Forgetmenot -

Berättarjaget och en svärmor. En flygplats och ett försenat flyg. Konfrontationen är oundviklig. I väntan på att Harald ska komma med sitt flyg efter att ha varit på ett behandlingshem får man följa relationen från det att berättarjaget Cludia motvilligt flyttade till honom i Malmö igen till att förstå att det är inte bara är de två i deras relation, utan tre. Haralds mamma, som inte nämns som något annat än just Haralds mamma, måste ju ta hand om honom, är hennes åsikt. Det är ju hennes son. För Claudia är han inte mer än den pojkvän han är, en stretande jurist, missbrukare och glad som en golden retriever. Själv är hon närmast känslokall mot honom även om hon hjälper honom när byxorna glider av inne på Ica och är där för att fånga upp honom när han inte klarar sig hem själv. Det hjälper inte att hon lider av både svartsjuka och epilepsi när hon har en svärmor som på ett eller annat sätt alltid hittar ett sätt att tränga sig inpå.

Då hennes genombrottsbok från 2018, Nora eller Brinn Oslo brinn, handlade om pojkvännen handlar den här om svärmodern. Den förra var en autofiktion medan den här snarare bygger på känslor som författaren själv haft under livet men inte nödvändigtvis är biografisk. Men ska man tro på verklighetens pojkvän så har han som ett svar skrivit en egen bok utifrån sitt perspektiv.

I all sin dråplighet och underhållning så är det delarna i backstoryn fram till flygplatsen som jag gillar bäst. Samtalet på flygplatsen där man får lära känna svärmodern är något styltigt men så är även relationen mellan dem. Språket är rakt och cyniskt. Det är svårt att gilla och sympatisera med huvudkaraktären periodvis men det är också det som gör att man gillar det. Ingen människa är perfekt, ingen relation kan vara perfekt och ibland funkar det inte alls på grund av en gemensam älskad och missbrukande person - och det gestaltar Frid på ett krasst, konstaterande och trovärdigt sätt.

2023-08-23 @ 15:41:23 Permalink Bloggandes Kommentarer (1) Trackbacks ()

Minnen av honom av Colleen Hoover

Minnen av honom av Collen Hoover

Kenna har suttit av ett femårigt straff för vållande av annans död när hon bestämmer sig för att återvända till staden där det hände. Trots att hon förstår att de flesta hatar henne är hennes största önskan att få träffa sin fyraåriga dotter som hon födde men blev tvungen att lämna ifrån sig. Farföräldrarna ansökte och fick vårdnaden om dottern Diem.
När Kenna dyker in i stadens bar träffar hon barägaren Ledger. Ledger blir genast nyfiken på henne och känner inte igen henne som sin bästa väns mördare, som han hatat så länge. Snart blir det ett faktum och trots starka och tudelade känslor får de en trevande relation. Det gör det både lättare och svårare när Kenna förstår att Ledger är närvarande i Diems liv och lika beskyddande som om han vore hennes riktiga pappa.

Det här var en stark berättelse om försvinnande, försoning och förlåtelse. Det var ingen feelgoddroman men inte heller en renodlad feelbadroman. Man kunde lätt förutse händelserna men hoppades i mitt stilla sinne på att bli överraskad. Det var något tillrättalagt men inget som inte var konstigt eller ologiskt på något sätt. Jag hade lite svårt att komma in i boken då de kommande elva kapitlen efter det första började med "Jag ...". Förstahandsperspektiv är ett knepigt grepp och det krävs ett varierat språk för att det ska bli bra. Svårt dock att veta om det är hos författaren eller i översättnigen det brister. Även korrfel kunde man se i den här utgåvan, både angående tempus och perspektiv. Strukturen byggdes upp med vartannat kapitel Kenna och vartannat Ledger, båda med hjälv av förstahandsperspektiv. Det var lite stökigt till en början men man kom in i det. Även kapitel där Kenna skriver brev till den framlidne Scotty byggs upp på ett fint sätt då de även har en funktion i berättelsen. Efter kapitel tolv slukade jag boken helt och hållet och det var inte bara en tår som fälldes vid flera tillfällen.

2023-07-06 @ 14:55:14 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Muslimsk feminist? Javisst! av Sarah Delshad

Det här en bok som beskriver livet ur både ett feministiskt och främst ett muslimskt perspektiv. Författarens egen defintion av muslimsk feminism är "den feministiska aktivism som utövas av muslimer, oavsett om den bygger på religiös argumentation eller inte."

Samtidigt som det är en fackbok där författaren reder ut och formulerar termer och begrepp så delar hon också med sig av egna livserfarenheter på så sätt att det dels liknar en självbiografi dels en självhjälpsbok. Hon rör sig mellan ämnen om Fatima Mernissi, härskarstrukturer, patrarkatets kontroll, psykisk ohälsa, att bära eller inte bära slöja och hur man tar tillbaka sin makt.

Det är nog så viktigt för mycket av ämnet är ren psykologi och inte bara en religionsfråga, även om det utgår från en religiös kontext, vilket Delshad beskriver utförligt och bra. Hon har gjort en gedigen research och har strukturerat upp vissa kapitel som rena intervjuer och andra som röster utifrån som består av berörande historier. Jag gillade specifikt den om Sannah, mellan hamam och halal och Hiba, scener ur ett liv. Boken riktar sig till både muslimer och icke-muslimer och manar till att inte blunda för skadliga strukturer och istället våga obekväma situationer för att stå upp för orättvisor.

2023-07-06 @ 14:37:33 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Skriften i vattnet av John Ajvide Lindqvist

Det är midsommar i Stockholms skärgård och dukat till fest. Familjen och långväga gäster ska till att skåla när en motorbåt närmar sig. Två maskerade män reser sig och börjar skjuta. Prologen beskriver en sommaridyll som övergår till en massaker.

Den före detta polisen och deckarförfattarinnan Julia Malmros har fått i uppdrag att skriva fortsättningen på Millenium-trilogin. Men när hon blir av med projektet skapas en mediestorm mot henne och hon flyr till sin stuga på Tärnö. Inte långt därifrån ligger Knektholmen där midsommarfirande hägrar men som slutar i död. Tillsammans med hackaren Kim, som hon lärde känna då hon gjorde research till sitt nu avbrutna projekt, och sin exman som blir spaningsledare för den s.k. "midsommarmassakern" börjar hon nysta i mordmysteriet på egen hand.

Kriminalhistorier är vanligtvis inte den genre jag väljer att läsa i första hand, men när favoritförfattaren kommer med en och till och med syftar att göra en trilogi av det går det inte att motstå längre. Jag hoppades in i det sista att han skulle föra in lite skräckelement, men förutom det brutala dådet och en intressant men hemsk backstory för en av karaktärerna så är det en renodlad kriminalhistoria med allt som hör till. Polisarbete, privatspaning och jaktscener á la katt och råtta.

Jag älskar hur Lindqvist återigen refererar till sig själv och sina, om man får kalla det så, misslyckanden. Huvudkaraktären som fått i uppdrag att skriva fortsättningen på Millenium-serien blev sedan fråntagen den när den var skriven och klar. "En annan handling" var vad som efterfrågades och det som Lindqvist själv fick höra när han befann sig i den positionen. Därav skrev han den här boken. Man behöver inte ha den bakgrundsfaktan för att se liknelserna mellan hans karaktärer och Stieg Larssons. Både våndor och inspiration som författare har skildrar han bildligt och väl och som alltid briljerar han i sitt språk och som gång på gång skapar både skriv-, läs- och livslust hos mig. Äntligen finns det en kriminalhistoria som jag längtar efter fortsättningen på. Slutet på denna första bok bådar att nästa kommer handla om Kim och hans historia mer och jag hoppas det inte dröjer allt för länge innan den kommer.

2023-07-06 @ 14:24:57 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Mobildetox

När jag skulle hem till lägenheten efter att ha sovit hos min mamma häromdagen upptäckte jag att jag hade åkt ifrån min mobil. Det blev några sekunders panik men konstaterade på en gång att jag inte kunde vända hem igen med min stora rullväska. Satte mig på tåget och kände rastlösheten i fingrarna men blev så fruktansvärt irriterad på mig själv. Varför denna känsla av nakenhet och handikapp, som att något väsentligt saknas en? Är jag så beroende av mobilen? Vad behöver man den där egentligen dumma fonen till? Spel och sociala medier kan jag klara mig utan, det är tidsfördriv så det heter duga. Sms- och telefonkontakt med vänner och familj är bra att ha men kan tillfälligtvis gå via sambon, swish är en smidig mymodighet men absolut ingen nödvändighet och resten klarar jag av via datorn tänkte jag. Så jag åkte hem med ny energi över att faktiskt vara av med den där äckliga tingesten. Det enda jag riktigt saknade var möjligheten att publicera recensioner på instagramkontot där jag kombinerar dem med bilder som jag såklart också hade i mobilen.

Den moderna och digitala utvecklingen är alldeles för inrutad i våra liv och det är rent av tragiskt hur beroende vi är av den, och att vi måste följa med den. Vad hände med att författare bara skulle använda ord, konstnärer bara med sig själva eller caféer hålla på med kaffe? Plötsligt ska alla kunna allt, alla gör allt (!) och man ska kunna marknadsföra sig själv, vilket såklart är ett resultat av de sociala mediernas utveckling. Det leder i sin tur att man måste kunna det ännu bättre genom att bli expert på just sociala medier. För syns man inte finns man ju inte ... Eller?

Självklart finns man oavsett om man syns eller inte. Men klimatet idag tillåter det inte. Man ska vara en supermänniska, annars är man inte värdig. Och så går fler än någonsin in i den berömda väggen. För man kan inte utan att offra sin psykiska hälsa klara av det samhället får oss att tro att vi ska göra. Många studier visar att man mår sämre av att ständigt ha koll på sociala medier och att man blir mer ofokuserad när man har fler bollar i luften. Man blir deprimerad, får sämre självbild, hjärnan förslöas (man kan ju hitta information i sista minuten), stress och sömnproblem är bara några exempel att nämna om man ska räkna upp nackdelar med mobiltelefonen och framförallt sociala medier. Cathrine Price skriver i sin lilla handbok "Hur du gör slut med mobilen" att man kanske tror att man är duktig på multitasking, men i själva verket är man bra på task-switching vilket betyder att man skiftar uppmärksamheten till olika saker, vilket i sin tur betyder att man inte hinner komma igång med något ordentligt då man skiftar fokus för tätt inpå. Hon jämför det med en bil som ska göra en tvär sväng - hjärnan måste sakta ned och byta växel varje gång man slutar tänka på en sak och fördjupa sig i en annan, vilket är en process som beräknas ta tjugofem minuter varje gång man utför den. Tjugofem minuter!

Jag menar egentligen inte att man ska bojkotta allt vad sociala medier heter, mår man bra av tanklös distraktion får man göra det. Men som Cathrine Price också nämner i sin bok så är det problematiskt när den typen av tillstånd börjar bli ett grundtillstånd. Då bör man nog börja fundera över hur stor kontroll den där lilla saken har om en. En digital detox är bra då och då och medvetenhet om sina mönster är ett bra steg för att ta tillbaka kontrollen.

På en annan not kan man låta de som verkligen vill hålla på med sociala medier få göra det och låta hantverksyrken få vara ifred. De som skriver ska få skriva, de som regisserar ska få regissera och de som vill göra kaffe ska få ägna sig åt det. Kaffepaus i all ära, men tjugofem minuter är dyrbar tid när man skriver.

Tänkte först göra experimentet att vara av med mobilen i en hel veckas tid, men inser tyvärr att det är bra att vara nåbar när man har planer på gång. Det finns också en trygghet i att kunna ringa om det händer något, vad som helst. Och något som är ett ganska stort problem nu för tiden, tyvärr, är att bankid krävs för diverse köp och aktiviteter. (Nej, jag har inget bankid på datorn och ja, jag ska skaffa igen så att man har vid sådana här tillfällen.) Så det får bli att åka och hämta den ändå, men den får nog förpassas till någon vrå i väskan eller ligga i ett annat rum hädanefter, för det känns helt klart befriande att vara utan den. Måste erkänna att det är väldigt skönt att inte vara nåbar dessutom, det är egentid när den är som bäst!

2023-07-06 @ 12:59:56 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ixelles av Johannes Anyuru

Att fiktion och berättelser har makt över människors liv, är det centrala temat i Anyurus senaste bok. Det är också den senaste efter hans Augustprisade De kommer drunkna i sina mödrars tårar.

Ruth, romanens huvudperson, jobbar för en agentur som fabricerar påhittade människor och åsikter åt deras kunder som ett underlag för att få reaktioner från folket, som i slutändan ska leda till det som deras kund vill. Hon lever ensam med sin son Em efter att pappan och hennes kärlek Mio blev knivmördad. Till Em säger hon att han var med om en bilolycka och att hon växte upp Ixelles, ett välbärgat område, till skillnad från tjugosjuttio som hon i själva verket växte upp i tillsammans med Mio. När hon hör Mios röst på en inspelad cd-skiva som ska ha gjorts efter dödstillfället blir hon fast besluten att ta reda på om han fortfarande lever och var han finns någonstans.

I vanliga fall brukar det inte ta en månad för mig att läsa en bok, men den här var ganska svår att ta sig in i och igenom. Jag älskade konceptet och temat från början och var väldigt förväntansfull på att ta reda på hur Anyuru valt att hantera ämnet. Och det lämnade mig verkligen inte otillfredsställd. Det är mycket skickligt gjort hur han använder sig av bokens och berättelsens makt och hur det transcenderar i det här fallet inåt, fastän det landar hos mig som läsare. Däremot kände jag inte tillfredsställandet genom huvudkaraktären när jag slog igen bokens sista sida. Men efter att smält den lite kan jag inte beskriva den som något annat än en upplevelse. Jag hade velat veta mer om platsen för ingenting, men förståelsemässigt och utan att spoila något så är det genialt.

Att man kan skapa något som ska landa i en läsare är också metaforen för berättelsen i sig samtidigt som Anyuru målar upp en bild av gängkriminalitet i Belgien där alla bröder håller varann om ryggen men där man också kan bli huggen av vem som helst. Trots tyngden är det poetiskt vackert med målande bilder och yrken som bibliotekarie och författare värderas aktningsfullt.

Rent storymässigt var det inte en bok i min smak, men att han återkommer med spännande koncept och teman gör att jag fortsättningsvis kommer läsa allt av honom.

2023-01-31 @ 15:23:40 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vitt slödder av Carina Rydberg

Det här är en självbiografi som går att läsa ut på bara ett par timmar. Boken förtjänar egentligen ett större format, för det borde inte gå att skildra ett liv från barndom till ungdom och till och med vuxna händelser på bara hundrafyrtiofyra a5-sidor. Men hon gör det.

Rydberg delar med sig av händelser från barndomen och hur hon blev mobbad i skolan, när hon som ung åkte till Amerika och bodde hos en värdfamilj, hur hon upptäckte det manliga könet och sedan i vuxen ålder började ta älskare. Även nutida händelser som hur modern insjuknade och hennes pappa tog livet av sig behandlas väldigt snabbt. Det ger ett ganska krasst intryck samtidigt som man får skymt av känslor som trots allt oundvikligen alltid finns med, även om de finns i skymundan. Därför hade man velat få del av en större bild av Rydbergs ändå intressanta tavla som är hennes liv. Trots att det är effektivt är det elegant. Familjeliv, klass och rasism är genomgående teman och berättelsens röda tråd.

På sista sidan konstaterar hon det faktum att de som älskar oss mest också hatar oss. Det är verkligen en sanning man både älskar och hatar. För självklart kan man inte hata någon man på något sätt inte bryr sig om.

Jag vet egentligen inte vad jag saknar, hon delger sina för henne betydelsefulla punkter, men jag skulle definitivt kunna läsa två hundra sidor till.

2022-09-10 @ 16:19:46 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Medial läkning - Leverns okända kraft av Anthony William

Alla borde läsa den här!

Kort och gott handlar boken om hur man sköter sin lever. Antingen vill man hjälpa den så att den kan avgifta sig, eller så äter man fett som gör att den istället kommer igång med att producera galla för att förbränna det intagna fettet. Det är inte enklare än så.

Många mår dåligt på olika sätt idag, och det finns många olika sätt att må dåligt på oavsett om det handlar om enstaka symptom eller hela diagnoser. Lika mycket som Anthony Williams vill sprida sitt budskap önskar jag att så många som möjligt bara läser den här för att kunna förstå hur kropp och kost samverkar, och i förlängningen förändra sin kost - och hälsa. För man kan må så mycket bättre. Men det måste börja med medvetenhet.

Allting börjar i magen. I magen sitter immunförsvaret. Och i magens hälsa ingår levern.

Det här är den bästa boken av dem jag läst av Anthony Williams, för den täcker det mesta. Den beskriver tydligt och genomgående om virus och patogener och hur de göds av "fel" mat och som i sin tur ger symptom och sjukdomar som allt ifrån de flesta mag - och tarmsjukdomarna, hudproblem och hjärndimna.

Sen är det svårt att göra det på egen hand, men man får kolla upp vad som passar bäst för de symptom man har och gå på det för att prova sig fram. Så länge man tar ett steg i taget och tänker att man ska få i sig något specifikt nyttigt, ja då har man inte utrymme att fylla på med onyttigt till slut. För som han också skriver om, omtanke till sig själv är också väldigt viktigt. Kan varmt rekommendera hans bok Kostguiden också där han räknar upp specifika råvaror, vad de tillför kroppen och vilka som motverkar olika specifika tillstånd.

(null)

2022-09-10 @ 14:02:48 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Konferensen

Jobbkollegorna inom en enhet i en småstadskommun ska på konferens i Kolarängens stugby. De ska förbereda för öppningen av ett nytt shoppingcenter som ska byggas upp. Jonas har varit den drivande personen i projektet och hans chef Ingela är mäkta stolt och barnsligt förtjust i honom. Ekonomen Kaj är som en efterhängsen hund till Jonas och Torbjörn är en stolt gammal stofil samt kontorets pessimist. Lina var den som fick ta över många av Jonas ordinära uppgifter när han tog sig an projektet och blev utbränd dels av jobbet, dels av varannan vecka-pusslet med två små barn. Hon har tidigare hånglat med Amir, Ingelas assistent, som var medveten om mobbingen av Frans som slutade på kontoret innan berättelsens början. Nadja har tagit över rollen efter Frans och är den som tillför ny energi till gruppen. Eva tycker att hon är för mycket och är en av få som är för projektet på Kolarängen. Anette däremot tycker att det är en skymf mot miljön och var också den enda som öppet stöttade Frans. När de anländer till stugbyn blir de varmt emottagna av Roger och Jenny som tagit över byn och är glada över att det nya centrumet kan leda till mer kunder hos dem. I området finns en nybyggd zipline som gänget ska få prova på. Senare samma kväll händer det otänkbara, ett mord sker. Och snart ett till …

Jäklar, vad det här var spännande och riktigt läskigt. Jag fick sluta läsa på kvällarna efter att det första mordet hade skett men kunde knappt lägga boken ifrån mig. Det var som att bryta mitt i en film. Stämningen var i sann skräckanda likt Fredag den 13:e och det var full fart från första bildrutan - sidan, menar jag förstås. För det var som en visuell fest! Morden, och såren, var grafiskt beskrivna och det var inte bara kapitelbyten som visade var den den ena personen slutade och en annan tog vid, utan mitt i texten ibland. Karaktärsskildringarna var trovärdiga och intrigerna likaså. Jag hade gärna läst mer av interaktionen dem emellan innan morden började ske. Men skräckis som skräckis! Mycket kul att läsa en sådan här bok som snarare påminner om en film, där Strandberg även ritat upp en karta över området. En ny svensk skräckis lär nog dyka upp framöver …

2022-08-22 @ 17:50:47 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Du är inte längre min dotter av Frida Boisen

Om första boken handlar om Boisens mamma så handlar den här om hennes pappa. I bokens prolog får man veta att hon är i Jakarta och precis kommit ut i natten. Pappa Boisen kommer efter och kräver att Frida ska komma med in tillbaka och göra det han bett henne om, annars är hon inte längre hans dotter. Hon gör ett val och fortsätter ut i natten.

Det här är en nattsvart berättelse men som ändå andas så mycket ljus. Det är som man säger att utan mörker finns inget ljus och att ljus fördriver mörker. Frida är en riktig ljusbärare med en stark kämparglöd. Redan som femåring, om inte tidigare, började hon erfara baksidan av hennes föräldrars förhållande och både psykisk och fysisk våld har funnits med från start. Båda böckerna kompletterar varandra väldigt bra och tillsammans ger de en komplett överblick av livet med båda hennes föräldrar. Om första boken var tragisk är den här bara hemsk. Det kan min käre pojkvän intyga som fick höra min upprördhet efter varje kapitel.

Om mamman hade sina demoner var pappan bara självisk. Även om det finns en förklaring och förståelse av en människa så gör man helt enkelt inte vissa saker mot andra, speciellt inte mot sina egna barn. Att inte vara intresserad av dem, låta dem utstå problem som inte är deras egna, låta någon få uttala sig på ett fruktansvärt sätt mot sitt barn och välja denne framför barnet eller att vända ryggen mot dem när de berättar om övergrepp. Det är obegripligt och fruktansvärt! Förståelsen till pappan är fint gestaltad och hon återkommer till sitt nuvarande liv där hon är mamma själv.

Med tanke på hur mycket hon jobbar med ämnet och sprider sitt budskap om ORK (omtanke, respekt, kommunikation) så kan jag inte låta bli att känna att jag skulle vilja ha henne som mamma själv. Tack igen Frida Boisen för ännu en givande bok och att du beskriver vad styrka och omtanke innebär.

2022-08-07 @ 18:04:03 Permalink Bloggandes Kommentarer (1) Trackbacks ()

Älvornas kulle av Elisabet Nemert

"Jag vill skiljas," börjar bokens första kapitel med. Celines värld rämnar när hennes man säger de orden och direkt lämnar Celine och deras två små barn för att åka till sin älskarinna. Tack vare hennes syster Francine kommer de ifrån huset i några dagar och av en lycklig slump kör de förbi en till-salu skylt för ett hus i Sunnanäng, inte mindre än det välkända huset på Älvornas kulle. För de som har bott där innan och de lyckliga få som är i närheten när det sker kan ibland se när ett vitt ljus stiger från Siljans djup och dansar uppför kullen för att ta gestalt i form av älvor. Celine blir blixtförälsad i huset och huset accepterar den lilla familjen. Dessutom kan Sofia, sju år se och veta saker som hänt för länge sen. När Celine hittar gamla brev och en dagbok kommer glömda historier upp till ljuset igen och de lämnar ingen oberörd.

Elisabet Nemert är en författare som verkligen lyckas binda samman tid och rum med sina historiska berättelser. Med Älvornas kulle behandlar hon ämnen som självständighet och systerskap men också häxbränning och hedersmord. Häxbränning är ett ämne som intresserar mig lite extra mycket. Därför hade jag velat läsa ännu mer om de karaktärerna i den tidsepoken och få ännu lite mer spegling och avrundning av det till den nutida historien. Det var bra komponerat med tydliga kapitelindelningar för de olika karaktärerna, även om de var lite för många. Det jag mest saknade var ett personligt språk hos karaktärerna så att man kunde särskilja dem åt. Även informationsdumpar smög sig in då och då i repliker, vilket inte heller blev så trovärdigt varje gång.

Trots det mörka temat är det en feel-good historia som paketeras med lull-lull. Men tack vare hur Nemert skapar magi med sina ord och storytelling överskuggar det skavankerna. Hon vill mycket med den här boken och tar också in ett par karaktärer från en tidigare bok, Röd måne och som jag gillar snäppet bättre. I den får man ännu mer inblick och närvaro i 1600-talets Sverige och häxförföljelserna då.

2022-07-06 @ 17:45:00 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Verkligheten av John Ajvide Lindqvist

Heidi Hallberg sitter och blir fixad inför dagen som ligger framför henne. På grund av tekniskt strul sitter hon fast med sladdar i väggen. På fönsterbrädan bredvid ser hon en fluga ligga på rygg ooh förgäves försöker ta sig upp. Plötsligt är den borta. Resten av dagen flyter på i, bokstavligt talat,en serie av händelser. För hon och hennes familj är med i en realityserie där allting filmas. Deras liv i stort och smått, och allt är konstruerat för att passa mallen och att det ska bli bra teve. Heidi är nummer två i familjen där hennes styvdotter Alice leder showen då hon har ett eget märke. Heidis man är en känd skådespelare och deras gemensamma små barn försöker hon med alla medel bespara rampljuset. Ju mer det fortskrider sig, livet så som det visas upp, desto mer känner hon hur falskt det är.

Hela boken utspelar sig under ett dygn och kapitlen är uppdelade i tidsangivelser. För att inte avslöja något om det märkliga som sker och hur det urartar sig, så utesluter jag kommentarer om kompositionen av det hela. Men den följer handlingen och temat på ett konsekvent sätt. Temat behandlar verklighet vs. yta och vad som händer när det krackelerar. John A. Lindqvist har gjort det igen! Till skillnad från hans senaste bok Vänligheten på sina 716 sidor var den här lättsammare i alla bemärkelser. Men inte desto mindre intressant. Detta är om något vardagsrealism där huvudkaraktären får en förhöjd känsla av att något inte står rätt till. Men frågan är vad som egentligen kom först, vardagen eller skräcken ..? Som svar på min fråga hur man skriver bra skräck när jag var på ett författarsamtal med honom för ett tag sedan, berättade han att man ska ta det man önskar sig allra mest och förstöra det. Den här boken var ett ypperligt exempel på det och att man inte borde vilja vara med i en realityshow. Som alltid skapar han berättelser som etsar sig fast och som får en att fundera över dem och karaktärerna långt efteråt.

2022-07-06 @ 16:54:41 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Brev till mannen av Bianca Kronlöf

Brev till mannen

Det här är en bok för och till alla män!

Bianca Kronlöf har skrivit den här boken som man skulle kunna kalla för en snabbgenomgång av feminisimen, vad den står för och vad den inte står för. Hon riktar sig bl.a. till den förvirrade, den som är gränslös, till sin ofödde son, sin pappa och alla andra pappor därute. Till ragget, sin förövare, till de som aldrig slagit och aldrig kommer slå en kvinna och alla andra där emellan.

Genom kapitlen så får man lära känna henne i förhållande till hennes erfarenheter och det är både skrattretande, chockerande och rent tragiskt att läsa vissa kapitel. Det är inte som att man inte känner igen sig som kvinna. Kapitlet som hon dedikerade till sin förövare är dessutom ett bra kapitel för alla kvinnor som varit med om övergrepp. Hon sätter ord på det man själv man vet om, vilket skapar en gemenskap och därmed förtröstan. Kanske kan det även ge mod till att anmäla något som borde anmälas ... Så därför är det inte bara en bok för alla män, utan även kvinnor! Man kommer inte undan helt enkelt.

2022-04-14 @ 16:47:02 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Oscarsgalan 2022

Årets största filmhändelse och event är över för denna gång, och vilken comeback sen!

Efter ett par år med restriktioner och mindre tillställningar fick man nu äntligen se tre fantastiska komiker förgylla kvällen. Jag är supernöjd med natten! Per och Parisa skötte sig bra även om de inte alltid hade rätt fakta. Maggie Gyllenhaal var inte indirekt nominerad som Parisa påstod, hon var nominerad för Bästa adapterade manus med The lost daughter - och det förtjänt!

Det blev både som jag trodde och hoppades på att Coda tog hem vinsten för både Bästa adapterade manus och Bästa film och Jane Campion för Bästa regi. Även Will Smith och Jessica Chastain var väl värda sina vinster. Älskar även låten No time to die ju mer jag lyssnar på den! Gillade även Somehow you do med Reba McEntire, vilket definitivt är en artist jag kommer börja lyssna mer på. Encanto var en självklarhet, men den hade bra motstånd i sin kategori. Det hade även skådespelarna i deras respektive kategorier.

För bästa film fanns det egentligen bara tre riktigt enastående filmer enligt mig; Coda, The power of the dog och Belfast. Jag är desto mer besviken att The worst person in the world inte fick någon av sina nomineringar. Ännu en asiatisk film fick en statyett, Drive my car, vilket man bara kan gratta dem för.

Och så till den stora snackisen ...

När Will Smith gick upp och gav Chris Rock, som det såg ut, en redig smocka. Chris Rock hade som alla andra under kvällen dragit ett skämt, och denna handlade om Will Smiths fru Jada Pinkett Smith och att hon hade rakat huvud. Demi Moore rakade sig för rollen i G.I Jane och därför kunde han inte bärga sig efter film nummer två, som han sade. Man kunde se att Will skrattade lite, antingen för att det helt enkelt var lite kul eller som ett försvar av nervositet. Jada däremot himlade med ögonen och sekunden efter att Rock förstod att skämtet inte gick hem hos dem var Smith uppe och gav honom en välriktad örfil. Vi blev lika chockade som Rock men han hanterade det bra och förklarade att Will Smith precis hade slagit skiten ur honom. Smith fortsatte fly förbannad med att säga att Rock inte skulle ta hans frus namn i sin mun igen. Egentligen är det inte konstigt åt något håll. Rock gjorde ett plumpt skämt som inte gick hem, men vem gjorde inte det under kvällen. Det är oklart om han visste om hennes sjukdom som gör att man tappar allt hår eller inte. Om han gjorde det var det såklart ett hårdare slag under bältet. Det var först när Smith förstod att frun verkligen tog illa upp som han såklart fick dåligt samvete och instinktivt gick upp och gjorde som han gjorde. Våld är aldrig okej, men jag kan inte tro att han hade gjort samma sak på ett överlagt sätt. Han förstod nog också ganska snabbt vad han hade gjort och vad det skulle betyda för honom. Han såg verkligen inte ut att vilja vinna när hans kategori blev uppräknad. När han väl gjorde det skötte han det också bra med att be om ursäkt till akademin och sina medkollegor i sin kategori. Han grät sig igenom sitt tal och erkände att han hade blivit som den galna pappan i filmen han vann för, King Richard. Skammen syntes tydligt, när kvällen egentligen bjöd honom att vara stolt. Det var verkligen en olycklig händelse för dem båda. Båda förväntar sig förmodligen att den andra ska be om ursäkt först, så det återstår att se hur det fortlöper sig.

En händelserik kväll som sagt! Filmtittandet lugnar ned sig vare sig jag vill det eller inte till förmån för recensioner igen.

Längtar redan till nästa år! Tack #oscarsgalan2022

2022-03-28 @ 16:01:29 Permalink Film ur mina ögon sett Kommentarer (1) Trackbacks ()

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist

Vänligheten

En klargul container lämnas i Norrtäljes hamn och man vet inte hur den har kommit dit. När den till slut öppnas och en stor publikskara nyfiket står och ser på släpps något ut som liknar fasa och som kommer att förändra allt för befolkningen i Norrtälje. Berättelsen kretsar kring sex personer i Norrtälje; Max och Johan som spelar Pokémon go, Anna och Siw som vill bli av med sina kilon på gymmet och syskonparet Marko och Maria som kom till Norrtälje som små efter att ha flytt från Bosnien. Marko har blivit rik och Maria är fotomodell. Alla har de en historia att berätta både var för sig och när de hamnar i konstellationer med varandra. Det börjar med en händelse som både Siw och Max ser kommer att hända på varsitt håll. När de lär känna varandra förstår de att de har en liknande förmåga att förutse händelser, och händelser kommer att ske ...

Vänligheten handlar om Norrtälje, om människor med förmågor och om hur vänlighet kan förbytas till hat. Ajvide Lindqvist beskriver en förändring som inte är svår att identifiera och komma ifrån i verkligheten. Från vänlighet i form av att hålla upp en dörr, ge ett leende till vem som helst till att man får antipati och som bara blir värre och värre. Rädsla som övergår till hat. Han målar upp ett Norrtälje med kriminalitet och till viss del rent hat. Det är en brutal historia men med en vacker premiss och som avslutas på ett ändå hoppfullt sätt för både världen och mänskligheten, även om det inte tar bort ursprunget för det som initierade berättelsen .

Det är i sann King-anda han har lyckats med denna mastodontbok på 716 sidor, och man njuter av varenda en av dem. Som vanligt älskar jag Aj vides formuleringar och språk samt hur han gestaltar liv och berättelser. Vissa kapitel är som små noveller i sig. Som när en karaktär säger att han har Tourettes när det egentligen bara är vanlig bitterhet som osar när han uttrycker svordomar och bittra kommentarer. Kapitlet slutar med att han blir sur och ger sig hän sin Tourettes. I ett annat kapitel refererar han lustigt nog till sig själv som "han med den där vampyrboken".

Det här är helt klart hans bästa bok hittills!

2022-01-13 @ 13:11:10 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Allt som var mitt av Cissi Wallin

Läs, läs, läs!

Det här är historien som inte får berättas. Men som just därför måste det - och läsas! Det är den nakna, råa sanningen om hur författaren blev utsatt för en våldtäkt och levt med det över ett decennium - tyst, oanmält och allt som kommer med det i en bransch där allt syns. I ena stunden blev hon emellanåt trodd och fick bekräftelse av många hur stark hon var. Hon fick höra många historier berättat för sig under tidens gång och förstod hur många fler som var drabbade för att i nästa stund se samma personer vända bort blicken, inte låtsas om henne och hennes historia och till och med backa upp förövaren.

Jag skäms över Sverige efter att ha läst denna bok, så som man vill låta påskina att det är så jämställt.

Det är vidrigt. Mediebranschen är vidrig. Och inte bara män, utan även kvinnor. Det är inte bara fegt beteende att i ena stunden tycka att hon är stark, gör rätt och inte är ensam för att i nästa beskylla henne för att för att förstöra en mans karriär och gör bäst för sin egen skull att vara tyst.

Det värsta enligt mig är att alla svin som uppenbarligen finns, både bland män och kvinnor, inte kan stå för det rakt upp och ned och istället vill ge skenet av att de "tycker" rätt. De gör det ju ändå i det tysta vilket bidrar till det patriarkala systemet och ett enormt samhälleligt problem. Att man sen inte kan anmäla våldtäkt i efterhand och bevisa det, är ett problem som antagligen inte kan lösas utan flera lagändringar.

Jag förstår helt och fullt tanken på att man kan komma över något med en anmälan, men att inte bli trodd eller inte få upprättelse efter det är lika förståeligt hemskt. Vi har alla våra anledningar till varför man inte anmält sådant man borde ha gjort. Man förstår att Wallin behövde skriva den här boken, oavsett utgång. Hon gör klart att hon tar fullt ansvar över innehållet även om det betyder att hon blir åtalad och dömd för förtal igen. Det här är kampen för alla kvinnors rättighet och mod att stå upp för sig själva och det man varit med om. Därför måste denna bok läsas! Tack för det Cissi Wallin!

2021-09-14 @ 15:10:51 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren av Josefin Sonck

Huvudpersonen Klara kan inte sluta tänka på Patrik Lundgren som tillfälligtvis börjar jobba på ett projekt för det produktionsbolag hon jobbar på. Han är en gift familjefar men det hindrar henne inte från att drömma om honom. Hon börjar göra upp planer för hur hon ska förföra honom och få honom att se henne. Allt för att få honom ur sina tankar.

Boken lämnade kanske inget större intryck på mig, men gav ett gott skratt och fler därtill. Den var även ett tacksamt inslag efter min senaste lästa bok. Allt var väldigt hypotetiskt och det mesta var fragment ur hennes livliga fantasi och starka förhoppningar om Patrik Lundgren. Den stora frågan som man ständigt funderade på var om han finns på riktigt eller om allt bara är en allegori över mediebranschen och de stora fiskarna i den. Han kanske bara var en enda stor fantasi eller varför inte en sorts identifikation för att kunna leva ut sin gränslöshet ...

Det är tydligt att hon förstår mediebranschen och att hon är lite smått knäpp (och står för det) vilket är lättsamt förlösande. Älskade humorn, att hon döpt sin mage till Mårran och att hon började många kapitel med "magstatus" för dagen. Det märks att hon är stå-upp komiker och riktigt rolig men kan tyvärr inte säga att jag sett henne på scenen än. Känner henne heller inte jättebra men vi träffades en kväll och festade tillsammans.

Nästa gång, om eller när det sker, ska jag definitivt ta reda på vem den där Patrik Lundgren verkligen är!

2021-09-14 @ 15:07:05 Permalink Bloggandes Kommentarer (0) Trackbacks ()