Forgetmenot

Över två timmar lång är den. Det var aldrig tråkigt en enda sekund. Det enda som avslöjade längden på den var att man var stel i kroppen när man reste sig för att lämna salongen. Ett par gånger hände det dock att man hoppade till när det oväntat exploderade av spänning. Det gjorde till och med grannen märkte jag. Vet inte ens om jag kan kalla det för fobi, det är snarare en skräck jag har. Trean är i alla fall den bästa av alla filmer. Undrar jag om det kommer en fjärde film. Det borde det nästan göra, så som Amerika förbrukar filmer. Plus att det finns ungefär 170 fiender totalt när det gäller Spindelmannen. Det är bara att välja och vraka. Sandman var ändå min favorit nu i trean. Får jag spå i framtiden vill jag påstå att Parker och M.J är gifta och har en dotter; Spindelkvinnan. Själv har han blivit lärare. Hm... kanske borde jag låta bli att gräva i det där. Lite komiskt att jag med min spindelfobi gillar Spindelmannen. Eller fobi, jag vill hellre kalla det för en skräck jag har. Men som man säger i Batman begins man måste kunna bli vän med sin största skräck, fiende om man ska kunna leva med det. Eller bli det, som Bruce Wayne blir. Något jag tycker om med Spindelmannen är att det alltid dyker upp små visdomsord på vägen. Om ens val t.ex. Att det är vad man gör som visar vem man är. Vet inte vad jag fick det ifrån med ett tag kändes det nästan som om det riktades till mig när han pratade med sin faster om det mörka som hade tagit honom i besittning och att han inte visste vad han skulle göra när han förstod att han hade slagit M.J. Hon försökte då förklara att han först och främst måste kunna förlåta sig själv. Om det bara kunde vara så lätt...

Var på bio tidigare ikväll. Såg Nina Frisk. En ganska bra film men som komedi var den ganska svart. Man skrattar inte högt när personer är råa mot varandra, men något kul med Krister som blev hatad av alla. Han var den enda som jag inte tyckte verkade tillgjord från början. De andra lät falska på något konstigt sätt. Gunilla Nyros som spelade mamman, en stirrig dam var inte så trovärdig med sin pipiga röst som otroligt nog höll genom hela filmen. Är smått irriterad på att det inte kändes som att någon utveckling skedde; mamman förblev den hon var från början, Marcus kom aldrig över sin sorg och Nina fortsatte att flyga. Sammanfattningsvis drar jag slutsatsen att meningen med filmen är att man ska kunna dra sig ifrån verkligheten. Upp i det blå, vilket är min egen fristad, varför jag gillar filmen. Men att livet där är det rätta? När verkligheten är något annat med (okej, för familjen) kärleken som kanske den borde vara livet på små lätta moln. Intressant skildring när man hörde en kraschlandning när allt rammade för henne. För att han gjorde som han gjorde blev möjligheterna mindre men ändå större för henne. Hon var beredd att anpassa sitt liv till någon annan, för den starka viljans skull. Livet i det blå blev dock utvägen, vilket var hennes liv från början. Så vilken är den rätta, den mer klara färgen att måla livet med..? 

Edward Scissorhands
Gilbert Grape
Ed Wood
Don Juan DeMarco
Donnie Brasco
Terror på Elm street
Fear and loathing in Las Vegas
The astronaut's wife
Sleepy Hollow
The Ninth gate
Chocolat
Blow
From hell
Once upon a time in Mexico
Pirates of the Carribean - svarta pärlan & död mans kista
Secret window
Finding neverland
Charlie och chokladfabriken

...plus några till som jag inte sett. Gemensam nämnare? Johnny Depp såklart. Han är verkligen bäst. Vet inte vilken film som är bäst, skådespelarinsatsen från honom gör alla filmer bra. Läste en intervju med honom en gång där han sade att i varje roll han gör tar han med sig en bit och sparar, likaså som han ger rollerna en bit av honom. Dessutom skulle han ha sagt att han brukar ha en öronsnäcka med inspirerande musik i ena örat när han spelar sin roll. Man kan undra vad för sorts musik han lyssnar till till varje roll han gör när det skiljer sig så olika mellan alla filmer. Från en man med saxar till händer, världens största älskare, spökjägare, en excentrisk författare till priat.  Det gör honom till den skådespelare han är, beundrar honom för det. Sedan gör det inte så mycket att han ser bra ut också..  ;)
Jaja, lite ord om det. För att jag nyss såg the Ninth gate såklart. Lite knepig film med slutet som verkade lite flummigt, man kanske borde se den en tredje gång för att försöka förstå det lite bättre.
Ska sova nu i alla fall, god natt alla Depp- älskare som kanske också stannat uppe för att se honom <3

Åter till Cold Mountain - vet inte hur jag ska ställa mig till den filmen.
Jag orkade inte anstränga mig att titta på den knappt. Jag såg den, men tittade jag?
Visst var den bra, sorglig. Den handlade mest om längtan och hur den förvandlas till saknad när de inte får den lycka de har gjort sig förtjänta av. Hur den så grymt tas ifrån henne.
The heart will not heal. How we can do to make peace with the past and try to learn from it.

Visst fick hon ro när han faktiskt kom tillbaka till henne, men det var nästan givet att lyckan inte skulle vara länge. Längtan fylls igen med kärleken när de åter möts, men med så mycket krig och förstörelse genom filmens gång gör det nästan omöjligt till ett lyckligt slut. Vad kan man lära sig av det, att inte längta efter någon igen?