Forgetmenot

Hade en skön dag med mina favoriter, mormor och morfar. Vi såg dagens matiné, Kungsgatan, som gjordes 1943 byggd på en roman av Ivar Lo-Johansson. Svartvit alltså. Det första jag tänker på när jag hör att en film ska vara svartvit är att den kommer vara långsam och tråkig. Och visst jag har gett upp flera gånger, men andra kan vara bra och underhållande. Likaså denna film som kom att vara mycket tragisk och bra. Den handlade om det unga landsortsparet Adrian och Märta. Människorna på den tiden är också alltid så vackra, påminner alltid om varandra på något sätt. Och så ens mormor och morfar som man sett på gamla fotografier, så snygga! Mormor såg ut som en kopia av Grace Kelly och ett foto av morfar har jag i plånboken ;) Märta och Adrian som sagt, de ville båda bort från landet där de bodde fattigt för att söka sig till Stockholm. Märta ville ha jobb på café och Adrian som brevbärare för att arbeta sig uppåt. Hon begav sig först dit men han följde snabbt efter, blind av kärlek. Han skulle först skaffa sig ett jobb så han hade något att komma med när han sökte upp henne för att börja bygga ett liv tillsammans. Hon fick lätt ett jobb när hon stod utanför med andra tjejer som ville ha samma jobb. Ägaren hade bara ögon för den sötaste av sökande. När hon så dock hade jobbat ett tag bad han henne stanna kvar när de andra hade gått. Han började tafsa och gjorde klart för henne att om hon går nu fick hon inte komma tillbaka. Bitandes på naglarna hoppades jag på att hon skulle göra det. Och vips, var hon försvunnen trallandes nedför gatan och gick in på ett café för att sätta sig. Hon gjorde sig även vän med flera kvinnor som visste hur livet på Kungsgatan var. Det liv som senare kom att flyttas till Malmskillnadsgatan. Adrian började fråga efter henne på olika caféer där han visste att hon jobbade någonstans. Han stod som bäst och synade över det café som hon satt i och drack en kopp. Olyckligtvis var det en liten detalj som gjorde att han inte såg henne, hon satt och pudrade näsan. Hade hon inte varit så fåfäng hade hon ju såklart också sett honom. Precis när hon slog igen locket på dosan gick han ut. En, liten detalj som var livsavgörande. Istället fick hon sin första inblick i den värld man gör sig rik på. Vilket hon såklart fick smak för. Karlar, karlar, karlar. För sent hittade Adrian henne då hon låg i sängen smittad av syfilis, som hade blivit en epidemi över Stockholm. Han struntade i hennes varningar och smittades snabbt av henne. Han uppsökte läkare och blev tillfrågad om vem han hade smittats av och om hon hade fått läkarvård. Han ville inte säga hennes namn. Själv gick Märta aldrig till någon läkare förrän hon blev upphämtad på grund av att någon annan hade avslöjat hennes sjukdom. Adrian besökte henne på sjukhuset där hon låg och lugnade de båda två att livet visst inte var för sent för dem och att det inte gjorde någonting av allt hon hade utsatt sig för. Hon var fortfarande den samma för honom. Strax därefter lade han själv in sig för att bli helt frisk. Märta blev frisk och promenerade ut i solskenet, Adrian likaså. Det som jag inte blir klok på är varför de inte uppsökte varandra när de hade blivit friska. Så stort kunde väl Stockholm inte vara att de inte kunde hitta varann? Adrian flyttade tillbaka till sitt rum som han bodde i hos ett äldre par och Märta gav sig ut för att söka jobb. Med sitt rykte om sin sjukdom och dess uppkomst fick hon avslag på allt hon sökte. Hon blev tillsagd att det var på gatan hon hörde hemma. Hon trillade dit igen och bjöd ut sig. Men inte ens det kunde hon längre få när alla hade hört om henne och sjukdomen. Lutandes på en vägg försökte hon en sista gång: "Är du också ensam ikväll?" och det var Adrian. Hon blev förfärat skamsen och vände sig snabbt om medan han tittade efter henne. Återigen kunde han inte säga att allt skulle bli bra eftersom hon tydligen inte kunnat hålla att hon verkligen ville att det skulle bli bra, när hon hade återvänt till sin föregående situation. Båda två måste haft sorg i hjärtat när de insåg sitt öde utan varandra. Han hade fått nytt jobb som en av alla de byggarbetare som skulle komma att bygga upp Stockholm. Hon - hon slängde sig framför tåget.

Det var andra gången jag såg filmen igår. Så bra, så fin. Så sorglig! Otroligt hur man kan trickfilma blicken hos Kong när han ser på henne. Hur han fnyser åt hennes försök att underhålla honom, tittar bort och sedan börjar skratta när han börjar leka med henne. Vilken respekt han måste ha när han faktiskt låter bli henne när hon säger nej. Arg blir han och vet inte vad han ska göra eller vart han ska ta vägen, men ändå. Så gulligt. Även blicken hos honom när han förstår att hon tyr sig till honom när hon jagas av dinosaurier. Är man stor och stark ska man vara snäll. Kul att se när han dödar en dinosaurie genom att bända isär käken på den och sedan leker lite tafatt med den. Haha så härligt. Jag har en viss äckelförtjusning för sådant där, att dra isär. Jag lekte med ett skärsår på det viset en gång, tänker inte utveckla mitt sjuka begär - men som sagt, det får mig att vilja tugga hårt på någonting. Åter till King Kong, hans vädjande ögon som tittar på henne när han somnar av kloroform, när hon somnar i hans hand och när han mot slutet sitter uppe på toppen av en skyskrapa och tar sig för hjärtat för att visa att han tycker att det är vackert - ja, hela filmen är vacker. Vill ha en riktig björn/apkram av honom!

Min förmåga att se på filmer har jag känt varit lite si sådär med de senaste åren. Jag kan tycka att det är jobbigt att börja se en film som man inte sett förut och alltså inte vet vad den handlar om. Det händer inte så ofta, men ibland som sagt. Att se på film är ju ändå något passivt, det är ju inte krävande att göra. Jag tycker egentligen tvärtom, för det är det som jag tycker är bra med filmer, de som kräver mycket av tittarna och att man är aktiv i handlingen. De som är tunga och verkligen är bra. De som säger något, fast där säger jag emot mig själv lite grann eftersom alla filmer säger något - oavsett om det är mer eller mindre bra eller betydelsefullt. Betydelsefulla filmer!

Imorse såg jag Den nya människan av Klaus Härö som även gjorde Den bästa av mödrar som jag inte sett än. När jag började se den kände jag att min inlevelseförmåga inte riktigt ville infinna sig. Men den var bra, väldigt tragisk. Bra att visa hur det är, eller var i det här fallet, eftersom det är verklighetsbaserat. Den handlar om Gertrud som blev skickad till Odens lund, ett ställe där kvinnor som sågs vara missanpassade till samhället skulle observeras och träna i att arbeta. De som man ansåg inte kunde klara sig själva, de som kom från fattiga familjer. Det var familjer med många syskon, till skillnad från de rika som inte alls fick så många barn eller som hade råd att göra abort. Som unga kunde de adopteras bort till familjer medan äldre fick föras till Odens lund. För att bygga upp ett bättre sverige, krävde man att dessa fattiga kvinnor dessutom skulle tvångssteriliseras så att de inte skulle kunna föda fram fler barn med fel gener, i fattigdom som alltså inte kunde försörjas. Alltså Den nya människan. När Gertrud var där inne blev hon gravid med en manlig vaktmästare, som när han blev avslöjad av Gertrud förnekade henne och deras planer på att komma ut därifrån och bygga upp ett liv. Det enda alternativet för henne var att gå med på att steriliseras för att få komma därifrån. Hon ångrade sig eftersom hon hade blivit gravid och inte ville riskera att bli berövad sitt barn. Ett annat alternativ var att bli galen och få bli förflyttad till sinnessjukhus. Hennes försök att bete sig galen lyckades inte. När hon fick tillfälle att säga ett par ord till en ordnad fest på Odens lund, lyckades hon göra sig tillräckligt hörd av en journalist som fanns på plats och gav honom en journal av en tjej som hade varit där men som kommit tillbaka och tagit livet av sig när hon fick smaka på att livet utanför inte var så mycket bättre det. Det var början på det som kom att bli det nya sverige. Efter att Gertrud hade gjort sitt uppträdande blev hon dock bortförd i tvångströja därifrån. Tjugoåtta år satt hon på sinnessjukhus, hennes son hämtade ut henne. "Om jag blundar, vem är jag då?"  Ja, det borde vi fråga oss lite oftare, för varför säga som det hör till när man kan säga hur det är?

Senare i eftermiddags såg jag ännu en film. Efter bröllopet av Susanne Bier. Den må jag säga var en mycket stark film. Rolf Lassgård, som var min idol när jag var liten, måste jag säga har gjort sin bästa rollprestation i denna film. Även snyggingen Mads Mikkelsen var med. Skådespeleri på maxnivå. Att jag dessutom är svag för danska filmer gjorde ju såklart att min inlevelseförmåga var på topp, till skillnad från i morse, och jag kunde verkligen känna Lassgårds ångest när han visste att han skulle dö. Men det är ju det som menas med sympati, att helt eller delvis dela någon annans känslor. Och medkänsla att spontant kunna leva sig in i andras känslor. Inte fastna i det, vill bara påpeka att jag kan verkligen kan hata det faktum att jag känner för mycket med andra ibland. Självklart bättre med sympati än antipati som är dess raka motsats, att istället ogilla någon eller dennes känslor. Men som sagt, älskade den här filmen. 20 av 10 från mig. Mycket sorglig och gudomligt bra.

Det är den vackraste, underbaraste film jag någonsin sett. Den som bygger på den riktiga Ramon Sampedros liv och hans bok Letters from hell. Måste läsa! Det handlar alltså om denna man som älskar livet och som en dag råkar ut för en olycka när han bryter nacken vid en dykning. I nära trettio år blir han sängliggandes i sin kamp för sin rätt att avsluta livet på ett värdigt sätt. Titeln kommer ifrån att han själv säger att han inte kan komma ifrån andra, att han är så beroende av andra att man till slut lär sig att gråta med ett leende. Att det är det enda han kan göra. Ingenting kan han göra själv eftersom han inte kan röra sig. En kvinnlig advokat som kommer för att hjälpa honom att få igenom sin rätt att få dödshjälp är även hon utsatt för en obotlig sjukdom då hon ibland får infarkter. Han valde ut henne själv då bara en sådan människa med samma förutsättningar kan förstå hur det är att inte vilja leva i en sådan position. En onåbar kärlek mellan dem skildras på ett väldigt fint sätt, och jag fullkomligt älskar då man får se hur han i sina drömmar kan flyga iväg, upp över spaniens natur och havet till den plats där han tror att hon kan finnas. Där och då kan han som först röra vid henne. Hon bestämmer sig för att själv ta livet av sig för att också kunna hjälpa honom men sviker genom att fortsätta leva. Han får svårt att gråta leende då han inte kan förstå varför det är fel på honom, varför han inte kan vara normal, varför han vill dö. Det finns en annan kvinna som hälsar på honom och som börjar älska honom. Han talar om för henne vad kärlek till honom skulle betyda, vilket hon så småningom förstår och ger honom. Filmen får 20 av 10 från mig. Underbart gjord, bra skådespeleri, fina miljöer, bra historia med både hjärta, smärta och humor. Huruvida den är moralisk eller inte ska jag inte diskutera nu, men som sagt - livet ska inte vara en skyldighet, det ska vara en rättighet.

En ganska bra film, lite seg men ändå värd att ses. Robert Redford och Helen Mirren, som är utomordentliga skådespelare gör väldigt bra ifrån sig. De lever den amerikanska drömmen när han plötsligt blir kidnappad av en före detta förhandlare. Han i sin tur har kontakt med några som väntar i en jaktstuga och som har den egentliga kontakten med frun, som ska överlämna tio miljoner dollar. Historien känns såklart välbeknat, men ändå inte. Vilket är finessen med filmen. The Clearing har de översatt som Hämnden. Att förhandlaren vill hämnas på att han inte lever lika bra som de gör, vilket han förklarar för honom under promenaden genom skogen. Men slår man upp clearing på tyda.se får man upp att det betyder klargörande-t. Och vad vill man klargöra med filmen mån tro? För denna film slutar inte som de flesta amerikanska filmer. Dvs lyckligt. (Skönt att det finns olyckliga slut.) Klargöra vad det är man har. Filmen igenom handlar mycket om att granska det man har och förstå att man inte vet vad man har förrän man håller på att förlora det. Tål att tänkas på. Man ska inte behöva förlora för att se vad det är man har(hade)...

- Do you love me?
* Yes.
- Then I have everything I need.

Water var verkligen en bra film. Jag förstår varför den blev oscarsnominerad. Tyvärr har jag inte hittat så många rescensioner som jag förväntade mig av den när jag googlade om den. Varför rescenserar man inte en så här bra fim? Den borde ha fått sin oscar. Framförallt den lilla flickan, Chuyia som hon heter i filmen. Hon som med sina åtta år blir änka och hamnar i ett ashram, där alla änkor bor tillsammans i celibat. Änkorna har dock  tre val enligt de indiska skrifterna; låta sig brännas på bål med sin döda man, dra sig undan för att leva i celibat med andra änkor eller att gifta sig med sin dödas man yngre bror. Filmen utspelas 1938 men det är trots allt även samma öden som råder idag. Att det är så grymt att man bränner kvinnorna med sina döda män vet jag inte om man verkligen gör. Förhoppningsvis inte. Varför vill man det? I filmen görs det också klart att det finns en ny lag som säger att man får gifta om sig. Men det har sina konsekvenser. En stark film som sagt, otroligt bra spelat av den lilla flickan. Filmat i en blå ton rätt igenom, sad blues. Den får mig att tänka på En geishas memoarer, som jag också tyckte om väldigt mycket. Man lär sig mycket av andra kulturer och dessa öden...

Den filmen har man översatt som Lysande utsikter. Vet inte riktigt om jag vill gå med på det. Jag ser det snarare som Höga förväntningar, alternativt förhoppningar. För visst är inte förväntningar och förhoppningar det samma. Att vänta är inte det samma som att hoppas. Väntar man på något är det tänkt att något ska hända medan möjligheten finns och att man hoppas på att det händer när man hoppas. Sedan kan man såklart ha förhoppningar på sina förväntningar.. Om man börjar fantisera i förväg. Hur som haver, Lysande utsikter heter den. Och det kanske stämmer. Det är en väldigt fin och bra film. Personligen tycker jag att kyssen barnen emellan är den bästa filmkyssen jag någonsin sett. Att han dessutom följer sina drömmar och förlitar sig på sin talang kan man inte säga annat än att det syns lysande utsikter. Förhoppningar måste jag nog påstå med tanke på att han trots allt åker till New York för att möjligen få träffa henne igen. Förväntningar när han egentligen vet vad som väntar honom, trots sina förhoppningar, ett brustet hjärta. Ethan Hawke och Gwyneth Paltrow gestaltar dom som vuxna. Bästa repliken - Den gamla för hans hand mot sitt bröst: What is this? Han ser konfunderad ut och svarar: Your boobies. Hon ger honom en klandrande blick. It''s my heart and it's broken. Can you feel it? Mycket underhållande. Han ger på samma sätt tillbaka meningsutbytet lite senare i filmen när han letar efter sin Estella och den gamla förklarar att hon varnade honom för ett brustet hjärta. Mycket sevärd!

En mäktig film! Mycket bra. Jag trodde inte att jag skulle tycka om den, att det skulle vara träigt med opera. Men en musikal är alltid en musikal, musiken för handlingen framåt. Man vet nog inte förrän man sett en om man älskar eller hatar den. Jag älskar Fantomen på operan. Tur att hon hade en bra röst, annars hade jag nog inte orkat med om den första sopranen hade varit huvudpersonen. Han var dock lite skrikig emellanåt, väldigt mörk röst. Bra musik. Say you share with me one love, one lifetime. Say the words and I will follow you. Angel of music... Han var ängeln i helvetet. Hon var hans musik, inspiration. Hon försvann, han tystnade...

En mycket speciell film. Vet inte vad jag ska tycka. En vacker film, ganska skrämmande. Lite väl mycket död för min smak, men det är väl i det tjusningen ligger. Om det ska ligga i att sympatisera med henne känns det inte helt naturligt. Men kan mycket väl leva mig in i känslan och på sätt och vis förstå henne när hon gör som hon gör. Bra skådespelarinsatser från många kändisar. 

Br, ska alltså försöka somna efter att ha sett denna film. Önska mig lycka till...