Forgetmenot

Ikväll såg jag Die Welle med M, och jag var lite skeptisk till den i början. Men nu efteråt gillar jag den starkt. Den baseras på en verklig händelse som ägde rum 1967 i Kalifornien, då en histoirelärare utförde ett experiment på sina high school elever för att lära dem om nazist rörelsen. I filmen framgår det inte riktigt att det var ett väl utarbetat och genomtänkt expriment, utan mer som att det var någonting som började spåra ur och gick utom hans kontroll. Jag tyckte mycket om den just för att man kunde sympatisera med läraren och gruppen som allierades till i början. Men sedan när det började se mörkare ut kunde man förstå, precis som vissa personer i filmen, att det var någonting som bara var tvunget att stoppas. En väldigt intressant film, och en bra tolkning (farlig förstås) av hur Hitler kom till makten. Av att bedöma läraren Reiners utveckling och hans sista tal till klassen då han erkände att han hade gått för långt, och skulle få dem att förstå att de hade skapat fascism istället för gemenskap finns en skillnad mellan fiktion och verklighet. I verkligheten hittade Ron Jones, som han hette, på att rörelsen faktiskt var mer världsomfattande och att en presidentkandidat skulle hålla tal och berätta om dess existens följande dag. Alla medverkande elever satt då tillsammans framför en teve och väntade på det kommande talet som aldrig hölls. Istället förklarade Jones att de hade varit del av ett expriment om fascism och att de alla hade skapat en känsla av överlägsenhet som tyskarna hade när de regerade i nazityskland. Jones hade spelat upp en film för dem om naziregimen, och med det avslutades exprimentet. Jag har svårt att tro att det var så lätt. Då tror jag mer på filmens utgång, då det såklart finns olika typer av människor i en grupp som sådan, att de är mer eller mindre mottagliga för den sortens manipulation. Det är nästan så att man tycker synd om läraren också, även om det är en sjuk grej. Han kunde väl inte hjälpa vad gruppen skulle göra, och fann sig ju med att han hade gått för långt och att de gjorde fel. Det sjuka är att det försöktes göra en rekreation av exprimentet i en mellanstadieklass. Man kan fråga sig hur man tänker när man vet att det går och hur utgången kan komma att bli - när det handlar om ännu yngre barn?

Så vit som en snö får all min beundran. Den griper tag i en ända inifrån själen. Redan titeln på filmen får en att förundras över den och den lyckas uppnå över förväntan. Poetiskt är det. "Så vit som en snö" kommer från den första versen i en visa. Jag kan inte mycket om poetik, men det kan jag säga att det skulle inte funka lika bra rytmiskt om man skulle ta bort det lilla ordet före snö. Den yttre handlingen handlar om Elsa Andersson, Sveriges första kvinnliga flygare. Filmen baseras på hennes liv och delvis Jacques Werups roman, Den ofullbordade himlen som den i sin tur inspireras av Elsas liv, som även skrev filmmanuset. Jan Troell regisserar. Man får följa hennes liv ur hennes ögon när hon ser tillbaka på sitt liv. Från när hon växte upp på en gård med sin far, två syskon och en styvmor till när hennes bror emigrerar till Amerika och hon själv börjar längta bort och vill börja lära sig att flyga. Från när hon flyger flygplan till att tjäna pengar som fallskärmshopperska. Från att vara en kanske inte fullt så oskuldsfull liten flicka till att gång på gång bli kär. Från att ha drömt och förverkligat sin dröm, till att stanna där. En mycket vacker film som har gått rätt in i hjärtat på mig. Den påminde mig om att jag en gång läst en bok som handlade om en kvinna som redan som barn drömde om att få flyga, Vingar av Danielle Steel. Den glömmer jag aldrig. Jag satt med öppna ögon genom hela filmen, medvetet vaksam. Svindlande foton, miljöer, skådespelarinsatser, action - reactionklipp, scener på och över mark och hur man lyckats med att dölja att man inte visar skådespelare faktiskt vara i luften. Amanda Ooms som Elsa gör det verkligen intressant, och Björn Kjellman som birollsinnehavare har absolut berikat min uppfattning om honom. Det är en större utmaning att göra en biroll än en huvudroll, då det krävs större talang och mindre tid till det. En biroll ska ge en färgklick, ska ha en betydelse eller åtminstone göra något för filmen. Den kommer in och gör sitt och kan när som helst, när den har gjort det den ska, försvinna lika snabbt utan att störa filmen. Björn Kjellman gjorde det med bravur, man kommer ihåg hans karaktär. Även Stina Ekblad som styvmodern och brodern spelad av Shanti Rooney gjorde sin del till filmen. Dramaturgiskt sett ville jag vara lika aktsam över, men det kändes inte som att jag lyckades med det. Jag kom på mig själv flera stunder att jag inte tänkte på det, kanske ville jag inte heller det när det visades vara en så bra film. Jag förlorade mig väl in i filmen. Så måste man granska och syna i sömmarna av det strukturella och dramaturgiska när det är en bra film? Om det ändå visar sig vara en bra film, har det ens då någon betydelse? Är det det som lyckats förtrolla? Eller är det oviktigt? Det som är bra, är bra! Jag tänker inte se det som att den här filmen kan vara en känslolik kopia av det jag har i tankarna av mitt eget, inte heller som att jag kommer göra någon sorts kopia av den befintliga. En inspirationskälla, absolut. Inte ens det, en källa till inspiration.

En lång heldag med bara min mamma. Så härligt! Vi var uppe ganska tidigt för att åka in och röja på stan. Det var ganska skönt, men väldigt ovant och skrämmande att få känna pulsen igen efter livet ute på vischan. Hur ska det gå när jag kommer tillbaka? Vi gick ut och in i de flesta butikerna inne i city, och till slut hittade jag en skinnkjol som jag ville ha, och det i den sista HM butiken vi kunde komma på. Mamma köpte den första kappan hon såg, men det gjorde hon först efter ett par timmar och i en annan butik än den första. Vi fick i oss lite mat i restaurangen längst bort i Gallerian innan dagen slutade med bio, Låt den rätte komma in. Det är kul att veta och känna igen sig där de har spelat in den, men de var även uppe i Luleå för att få till alla riktiga snövinterscener - och där har jag ju aldrig varit. Den var bra, och riktigt läskig vid sina ställen fastän jag visste vad som komma skulle. Det var inte så som jag hade föreställt mig det, men ja, jag kände absolut igen mig i allt det som hände - eftersom jag läst boken. Och därför vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om filmen än så länge. Jag kom på mig själv att sitta och tänka på filmiska grejer som ful inredning och bortglömt ärr. Men visst var det snyggt gjort. Dock blev jag besviken på speciellt en scen som jag redan då jag läste boken tänkte och uppfylldes av en vilja att göra en film av just det. Scenen då en massa katter löper amok över en nyss biten kvinna. Jag såg det framför mig när jag läste det hur man skulle kunna göra det. Drypa in en skyltdocka i makrill eller annat katt-gott så att de hoppar på och äter sig upp på kroppen på henne. Hänger sig fast i hennes armar, och vägrar släppa taget då hon försöker skaka sig loss dem. Förhållandevis var det bra, även om det var trickfilmat - men jag tror att det hade kunnat bli bättre. Kanske var det inte en högt prioriterad scen. Men jag är även besviken på det oavslutade kapitlet om Håkan. Det känns inte alls utarbetat. Det sista man fick se av honom var när han slängde sig ned från sjukhusfönstret, när han just hade blivit biten av Eli. Hur tänkte John Ajvide när han skrev om sin bok egentligen?!? Hur kunde han bortse från det faktum han själv hade skrivit i boken och det som jag anser att man förstår i filmen också: att man inte kan dö hur lätt som helst som vampyr? Han dog inte alls i fallet. Jag väntade bara på att han skulle komma hem till Eli som det vanställda han hade blivit, men kanske hade det blivit lite väl brutalt och skabbigt om man skulle filma ett styckmord av honom ...  Det enda jag kan komma på är att han skulle kunna komma tillbaka i Hanteringen av odöda om det mot förmodan skulle bli film och inte en teveserie, men nej.. som min mamma sade, de är helt två olika berättelser. Den handlade ju inte om vampyrer, och det var ju det han blev. Jag undrar bara varför? Skulle det inte varit bättre troligt att gestalta de olika tillvägagångsätten för en vampyr att dö på? Som kvinnan som brann upp, försöket till att sticka en kniv (och okej, det var ju det som boken slutade med - kanske man bestämde att inte ta med det för att det på sätt och vis redan hade gestaltats av det misslyckade försöket) eller när hon började blöda när hon inte hade blivit inbjuden. Antagligen hade hon väl tappat så mycket blod att hon till slut hade dött. Det skulle vara en intressant fråga till John Ajvide Lindqvist om jag i framtiden skulle råka möta på honom. Det vore överhuvudtaget intressant att möta honom. Och såsom han har gjort om sin bok till filmmanus, vilket vi precis har snuddat på i utbildningen, så kan man analysera filmens beståndsdelar och på så sätt se vad som bygger upp bok respektive filmmanus. Tyvärr måste jag sammanfattningsvis säga att trots den bra och välrescenserade filmen så väger boken tyngre. Det ger mig viss vånda till hur jag själv ska ställa mig i frågan om jag vill skriva en bok eller ett filmmanus... Och det slår mig att tänk om jag själv skulle göra ett smärre mästerverk någon gång i framtiden? Tänk om jag skulle råka bli rikskändis över en natt? Tänk om jag någon gång skulle få pryda mitt  hem med en guldbagge? Tänk om, ja.  

Vit oleander, en film av Peter Kosminsky med med Michelle Pfieffer och Alison Lohman. Även Renée Zellweger hade en roll. Pfieffer passade mer än väl i rollen som Ingrid, mamma till Astrid. Med sitt utseende är hon perfekt att spela en, enligt en replik i filmen, vacker, farlig och stolt kvinna. Hon är konstnär ut i fingerspetsarna och anser sig vara det förutsatt att man är självständig och utan någon tro på Gud. Hon uppfostrar sin dotter som är tecknare, till att bli som hon. När Ingrid mördar sin älskare får hon livstidsstraff i fängelse och Astrid tvingas bo hos en fosterfamilj. Hon tvingas flytta därifrån till en ungdomsanstalt och Ingrid försöker styra henne där hon sitter i fängelset då hon inser att dottern förändras och börjar gå i kyrkan. Hon lyckas ganska bra, men Astrid förändras bara ännu mer och besöker henne för sista gången då hon vill att dottern ska ljuga för hennes skull i rätten. När hon ser att dottern har färgat håret svart, bär kors runt halsen och är hårdsminkad tvingar Astrid henne att berätta sanningen om sin pappa i utbyte mot att hon ljuger för hennes skull. Som ett sista försök att be sin mamma om hjälp för att bli sig själv, ber hon om att slippa få ljuga för henne. Men hon inser att hon gjort en deal och att hon fått sin del och går fort därifrån. När man ser henne stå utanför domstolen i väntan på att få komma in, trodde jag först att hon skulle tala om sanningen och på det viset förlösa sig själv från mamman. Men när hon kommer in är allt redan avklarat och advokaten säger till Astrid att hon blivit tillsagd av mamman att låta henne vara. Ingrid är på väg ut genom dörren när hon vänder sig om och ler mot dottern. Två år senare får Ingrid sin egen utställning inifrån fängelset, som blir kallad en triumf. Ingrids replik: Love humiliates you. Hatred cradle you är inte långt ifrån sann, men ändå psykotisk. Astrids sista repilk är fin och summerar filmen. Ska jag själv göra det, vilket jag väl med detta inlägg har gjort, säger jag bara att den är oemotståndlig stark och lämnar en inte oberörd. Bra historia och välgjorda karaktärer.  

Har precis sett Populärmusik från Vittula som gått på femman. Varje gång den har kommit på teve har den gått på just kanal fem, vilket såklart är jobbigt eftersom det är den värsta kanalen med sina reklamer. Aldrig har jag hunnit se filmen heller när den väl har stått på. Blir alltid nostalgisk när jag tänker tillbaka på när jag såg den första gången. Men ikväll satte jag mig alltså seriöst ned i soffan för att se igenom denna minnesväckande film. Jag må då säga att den är riktigt konstig. Första gången fattade man väl knappt någonting. Mycket symbolik antar jag, t.ex. när Mattias som liten pojke stänger in sig och inte kommer ut men som till slut är stark nog för att bryta sig ut, och då som man. (Känt sig instängd under hela sin ungom?) De andra delarna som liknar science fiction orkar jag nog inte analysera. Mest konstigt, som sagt. Tragikomedi, säger jag om filmen. Det är ju för komiskt när Björn Kjellman som skåning äntrar Pajala med sin stympade hand med bara en tumme som, hrm, mest liknar något annat ... All misshandel hit och dit. (Jarmo Mäkinen får alltid elaka och hårda roller.) Den svarta prästen. När han blir våldtagen av en lite för stor kvinna i förhållande till honom själv, (som för övrigt spelas av Maria Möller). Haha. Många "dödscener" var det också. När farmorn låg på dödsbädden och precis hade gett Mattias sin bibel kom fadern (till pojken) fram för att sluta hennes ögon. "Det där hade du velat va, din fähund." Sade hon högt så att alla ryggade tillbaka. Ögonblicket efter dog hon på riktigt (med öppna ögon). Senare i filmen låg många nedsupade efter att ha grattat Sten Ljunggren, fader till Niila. Själv låg han med öppna ögon, helt död och svarade inte när någon ruskade om honom. "Är du död?" "Jag vet inte." Ganska kul. Jag väntade på ännu en dödscen som jag hade för mig skulle vara en kvinna som såg död ut och satt i en soffa. Någon skulle då ha kommit fram och undersökt henne, kanske frågat om hon var död och till svar hade han fått "Bu!" Kanske blandar jag ihop det, men har lite svårt att erkänna sådant när jag vet så säkert hur det faktiskt skulle ha sett ut. Någon som kanske vet?

Har kommit på fenomenet att skriva och spara som utkast innan man ska publicera ett inlägg. På så sätt kan man skriva upp något man ska eller vill skriva om men kanske inte riktigt hinner för stunden. Annars glömmer man nästan bort det. Tur det att jag skrivit upp för mig själv flera filmrescensioner som jag tänkt göra, men inte kunnat formulera riktigt. Ord är överflödiga, man måste helt enkelt se dem för att förstå, som tex Into the wild. Den är så, rent ut sagt jävla bra. Trodde först att det skulle vara något flum, men så var det icke. Det var riktigt äkta. Inte konstigt kanske när den är byggd på den verklighetsbaserade, sanna historien om Christopher McCandless liv. Stor beundran till denne man som i unga år klipper itu sina kreditkort, ger bort alla sina pengar till välgörenhet, bränner sina sista kontanter och lämnar den materiella världen såock sin familj för att finna frihet. Resans mål är Alaska med sina stora vyer. Under resans gång träffar han på människor som han flyktigt lär känna för att sedan fortsätta till sitt mål, som är att bli ett med naturen. Att på så sätt känna friheten som en del av tryggheten. En del av vännerna försöker få ur honom hans riktiga mening med det han gör, men verkar inte förstå han egentliga orsak till det. Kanske är det inte meningen heller. Varför ska någon annan behöva förstå när det viktiga är ens eget hjärtas röst. Hans hjärta bultade för att följa naturens gång och dess frihet att helt enkelt få vara fri. Ändå kan man inte låta bli att ömsom irritera sig ömsom älska honom. Vet inte om man vill banka vett i honom eller pusha på. Han möter bl.a. Catherine Keener och hennes man som han lära känna (och på den vägen också möter en yngre tjej som blir kär i honom). Hon försöker förstå honom men han kan enbart säga att hon kan göra, säga vad som helst, ge kärlek, tro, hopp och så vidare. Men det enda han vill ha är sanning. Det finaste är nog ändå när han möter Hal Holbrook som vill adoptera Chris. Till honom anförtror Chris relationen till föräldrarna, som alltid bråkade och uppskattade det materiella och ytliga livet där allt skulle vara perfekt. Och som framförallt ville att Chris skulle göra något bra med sitt liv, på deras sätt. När Chris så mötte denna äldre man fick han honom att lätta på arslet för att övervinna sin rädsla för höjder och besteg ett berg med Chris. Där uppe satt de så sen och han med sin gamla visdom förklarade att det finns en enda sak man uppskattar och tror på. Om så för honom själv var att lycka kommer ur relationer så var det för Chris frihet och lycka i och med det. Och det är också det vi kallar för Gud, enligt den äldre. "When you forgive, you love. And when you love the light of God shines at you".  Så fint, så bra. Detta var preics i slutet av filmen. Att från början veta att filmen inte slutar lyckligt var inte bara lite kul. Men ändå var det inget sorgligt över det. Snarare något bekräftande av en lättnadens suck som kan dra vida världen över och sedan tillbaka till en själv.  Det enda jag kan säga om filmen är att den är sorglig men jättebra. Tragiskt nog drar man slutsatsen att frihet, att bli ett med naturen inte är realistiskt. Beundransvärt, absolut! Om bara fler kunde tänja begränsningarna lite mer. Men ändå begränsar vi oss själva till den utsträckning där vi befinner oss, dit våra kroppar når. Det enda vi kan göra är att känna och nå så långt vi kan, och våga göra det. Använda oss av våra astralkroppar. Man kan inte mer än att hoppa och falla. Det som inte dödar oss gör oss starkare. Tyvärr dödade det honom. Naturen. Det som han kämpade för och som han antagligen kunnat överleva blev hans fall, för bara något så dumt som att äta fel, ja det är upprörande.