Forgetmenot

Jag har nu förstått skillnaden mellan att svulla och tröstäta. För att något är gott unnar man sig ibland det, särskilt när man är själv och kan bestämma precis efter sin aptit. Men efter ett tag inser man att det är på grund av ensamheten som det börjar bli ett tröstätande. Mätt och bedövad äter man snart per automatik utan att ens veta om att man gör det. Det sorgliga är att man inte längre har något kvar att bedöva den nu så mer påtagliga ensamheten.

Jag har tappat rösten. Det är helt omöjligt att åstadkomma ett ljud. Jag vill inte göra det heller, jag känner bara för att vila halsen så att jag kan få den fungerande igen. Det är väldigt frustrerande att inte kunna prata. Det är som ett otillfredsställt behov. Jag känner för att jag bara måste prata. Jag vill, och kommer på saker hela tiden. Kanske för att det är det enda man kan göra här. Jag pratar jämt, höll jag på att säga. Nej, men när vi inte pratar sjunger vi. Hon fick sjunga sjäv idag, M. Det är helt underbart att bo med en person som man kan säga och prata om i princip vad som helst med. Så skönt! De här dagarna har vi suttit och pratat på msn, bara ett rum ifrån. Det är bättre än att jag ska viska iaf. Och jag får min röst hörd i alla fall! För min röst kan inget ta ifrån mig. Den är min, bara min - och den finns inom mig.

Vad det har börjat bli kallt här! Tog på mig både mössa och dunjacka när vi skulle traska iväg till ica och handla. Nu, två tjocktröjor senare och med nyinköpta halstabletter, fryser jag fortfarande. Kanske har jag feber. Känner mig inte alls bra, helt seg i både kropp och huvud och halsen svider. Har druckit varmt hela dagen idag. Förhoppningsvis lyckas jag stoppa det som verkar i kroppen på mig, vad det nu är. Om det blir värre, hoppas jag på att det går över fort. Är det något jag inte orkar med just nu är det någon långvarig grej, när det dessutom börjar bli riktigt kallt och fullt upp i skolan här. Den här veckan har vi börjat med manus och äntligen har vi fått boken som jag trängtat efter länge, Elements of Style for Screenwriters. Jättekul! Synd att jag mår som jag mår bara, även om detta är det enda som bär upp mitt mod just nu. Men tiden hotar då vi ska adaptera våra egna skönlitterära verk till först en synopsis, och sedan ett manus. Men det borde funka, jag såg en massa bilder framför mig när jag skrev det allra första, så helt fel kan det inte bli. Det är bara att hinna med som oroar mig, om jag dessutom ska till Visby imorgon eller på torsdag kommer ännu mer tid rinna ifrån mig. Vill inte, orkar inte ... Stanna tiden och låt mig vila en stund i en varmt välmenad kram.

Och jag inser att detta kan vara en del av en början av mitt livsmål -

Att få världen att stanna upp, tänka efter - förändra genom film!

Jag satt som bäst för att börja blogga när jag på en hundradels sekund ryckte till av ett för mig nu vältjänt ljud, brandalarmet. Fan! Jag kände åter igen fasan över att det kunde brinna någonstans, även om det verkade ytterst troligt. När vi klev i våra skor för att gå ut undrade jag och förbannade den som hade satt igång det den här gången. När vi kom utanför dörren såg vi att det lyste en röd lampa som indikerade att det var i vår lägenhet det brann. Just typiskt! Det visades till och med att det var alarmet i mitt rum som sattes igång. Fattar ingenting! Jag gjorde ingenting. Dessutom är det precis en vecka sedan det hände, och det i lägenheten precis över vår. Det är nåt skumt på gång. Det är lungt, var det enda han sade, brandkillen. Men vad är det som är lungt? Hur kan det börja tjuta utan anledning? Man blir ju orolig, och undrade om det faktiskt brann i en vrå. Vi lugnade ned oss med att sätta på en film och mumsa på chips. Och nu nattar vi oss med en kopp te. Det som var bra var att det hände middagstid och inte mitt i natten som förra veckan. Men vad händer nästkommande ..?