Petter och jag
Anledningen till att jag kom att tänka på Polly - reklamen är att jag de senaste dagarna träffat en Petter. Jättemysig person! Det är så häftigt, och så skönt när man klickar med människor. På en gång kände jag att han var en sådan där person som man inte kan låta bli att tycka om. Jag var riktigt flummig idag, väldigt seg dag. Den började till och med att det var stängt igen, ingen som hade hunnit komma dit och låsa upp, när jag kom till kontoret. Men bakom mig i trappan kom denna Petter som ringde efter någon som sade att denne var på väg. Så vi gick och satte oss på ett café i närheten och väntade en stund. Självklart hade han inte hört låten förut ;) och jag var kunde helt enkelt inte låta bli, när alla blev sugna på godis och jag fick uppgiften att gå och köpa, att välja en pollypåse. Så man kan säga att jag blev god vän med en Petter idag. Är det konstigt när man har Polly som gemensamt? :-)
I skuggan av solförmörkelse
Det är tungt i både huvud och hjärta. Det mörka molnet har ännu inte fallit i mig. Det ljusnade när jag träffade han den underbara idag. Han som verkligen tror på mig och som får allt tjockt att skingra sig, och får mig att se att det finns något blått i mig, en solstråle. Så himla kul, och skönt! Det finns inget bättre. Sedan tornar det upp sig över mig igen, skymmer solen och jag fryser som bara en frusen kan. Vill inte tro att allt är mitt fel när det inte är det, vill att det själv ska ge med sig men jag ger med mig och hjälper det ändå på traven. Ingen respons. Ger efter åt saknaden och inser att det bara är jag kvar själv. Jag vill, men kan inte gå tillbaka - in i värmen och det fina. Det som jag tror är fint, det som jag vill tro är det. Solförmörkelse över kärleken. Men det börjar mer och mer bli ett faktum - jag kommer inte omfamnas igen, gör jag det finns risken att jag kommer drabbas av köldchock ifall det händer igen. Feber. Kroppen spänner efter att jag var på gymmet igår första gången på länge. Jag hoppas verkligen på att jag mår bättre imorgon, det är inte kul när det redan är så kallt ute. Ett varmt bad hägrar, vilket verkligen börjar bli mina dagars höjdpunkt, som förhoppningsvis kan lösa upp knutar i både kropp och själ.
Glamour i tristess
Jag tog också en springrunda på stan lite tidigare, och vem ser jag inte? Vid närmsta korvkiosk bakom stadsteatern ser jag en stor och bra påklädd man med huva på och allt. En helt vanlig man, grå och tråkig precis som alla andra. Ingen man lägger märke till om man inte kollar till. Så varför kollar jag till? Jag vet inte, men när han vände sig med blicken nedåt Drottninggatan till och jag intresserat fångar in för att snart känna igen och komma på vem det är jag ser är det precis vad jag tänker. Grå som om han vore genomskinlig och vanlig, men ändå inte. Osynlig för sin omgivning, i det närmaste rummet välkänd. Han ville ju inte bli igenkänd såklart, därmed klädseln. Men den blåögda vattniga blicken, hans allvarliga och nästan lite då eländiga uppsyn, munnen och näsan - det är inget man glömmer bort.
Mannen ifråga är Mikael Persbrandt. Han lyckades kamofluera sig i alla fall, och det bra, trots det fångade han min uppmärksamhet. Det är väl jag som är observant på min omgivning. Jag ser att han hajar till på att jag sett honom, och ger mig en blick. Jag hann inte avgöra om det var en trött eller tacksam eller bara en noterande sådan innan han snabbt vände sig tllbaka om. Vad vet jag om han för tillfället är olycklig eller tillfreds med livet eller sig själv? Vad vet jag om vad han tänkte där och då, och vad som hade hänt om jag till trots hade tagit tillfället i akt. Kanske hade han varit mig tillmötesgående, och blivit glad och känt sig uppskattad, kanske hade han med sitt ansedda men osäkra lynne bett en dra åt helvete eller vänt sig tigande om och hatat i det tysta: Skjut mig!
Jag fortsätter några meter, och kollar sedan bakåt för att kunna höra honom beställa korv. Det var han, absolut! Jag är ingen starsucker, jag skulle aldrig hoppa av upphetsning framför någon bara sådär och det inför en kändis dessutom. Men man blev ju exalterad! Ringde både mamma och pappa och berättade om min upptäckt. Men konstigt är det väl inte, han repeterar väl på stadsteatern och hade tillfällig lunch, en billig men god en.
Ändå kan jag inte undvika att fantisera hur man kunde gjort. Ett enkelt hej, ett snabbt leende (han såg ut att behöva det), bett om autograf (nej, det hade jag inte gjort i verkligheten), bett om en kram (mer min stil isåfall, men då hade det nog blivit att jag snarare gett honom en kram än tvärtom, och det såg han verkligen inte ut att vilja ha, så nej, det hade jag inte heller gjort där och då), ställt mig bakom honom i korvkön och låtsats prata i telefon om de nyaste beck-filmerna och genom Persbrant själv komma in på Himlens hjärta som är bland det bästa jag sett med honom och därigenom komma in på att jag praktiserar med den exekutiva producenten från den filmen så att han kan dra slutsatsen att jag själv håller på att komma in i hans bransch.
Vem vet, tänk om jag hade kunnat få lunchsällskap om jag hade stannat till för att äta korv (vilket var det främsta alternativet jag hade i åtanke om det inte vore för att jag precis hade bestämt att träffa pappa), fått en liten promenix med en av sveriges bästa skådespelare och kanske kunnat gett honom vetskap om min existens ...
Kreativitetsdödande
Jag är helt utmattad. Det känns som att jag är sjuk, och att det kommer inifrån. Praktiken, jag ska inte klaga. Jag vill inte klaga. Men det är så svårt att låtsas när man vet att det var inte det här jag ville. Känns bara som att jag är lurad just nu. Det är just det här som jag visste att jag inte vill hålla på med. Och så får jag göra det! Jag trodde att jag skulle kunna stå ut när det skulle bli halva tiden där, och halva tiden här. Men nej, känner mig grundlurad. Jag väntar och ser. För jag vill verkligen inte klaga. De är hur gulliga som helst. Skulle jag leta efter annat skulle det säkert visa sig att människorna inte är de rätta, jag med min vanliga andrahandsotur. Men det är själva sysselsättningen som spelar roll, jag vet ju det. Det är bara det som kan döda en människa, hennes drivkraft att vilja leva. Jag ska inte säga att det är helt tråkigt. Men jag har absolut inte fått komma ut till min fulla rätt än. Det enda kreativa, inte ens det (men jag kallar det ändå så!) när det redan fanns en färdig mall att följa, var när jag monterade ihop små ikealådor (!) Jag trodde ett tag, eller kände det snarare, där och då, när jag var ute på researchuppdrag i fredags att jag var i mitt esse. Men efter en sms:kommentar idag så är jag inte så säker längre på att jag hade all mening och mål, som jag tyckte då. Lurad, som sagt. Men jag väntar och ser... Hoppet har inte hoppat ifrån mig än.
Världen ur ett annat perspektiv
Nu har jag äntligen fått praktikplats och träffat dem. De var jättetrevliga och guliga, så nu är jag glad. Men är besviken på att de inte har någon inspelning under den perioden, först i mars när jag ska tillbaka till skolan ska de börja med en novellfilm. Och jag är osäker på att det kommer bli så som jag hade tänkt det lite från början. Att vara med en manusförfattare i sitt skrivande. Det är ett ensamt arbete ja, men jag vill bara kunna vara med som en liten fluga på vägen. Få veta hur han tänker, hur han gör det han gör, hur han använder sig själv... Och om man kan få lite inspriation...
På tal om inspiration vaknde jag imorse av att ha drömt väldigt mycket under natten. Bl.a. av att jag tappade perspektivet på världen. Jag satt högt upp och skulle få hjälp att komma ned. När jag hängde med benen ned för att man skulle nå dem och börja dra mig ned, vändes hela världen upp och ned. Jag drogs istället uppåt och jag var tvungen att hjälpa till och ta stöd med armarna. När jag väl var nere var världen som den skulle igen och tyngdlagen fungerade som vanligt. Men vilken dröm! Det har jag aldrig drömt om förut. Vad kan det tänkas betyda mån tro? Än en gång har det bevisats för mig att drömmar har stor betydelse för mig, både utom och inom mina drömmar. För när jag vaknade och låg och funderade på praktik och drömmen slog det mig att jag måste omstrukturera mig i mitt tänk när det gäller mitt eget skrivande. Jag vet det och har fått det sagt, att jag är för rädd att förstöra min vision att jag hämmar mig själv och att jag inte riktigt vågar börja skriva. Kan man förstöra sitt verk genom att släppa på sig...?
En smärtsam upplevelse
Jag har fortfarande ont i ryggen, skuldran efter att jag blev filmskjuten i torsdags. Det var läskigt. Men riktigt kul och spännande. Jag var jättenervös och alla kunde känna hjärtat slå hårt i mig när det var min tur efter att Mr. F hade blivit skjuten och tyckte det gjorde jätteont. Jag fick till och med dubbla frigolitskivor som skydd, men ändå gjorde det så ont. Brände till gjorde det väl inte, men grov stöt som gick rätt igenom. Jag hade ju trots allt en bomb på mig! Men jäklar vilken upplevelse, för första gången har jag blivit filmskjuten. Vi var ett par som ville bli skjutna, eftersom de andra två ville blöda ur bröst och mage tänkte jag att jag kunde bli skjuten bakifrån. Och det passade bra in i det som jag ville att det skulle vara, en kärlekshistoria. När F hade blivit skjuten skulle jag lägga mig och "gråta" över honom. Poff! så blev jag också skjuten. Mycket häftigt! Hela veckan var spännande då det handlade om pyroteknik. Vi åkte även runt på gotland och kollade på inspelningsplatser, bl.a. på Fårö där de hade spelat in scener från LasseMajas detektivbyrå, och Furilen där trailern till Körslaget från förra året spelades in med Markoolio. Lite kul, men bomberna var häftigast!
Hem/bortresa
Oj, vilken lång och jobbig dag det har varit idag. Jag somnade inte förrän efter ett igårkväll, eftersom vi höll på att städa som tokar i lägenheten för att flytta ur saker från den och in i en annan. Jag höll dessutom på att packa det sista, framförallt dataväskan som jag fick packa om och om igen för att det inte ville gå igen av alla teknikprylar som krävde plats. Blev verkligen galen, det gick ju bra på resan dit. På tal om teknikprylar har vi burit och flyttat alla teknikprylar vi lånat från Kustateljen tillbaka dit idag, sista dagen och allt. Det var riktigt mycket och tungt, men det gick. Till råga på allt fasade jag över hemresan som jag nästan stressade sönder mig inför. Lyckligtvis fick jag plats med dataväskan i en bil som skulle med samma båt, som jag fick senare på båten. Men det var en pärs att ha med sig hela resväskan som vägde bly i bussen och allt. Men det gick som sagt. Är nu hemma välbehållen. Eller nästan... Jag har fortfarande ont i skuldran efter att jag blev filmskjuten igår, och att ha burit saker hela dagen känner jag mig rätt mörbultad. Psykiskt välbehållen vet jag inte heller. Är oerhört trött efter dagen. Och det är sorgligt att vara borta nu i nio veckor från det bästa. Det blev många julkramar, må jag säga. Och jag behöver fler känner jag. Nu när jag äntligen kommit hem har det blivit en sen middag och en krister petterson på det, dvs en baileys med vodka. Nu kommer jag somna gott, men med lite vemod i mig.
Miss av teve fyra
Vi har nyss sett sista avsnittet av Bonde söker fru i klassrummet. Det är ju så fint med kärlek! Så gulligt, och det verkligen spirar om dem när de får sin rätta, fastän det gör ont att se hur deras "andraval" blir sårade. Det är lite tröttsamt höra på när man i tevesofforna säger att den och den vill man ska "vinna". Bara för att de gillar en viss person. Ja, visst. Men då har de inte fattat galoppen med programmet. Principen går ut på att DE ska finna kärleken. Man kan inte säga att den och den är bättre eller gulligare och att dennes smak av kärlekskandidater är fel. Det är ju sitt eget tycke, ja. Man kan bara säga vem man tror att hon eller han ska välja. Och att vinna, nej som sagt, det går ut på att finna kärlek. Inte att vinna eller förlora. Sorgligt för dem som blir utröstade, ja. Men de flesta tog det ändå som en man, och lyckönskade dem deras största kärlek. Även om vissa lite vemodigt tillät sig att tillägga att funkar det inte med denne, så finns man själv alltid kvar. En stor miss som vi genast började skrika högt om var i sista reklamavbrottet, när det visades om morgondagens program om deras semestrar. Dundermiss av teve fyra! Där såg man direkt vem som var den sista som skulle komma att bli vald. Det skulle de ju såklart ha visat efter kvällens program. Mycket upprörande, även om man förstod vem den lycklige skulle bli. Tråkigt att höra dock att Peter tycker att det går för fort fram. Hoppas det löser sig.
Goda människor
Vi har precis sett Gremlins här hos oss när F kom hit. Han har visst inte känt sig så bra idag, men ändå har han hållit ganska bra humör måste jag säga. Han är ju för gullig, speciellt nu när han skaffat sig en ukulele som han hela tiden bär omkring och klinkar på. En minigitarr, för dem som inte visste det. Typiskt honom! Alltid på glatt humör, får en alltid att skratta och tycka om honom. Hur kan man inte tycka om honom? Han är en sådan som man inte kan ogilla, oavsett vad är han genuint äkta. Får mig också att komma tänka på duracellkaninen när han springer ;) Och så är han jävligt bra på att redigera, mycket inspirerande. Nu har han somnat stackarn i vår soffa, haha. Det behöver han väl. Han kan gått stanna över natten som han ville härom veckan, men ned i en säng kommer han inte. Inte heller att jag och M hoppar ned i samma säng kommer han få till viljes. Fått M att bli sexfixerad har han lyckats med också, haha. Själv har jag fått ut flera bra konversationer med honom på tu man hand. Det är skönt, att med en så gullig person ändå kunna vara lite seriös. Han är dessutom en av få, som nu vet om mina ambitioner med framtiden men som också lyckats få mig lite halvt ur spår. Men det räddade jag upp häromdagen genom en diskussion med en annan, och för mig viktigare person. Tack för att ni finns, ni goda människor som låter mig tro att jag kan lita på mig själv.
Idolfinal
Ella-linjen spelade imorse efter det att vi hade lussat. Det finns dem som är riktigt bra i den klassen. En tjej är häftigt skön, och man blir bara glad av att se på henne. En annan har en så jäkla bra och inspirerande röst och kan sjunga så man lyfter med taket. Otroligt kul och speciellt att man kan känna en värme sprida sig i bröstet av att höra någon sjunga. Det samma tycker jag om Kevin som vann Idol ikväll. Så jävla bra. Jag säger det igen, så jävla bra. Med sina chihuahua ögon sprider han sån glädje att man bara sitter och ler. Han gjorde så jättebra ifrån sig, sjöng precis rätt låtar och var precis så som han är. Det bara spirar kärlek om honom. Fantastisk röst, och det är bra att han som vinnare får två månader på sig att göra sin skiva så att det kan bli en bra och inte bara ett snabbt utskick lagom att få som julklapp. Jag funderade på det en gång, och frågade till och med en av ella-tjejerna om man inte funderat på att ställa upp i Idol om man inte redan gjort det. För de kan uppenbarligen sjunga, vissa bättre än andra. Men som svar fick jag att nej, det skulle hon aldrig göra. Att det bara är kommersiellt, och att hon inte är så hungrig på bekräftelse. "Man ska sjunga med själen." Visst, håller absolut med. Men är man riktigt duktig och vill kunna sjunga och leva på musik, är Idol helt enkelt det rätta konceptet att visa upp sig i och tala om att man finns. Man måste ibland synas för att kunna höras. Vill du inte höras, nej då kommer du heller inte att synas. Det är såklart ett val man gör, men artisteri handlar mycket om att marknadsföra sig själv. Plus att det är bara att konstatera, Idol för med sig framtidens musik. För vem har inte hört talas om någon av dem, oavsett om man gillar dem eller inte? Vinnare och tvåor och inte ens det, framförde öppningsnumret, de som det gått bäst för helt enkelt. Idol har helt klart förbättrats, det är en sak som är klar. En liten kul parantes är att både jag och M hörde andra låtar i vinnarlåten, men inte samma. Jag hörde Nothing's gonna change my love for you medan M hörde Sometimes when we touch. Och så surfar man på internet och läser i stor fet text att vinnarlåten kanske inte är ett plagiat av en annan låt, utan två - och det dem som vi hörde, haha.
Världspremiär med en billig, röd matta
Den minsta lilla biograf jag sett har ikväll haft världspremiär av LasseMajas detektivbyrå - Kameleontens hämnd. En röd matta hade till och med rullats ut, och de två skådisarna Teodor och Matilda till Lasse och Maja fanns på plats med en distributionschef, tror jag att hon var. En massa barn var förstås där, plus vi filmare och skrivarlinjen från skolan. Jag somnade i början av filmen, haha. Jag var riktigt trött efter den här långa dagen som började med att vi gick upp redan klockan sju för att gå luciatåg, vilket inte blev det snyggaste. Men kul var det väl, det var länge sen sist. Men sedan vaknade jag i tid till när det hade börjat komma igång i filmen. Jag kunde nästan läsa av hur mycket jag hade missat av filmen utifrån historiens dramaturgi, och fattade ganska snabbt vad det handlade om. Jag missade dock en scen som var en sådan som man satt och väntade på eftersom vi har hört väldigt mycket om filmen och fått gå igenom en massa av just den; dagsscheman, inspelningsplan och statistregister. Man tänkte på det mesta, om man säger så, när det ligger så nära till hands för oss i filmklassen. Plus att hela Valleby byggdes upp på fotbollsplanen som ligger granne med skolan. Bl.a har vi fått höra hur de hade problem med fyrljus och att det stormade den inspelningskvällen så att man nästan blåste omkull över klippkanter. Det roligaste är dock skelettet som är med i filmen, som nu för tiden i stort sett bara ligger och skräpar i Kustateljen. Den som vi ville använda oss av när vi spelade in vår första film, stumfilmen Den döde. Men den är ju som sagt värdefull, och kostade att bygga upp, men ändå ligger den bara där nu. Kul att äntligen få ha sett den i en "roll". Eftertexten av filmen var även den intressant, haha. Speciellt när "tack till" riktades till vår underbara lärare och filmklassen förra året. Kul!
Smygpremiär på Gotland
Sf:s stora satsning i år är LasseMajas detektivbyrå - Kameleontens hämnd, lagom till jul. Och vi filmare har fått speciell inbjudan till smygpremiär nu på fredag. Det första vi kommer att tänka på är såklart att Gotland är efter med allt som händer i övriga Sverige, vilket några av oss har fått erfara förut. För ja, det känns som att man är utomlands på denna ö, isolerade. Men nej, det är sant. Det är världspremiär, vi är de allra första att se filmen med skrivarlinjen och några av dom som var med och gjorde filmen. Kul!
I en verklig fantasivärld
Vi som hade tänkt följa Mysteriet på Greveholm i takt med årets julkalender. Det gick ju verkligen bra. Den nya för i år är ju jättedålig. Tycker lite synd om barnen nu för tiden. Fast å andra sidan vet de inte om något annat, som vi i den äldre generationen gör. Oj, nu låter jag gammal. Men ärligt talat, jag kan verkligen inte se på det som går nu när andra gör det. Det skriker i mina ögon av den otroligt dåliga storyn som inte har någon julfeeling alls och som känns som en riktig b-film. Kan man inte kosta på sig en trovärdig trovärdig miljö där det verkligen behövs kan man väl lika gärna förkasta idén. Går barn verkligen på det där? Visst, barn är barn. Men vad fan. Det känns verkligen som ett förlöjligande, hela grejen. Ett sjukhus som känns som ett garageplan, överflödigt skådespel och ett sökande efter tomten för att man råkat skicka iväg en inköpslista istället för den med önskningar. Mer har jag inte sett, och är inte intresserad av att göra det heller. Det håller inte måttet, inte för mig. För att knyta an till något bra är Greveholm att föredra. Det var helt klart den bästa och mest minnesvärda julkalendern från min barndom, även om jag tyckte om flera andra. Kanske för att jag var barn då. Men jag tycker om den fortfarande, för att man kanske också vet att man gillade det då. Och man älskar att störa sig på karaktärerna, haha. Att man faktiskt tyckte att Måns var söt ;) Snygga effekter och en spännande spänning gör den såklart sevärd. Den sista julkalendern jag kommer ihåg var bra som jag följde var Dieselråttor och sjömansmöss. Tillbaka med något sådant då man får följa med in i en verklig fantasivärld, tack.
Monolog blir dialog
Jag blir inte alls tokig. Verkligen inte. Jag tänker bara lite för mycket, jag pratar bara med mig själv en gång för mycket så att jag glömmer bort mig själv och mitt behov av att skriva. Och det visar sig som sagt bäst genom mina diskussioner med mig själv. Diskussioner som jag delvis måste lägga extra mycket tanke på så att jag kan memorera dem och ta upp med en annan. Det är så skönt att verkligen få ut en bra dialog med någon. Men kanske, om jag tänker till nu, är det en mer konkret och verklig form av en monolog med mig själv. Men det är ändå skönt. Att äntligen ha släppt mina hämningar till någon som kan ge mig konkreta svar och ännu lite mer tankar. Jag behöver släppa ännu mer på mig, så att jag känner det inifrån mig själv. Vill känna största möjliga trygghet att kunna anförtro mig, så att jag känner det som ett förlösande att verkligen driva mig själv till en gräns där det längre inte finns någon gräns. Men hur ska det gå? Ännu något som jag behöver svar på. Mitt driv driver mig, och det känns. Det driver mig till vanvett, samtidigt som det är så fascinerande. Det kan ju ta mig hur långt som helst, men jag vet bara inte hur, var och när. Det är så skönt med en utomstående i all min förvirring, till och med en tredje person har fått en liten del av sammanhanget. Det däremot är läskigt, och lite pinsamt. Har inte inte samma bra kontakt med den som den första, när det dessutom är mer givet att det är en minst lika bra kontakt att ha. Fast det är ju jättekul att man har möjlighet till stort stöd.
Sagan om ringen - trilogin i ett
Igår var ännu en lång dag. Den längsta! Vi hade film maraton, och det var inte vilka filmer som helst, utan Sagan om ringen - trilogin. Det var dessutom de förlängda versionerna, fyra timmar per film. Alltså satt vi totalt tolv timmar i klassrummet och kollade på stor duk. Det var på gränsen att man fick sittsår, för bekvämt var det inte. Till slut visste man inte hur man skulle sitta eller halvligga, det blev i stort sett bara två positioner. Vi började kolla klockan ett på dagen, och det blev en massa pauser för mat och rörelse. Den sista, tredje filmen slutade därför klockan tre på natten och då var jag inte nådig. Visst har man tänkt tanken att man ska se alla de tre filmerna någon gång, och nu har jag gjort det. Men det är också den enda. Det gör jag inte om, även om det var mäktigt. Den sista filmen är förmodligen bäst, riktigt känslosam. Jag tycker nog bäst om Sam trots allt, och jag börjar alltid gråta när Frodo sviker honom på grund av Gollum. Han är så tapper, Samwise Gamgi. Slutscenen när de åker iväg och lämnar vännerna bakom sig, och Sam står kvar ledsen. Frodos blick när Gandalf har dött. Ja, det finns flera starka scener. Men slutet på hela historien är bäst.
Jag kan inte bära det du bär. Men jag kan bära dig.
Bästa repliken ikväll
- En som brukar vara bajsnödig (Kille)
* En som inte brukar vara lika bajsnödig (Tjej)
Alltså en som talar om och en som inte gör det, när de måste.
* Jag ska bara på toaletten.
- Ska du gå och bajsa?
Jag är en långskitare. Det ska man vara.
* Ja.
- Hon ska gå och bajsa.
Skolskitare! Skolskitare!
Några röda minuter senare.
- Har du redan varit och bajsat?
* Ja.
- Det gick fort.
* Aa, jag är snabbskitare.
Mycket skratt.
Hahaha! Jag tror att det bara är vi som förstår det, men ändå. Internt skämt, liksom.
Det är inte NORMalt
Det som kändes mest viktigast och givande med dagen var ändå den reflekterande biten av manligt kontra kvinnligt, och huruvida man ska förhålla sig till normen i samhället och att våga gå sin väg och vara den man är. En uppgift var att ställa sig på en linje från 1 - 6, där ett stod för hundra procent kvinnligt och sex för hundra procent manligt. Man skulle först ställa sig på den plats som man tycker/känner att man ser sig själv vara, och sedan på den plats där man tror/tycker att så ser andra på mig. På en skala från ett till sex finns ingen mittsiffra, och därför avstod ett par från att ens ställa sig i frågeställningen, en av dem en lesbisk. Själv ställde jag mig på siffra 3. Mitten, men ändå på den kvinnliga sidan. För jag är ju trots allt tjej, även om man vill vara könlös och hellre vill ses som en person. Skulle jag ha stått på siffra ett skulle det ha känts som om jag gjorde mig till feminist, och det är jag inte. I och med det vill jag dessutom tillägga att jag är emot feminismen, inte för att kvinnor inte ska vara jämställda med män, men att jag personligen tycker att det är delvis diskriminering mot män genom den. Jag är i mitten som sagt. Plus att jag inte känner mig kvinnlig till hundra procent. Hur andra ser på mig däremot, då förflyttade jag mig ett steg bakåt. När jag tänker efter nu kommer jag på att det såklart kan bero på vilka det handlar om, och i vilka situationer. Samhället överlag var det tänkt att ses om, men det jag hade i åtanke var en reaktion, som jag fick för ett par veckor sedan som jag inte glömt än, som väcktes av ett beteende mot mig. Någon, en kille till och med, som gjorde sig lustig över mig för att jag var så exalterad över bra musik. Som att jag vore en tvättäkta tjej. Nu får det inte låta som att jag är bitter, för det är jag inte. Jag blir bara fundersam. Och rädd. Rädd för att jag kanske är en del av normen, eller faktiskt är i normen som om jag vore så jävla normal. Som om att jag skulle vara vilken tjej som helst. Som att folk kan kolla på mig och bedöma vem jag är, utifrån sina ögon - för det kan dem inte!
Sex på hjärnan
Idag har det också varit en lång dag i skolan. Det var en av dessa temadagar som vi haft ett par av förut, den här gången handlade det om sex - och samlevnad. Kan det bli värre? Hur många gånger har man inte hört om detta ämne i skolan? Det har pågått sedan lågstadiet, nej okej mellanstadiet. Och att börja med det så tidigt, det är jag lite emot. Visst, det är bra att man börjar undervisa relativt tidigt då man är medveten om sin kropp i ganska ung ålder. Men samtidigt känns det som att man vill säga till barnen att när man väl fått sin första teorilektion är det bara ut och pröva i praktiken. Men nu.. Nej, nu har man väl fått en lektion för mycket! Det är just sådant här som känns som att det är gymnasialt igen. Å andra sidan tycker jag att det är bra att det är en genusmedveten folkhögskola som värnar om individuell utveckling och att man är bekväm med ämnet. Men det är som sagt bara en linje på skolan som kommer ha riktig pratisk nytta av det sedan. Dagen gick mycket ut på att reflektera och föda nya tankar, men också om sådant som man hört förut. Och vid den här åldern som man är i nu finns det inget man inte vet något om. Jo, en ny grej fick vi faktiskt reda på - att det finns en uppfinning som bara går att köpa på rfsu, en kvinnlig kondom som jag inte kommer ihåg det riktiga namnet på "En kvinnlig kondom ger kvinnan kontroll över sin kropp, då den till skillnad mot den manliga varianten placeras i kvinnan och inte på mannen." Haha! Man hade ju bara inte lite sex på hjärnan ett tag, och trodde att man skulle komma upp med dåliga sexskämt under hela dagen när vi bara efter första timmen pratade om något helt annat som tydligen skulle "sättas på" eller något i den stilen. Dessutom skulle det ju såklart listas upp alla tänkbara namn man kan kalla det kvinnliga och manliga könet. Man hörde lite nytt, det roligaste var det tydligen skånska uttrycket "äggalåda". Vi kom själva på ett till roligt smeknamn, "den enarmade banditen". Och ingen bandit utan att vara maskerad ;) Något praktiskt blev det inte, som vi nästan bävade för i det tysta för oss själva men som jag och en kompis uttalade högt, efter det att vi hade fått veta att vi skulle få prova positioner efter lunchen. Haha, det skulle just vara typiskt, när vi till och med är en klass av den praktiska sorten. Men det visades vara bilder på modeller, både kvinnor och män, som vi skulle apa efter för att känna på vem som har det bekvämare i sitt kroppsspråk. Absolut män! Jag stal mig dock en kram av vår snygga lärare, som en bra avslutning för dagen.
Granknyckare
Jag och M, vi har blivit väldigt julinspirerande. Igår gjorde vi egnagjorda brända mandlar, och idag gjorde vi ett fynd på tio röda julgranskulor för tio kronor. Utan att vi hade en gran. På vägen hem från affären såg vi dock en liten gullig gran på sidan av vägen, inne i skogen. Det gick inte bra att bryta av den, så vi gick hem. Vi kände oss nästan som tjuvar i natten när vi åter var ute igen, med en brödkniv i handen, för att såga av den, haha. Vi gömde oss i buskarna när det kom ett par bilar körandes förbi, om inte annat såg det ut som om man satt och kissade. Vi gör minnen tillsammans, påpekade vi. Tillbaka hem, klä granen och lyssna på jullåtar. Whams Last Christmas är bäst. Till det har vi dessutom skrivit julkort, en ny hobby som jag börjat med. Det har jag aldrig gjort förr, när jag bott hemma. Det har ju liksom inte funnits någon direkt anledning, samma princip som med att prata med mamma eller pappa nu för tiden. Mycket roligare nu, när man inte bor hemma och har mer att prata om när man väl hörs av. Men julhälsningarna har inte sänts till varken mamma eller pappa. Dem hör jag ju av i alla fall, och jag kommer ju snart hem till dem. Tycker att det finns andra som kan uppskatta ett kort mer än just dem, sådana som jag kanske inte kommer träffa i jul ens. Plus att de bor på två skilda håll. Det skulle definitivt dimpa ned ett kort i brevlådan hem om det fanns ett hem, en familj på en plats. Men nu, nej det känns onödigt.
Att komma kunna bli regissör
Idag har det varit en lång dag. Det har bara varit egen tid som vi i klassen skulle försöka planera in tillsammans, då vi måste redigera våra filmer från statistövningen som vi fått förlängd deadline på till imorgon. Ett begränsat antal datorer som är färre än vi är i klassen, ska vi samsas om. Och det har väl gått sådär måste jag säga. Jag gjorde klart mitt ganska fort igår, med hjälp av F som också har samma scen som jag, fast i sin version. Han är mycket bra på redigering, så han är bra att ha i närheten om man ska redigera. Det är ett riktigt svårt program, och det är synd då det verkligen är kul. Jag kan förstå varför Kave trodde att detta kunde vara min grej. Men det känns som att man måste vara jätteintresserad för att kunna lära sig det jättebra. Man måste sitta för sig själv och leka i programmet, men ändå behöver man ju hjälp för att förstå sig på det. Det är ingenting man lär sig på några få lektioner. Och värre är att alla andra tycker programmet är skit, då de har hållit på andra redigeringsprogram, och tycker att det här är svårt. Jag som är nybörjare har ju inget annat att jämföra med. Så vad ska jag tro? Eftersom det är det här redigeringsprogrammet som finns ute i branschen, och vi lär oss det utifrån det, måste det vara bäst. Dessutom, kan man det här kan man väl de andra också... Min färdiga film kan jag inte påstå att jag blev helt nöjd med. Jag förstår inte hur jag får in den musik jag vill ha, och hur man formaterar om så att det funkar i programmet. Det enda jag lade till var ljudeffekter, och klippte in - och utpunkt på hela filmen. Då det hela var en enda tagning kunde jag inte klippa någonstans, utan att det skulle bli troliga klaff fel. Och den tagningen jag fick intankad tyckte jag inte var den bästa statistprestationen. Så nej, jag är inte nöjd! Men känner inte större vånda trots allt. Övningen handlade mer om att leka statistansvarig och att kunna vara den bästa. Det var också det roligaste jag gjort hittills, efter manusveckan. Det värsta var att skriva inspelningsschema. Jag var den första ut att vara statistansvarig, därmed kallad försöksperson. Det var jättestressigt, men kul. Blev inte riktigt så jag hade tänkt mig, men det skyller jag lite på statisterna också. Kave tyckte att jag gjorde bra ifrån mig i alla fall. Men det hade varit intressant att se mig själv hur mycket mer jag hade kunnat prestera och om min gräns kunde vara större än jag kanske tror, om han bara hade pressat mig lite mer. Först ut jävlades han inte med mig och sade till statisterna att ringa varandra, eller göra tvärtemot än vad jag hade talat om för dem att de skulle göra. Det blev många andra utsatta för. Men det var absolut kul! Att kunna ge direktiv, och att ha en massa koll. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att vara statistansvarig i en filmproduktion, plus att det är en början till en av flera vägar att gå om man vill komma till toppen att bli regissör. Och skulle man komma dit är man på toppen av sin skapelse, och det skulle ju vara toppen på mina drömmars himmel. Att skapandet sitter i klippningen av bilder är också spännande, och just därför så kul med just det. Egentligen är jag inte alls förvirrad, bara överfylld av allt jag tycker är så kul.
