka. Lindroth beskriver hur hon åkte till USA efter skolan och fick höra av en tjejbekant hur den amerikanska dejten går till, men som avslutade det hela med "But don’t you worry honey. Nobody will want to date you!" Det hela är väldigt sorgligt, men hon låter lysa igenom att hon är stark i sin roll som hon både ofrivilligt fått på sig men också har tagit på sig med värdighet. Det är en skildring av ett liv som många inte vet så mycket  om men som säkerligen existerar hos fler än man tror. Hon konstaterar torrt och humoristiskt att Tinder inte är något för henne efter en kort visit där inne, då just "det enkla avvisandet är själva utgångspunkten och ungänget påminner om hästbesiktning." Hon citerar också en dikt som hon själv tycker är det sorgligaste som skrivits av en nuckhand, Bertha Pappenheims: ’Kärleken kom inte till mig - så jag vegeterar som en växt i en källare utan ljus. Kärleken kom inte till mig - så jag ljuder likt en violin med trasig stråke. Kärleken kom inte till mig - så jag tänker på döden som ett vänligt ansikte.’ Hon svarar Pappenheim att nuckan i henne inte är hela sanningen om henne och att kärlek kan vara ett görande, som enligt Lindroth är att lämna den här planeten i lite bättre skick än den var när man kom. Och med det lämnas man med ett blitt öga till denna kvinna tillika författare. 

Bränn alla mina brev (2018) av Alex Schulman

"Jag vet inte hur många fler gånger jag har i mig." Så inleds denna berättelse som Schulman själv säger i efterordet baseras på riktiga människor och autentiskt material, men som han samtidigt betonar är en roman. 

Sakta men säkert får man ta del av denna kärlekshistoria. Det är dramatik, kärlek och tragik, och framförallt dramaturgiskt rätt så som Schulman börjar släktforska på sina morföräldrar för att förstå arvet om den inneboende vrede som han själv känner att han bär på. Sökandet leder honom till bibliotek och Sigtunastiftelsen och med hjälp och tillåtelse av Olof Lagercrantz familj att citera honom från hans dagbok samt den bevarade brevkorrespondens som skedde mellan hans mormor Karin Stolpe och Lagercrantz, pusslar han ihop de händelser som skedde året 1932 mellan dessa tu och morfadern. Samtidigt minns han tillbaka på när han själv var liten med morföräldrarna och året 1988 när han oavsiktligt hittade brev som var hemliga för alla utom hans mormor. 

Det är en mycket gripande historia, man förälskas och förbannas, och det är modigt av Schulman att dela med sig av sin mormors historia och heja på hennes rätt till frihet.  Jag har älskat hans tidigare självbiografier, de är ärliga och självutlämnande och den här vågar jag nog säga är hans bästa. Det är ju inte riktigt hans "egen" självbiografi men samtidigt bara hans och högst egna sanning. Hans val att nämna sin mormor och morfar vid namn eller inte i olika kapitel i olika årtal sätter allting i perspektiv. 

Att mormodern berättade och gav sin tolkning av Edith Södergrans dikt "Landet som icke är" för honom anger temat för denna kärlekshistoria.  "Det är andra sidan av verkligheten, det är en plats för drömmar - summan av allt som kunde hända, men som aldrig gjorde det." Och att längta efter det.  Med en sista pusselbit som kan ha lagt grunden till det missriktade hat som morfadern bar på  inser han på sitt håll att morfadern inte bottnade i sin vrede och var väldigt vilsen. I det här läget hoppas man att det är tillräckligt självbiografiskt att han i sitt sökande och pusslande av detta släktskap själv finner ro och hem i detta och med det faktum att hans egen historia bara kan fortsätta framåt.

En apa i Rågsved av Anna Suvanna Davidsson